- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1942. Allmänna avdelningen /
339

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 28. 11 juli 1942 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

annat förhållande under andra betingelser skulle
kunna vara riktigt. Da därför genom felslagna
skördar, stränga vintrar och omöjligheten att utifrån
importera det som brister i försörjningen, t. e.
jordbruks- och skogsprodukter, måste stiga i pris för att
kompensera de minskade inkomsterna, stimulera en
ökad produktion och samtidigt, vilket är mycket
viktigt, bromsa konsumtionen, så låtsas man, som
om ingenting hänt eller åtminstone att ganska litet
hänt och mättar penningmarknaden med nya
betalningsmedel för att bibehålla i stort sett samma
relation som förut mellan nyttigheternas pris. Detta är
uppenbart felaktigt och utgör just förutsättningen för
inflation. Den ena dagen höjs priset på livsmedel,
den andra dagen ökas lönerna och den tredje dagen
höjer man lyxvaruindustriprodukternas pris. Att
även nödvändighetsvaruindustrien följer med kan
man knappast förtänka den. Så fortgår
prisstegringen i en ständigt stigande skruv, vilket ju är
liktydigt med svenska kronans fall. Att andra valutor
mer eller mindre fort följa med är en ringa tröst.
Då vidare genom ransoneringen folk tvingas att
konsumera mindre med livsmedel såsom kött, blir
härigenom köpkraft för andra varor frigjord, vilket
resulterar i. att folk köper en massa strunt och
marknaden översvämmas av lyxartiklar och onödigt
krimskrams. Fabriker för dess tillverkning kanske
anläggas, men det enda nödvändiga, en ökning av
livsmedelsproduktionen, får ej folk för sin utökade
åkerareal, eller också kunna de ej betala en
utökning av driften på åker och äng eller i skogen för
framskaffning av bränsle och cellfoder.

Hur skall nu detta botas, Jo, statsmakterna ha
möjlighet att stoppa sedelutgivningen och att t. o. m.
suga in sedlar ur rörelsen. Det har sagts, att vår
Bränslekommission under förra kristiden
finansierades uteslutande med nya sedlar, som på detta
sätt tillfördes rörelsen. Sker något sådant även
nu? Ja, att nya sedlar tryckas, utan att gamla
indragas, måste anses uppenbart, ty eljest kan ingen
inflation uppstå, utan i sådant fall sker endast en
omvärdering av de olika nyttigheterna, men
summan av nyttigheternas värde på marknaden måste
förbli konstant. Om varumängden däremot stiger,
måste givetvis också betalningsmedlen öka i mängd.
Sker ej detta, äger en deflation rum, som
kännetecknas av fallande priser och arbetslöshet inom
vissa lyxvaruindustrier. Det är en sådan deflation
eller åtminstone en stabilisering av prisnivån, som
just nu vore eftersträvansvärd, då den skulle
frigöra arbetskraft för nödvändiga industrier och för
livsmedelsproduktionen. Vad bör alltså göras?
Se-delpressarna böra snarast stoppas och sparas tills
stark deflation börjar märkas, eller om det kan
bevisas, att någon extra sedelutgivning ej sker, så
måste sedelindragning vidtagas, därför att
varumängden blivit knappare än förut.

Men är det inte barockt att helt enkelt förstöra
sedlar eller eljest undandraga dem rörelsen? Nej,
för så vitt verklig inflation inträtt, utgör ett sådant
statens förfarande ett skydd mot en stor grupp av
människor nämligen spararna, som eljest vid fullt
utbildad inflation ställas på bar backe, då deras lilla
sparkapital, som t. e. skulle bereda dem en sorgfri
ålderdom, genom penningvärdets sammanbrott helt
sopas bort. Vid deflation är det tvärtom. Arbe-

tarna, handens och hjärnans, få då sitta emellan
genom risken för arbetslöshet, då däremot spararna
rosa tiderna. Kapital och arbete äro alltså de båda
motsatta polerna, som skola balanseras mot
varandra, så att ingen blir lidande. Det är olyckligt,
om deflation resp. inflation får utbilda sig så mycket,
att nödhjälpsarbete eller direkt underhåll av
utblottade orkeslösa människor måste tillgripas från statens
sida.

R. Garmo.

Ovanstående uttalande, varav Teknisk tidskrifts
redaktion välvilligt givit mig del, synes mig icke på
någon enda punkt vederlägga vad jag yttrade i min
insända artikel. Att hr Garmo finner den
sistnämnda innehålla endast "allmänna talesätt" är ej
mitt fel. Vad jag framhöll var nämligen anknutet
till konkreta erfarenheter, och slutsatserna ur dessa
har hr Garmo icke rubbat. Hans allmänt hållna
utveckling av orsakerna till inflation och dess
verkningar går ungefär efter samma linje som jag själv
följt i många tidigare uttalanden. Det finns därför
ingen anledning för mig att här utföra någon
fingranskning av hans framställning på denna punkt,

Det av hr Garmo föreslagna botemedlet för
inflation: att stoppa sedelpressarna är väl att uppfatta
som bildligt. I realiteten måste sedelpressarna vara
igång även under tider av sjunkande prisnivå och
deflation. Det skulle uppstå ganska katastrofala
verkningar för betalningsrörelsen, om hans recept
följdes efter orden. Bristen på skiljemynt vissa
tider ger endast en svag föreställning om det
tillstånd, som skulle uppstå, om riksbanken ej kunde
förse marknaden med nya femmor, tior, femtio- och
hundrakronorssedlar i samma mån som de äldre bli
utslitna och oanvändbara.

Att de i olika former — ej blott riksbankssedlar —
tillgängliga betalningsmedlen för närvarande äro
alltför rikliga, är jag den siste att bestrida.
Åtgärder för att binda besparingarna fastare och draga
överflödig köpkraft ur marknaden åsyftades bl. a.
med vad som sades i sista stycket av mitt
föregående inlägg. Så långt behöver alltså ingen
meningsskiljaktighet mellan hr Garmo och mig råda. Men
det bör med mycken styrka betonas, att de
verksammaste medlen att förhindra inflation stå lika
mycket till den enskildes som till statsmakternas
förfogande. Skulle svenska folket tappa huvudet
och börja spekulera i "realvärden", så hjälpa
knappast några offentliga åtgärder. Som medel att stödja
de enskildas strävan att hålla huvudet kallt torde
medvetandet att det efter kriget oundvikligen följer
ett starkt prisfall på sådana värden vara att anse
som oöverträffat. Endast den, som föreställer sig,
att prisnivån kommer att förbli oförändrad eller rent
av kommer att stiga efter fredskrisen, kan frestas
att köpa in jord, byggnader, maskiner, husdjur osv.
under nuvarande prisläge blott såsom
placeringsobjekt, sålunda utan tvingande behov av dessa
nyttigheter för sin ekonomiska verksamhet.

Vad som i mitt föregående inlägg sades om s. k.
värdebeständiga statslån, har icke vederlagts av hr
Garmo. Det torde icke heller kunna vederläggas.
Att släppa ut sådana lån skulle vara en olycka ej
minst ur de allmänna anti-inflationistiska
synpunkter, om vilka hr Garmo och jag synas vara ense. Att

11 juli 1942

339

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:24:43 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1942a/0355.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free