- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1942. Allmänna avdelningen /
358

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 31. 1 aug. 1942 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

Kant godtog den mekaniska, materialistiska
naturuppfattningen som en nödvändig arbetsform för
naturvetenskapen. Men ej därför att verkligheten i sig
själv skulle vara av materiell art; om tinget i sig kan
man enligt Kant ingenting veta. Utan därför att vår
andliga konstitution är sådan, att vi tvingas uppfatta
världen som en mekanisk maskin. Vi tvingas att
uppfatta världen i rum ooh tid, som inget annat är än de
åskådningsformer, i vilka vi med nödvändighet
iakttager världen. Och vi tvingas även av vår andliga
konstitution att uppfatta den enligt vissa tankeformer
eller kategorier. Kant fattar exempelvis ej
substansen i metafysisk mening såsom någon absolut
verklighet utan som en förnuftskategori, en av tanken
gjord syntes, som vi så att säga påtvingar den värld
vi iakttager. Och kausaliteten är för honom ej något
i den absoluta verkligheten inneboende, ej heller en
erfarenhetssats som Hume lärt, utan likaledes en
förnuftskategori, en av vårt förnuft given nödvändig
förutsättning för erfarenhetskunskapen. Vi vet t. e. att
om ett järnstycke släppes, faller det till marken.
Finner vi nu att så vid ett visst tillfälle ej är fallet, så
sluter vi därav ej till ett undantag från kausaliteten.
I stället tvingar oss vår tankes fordran på obruten
kausalitet till antagandet, att en ny kraft,
magnetismen, i detta fall varit framme och upphävt det
väntade resultatet. Var gång en avvikelse från ett
väntat resultat visar sig, inför vi alltså en ny orsak, som
förklarar avvikelsen.

Genom att på detta sätt göra den mekaniska
naturuppfattningen till en i vårt förnuft grundad
uppfattningsform, giltig blott för fenomenvärlden, får Kant
plats även för en annan, "en intelligibel värld", en
värld av frihet och ansvar.

Den kantska filosofien fick ett oerhört inflytande,
och mer eller mindre medvetet kom den att behärska
de exakta naturvetenskaperna under en stor del av
1800-talet.

Men den undanträngde aldrig helt den metafysiska
materialismen. Framför allt riktade sig kritiken mot
Kants lära om den andra, den intelligibla världen.
Enligt Kant själv var dock det mekaniska
betraktelsesättet det enda vi kunde tillämpa på vår fysiska
värld. Den mekaniska orsakskedjan var obruten. De
introspektiva psykiska förnimmelserna eller
viljeakterna kunde ej ingripa i denna kedja, blott uppträda
som parallellfenomen till de mekaniska
förändringarna. Ett tillräckligt omfattande mänskligt förnuft,
som visste läge och hastighet hos alla atomer, skulle
alltså kunna beräkna hela framtiden, även en enskild
människas alla kommande handlingar. I varje fall
skulle med tilltagande noggrannhet hos iakttagelserna
av det nuvarande tillståndet framtiden kunna
beräknas med en alltmer ökad säkerhet. Vad blir det
under sådana förhållanden kvar av friheten i den
intelligibla världen? Är den inte bara ett ord utan mening?
Är det ej meningslöst att tala om viljefrihet, även om
den förlägges på något slags annat plan än det
dagliga livets, såvida verkligheten är sådan, att det alltid
är principiellt möjligt att genom beräkningar,
grundade på iakttagelser av det närvarande, avslöja
framtiden?

Så hade åsikterna växlat, när den moderna
fysikaliska positivismen eller den logiska empirismen, som
den också kallats, började sin segerbana. Skall man
nämna en bestämd person som den fysikaliska posi-

tivismens grundare, så är det Ernst Mach. Såväl
rela-tivitetsteoriens grundläggare, Einstein, som de
ledande atomfysikerna har direkt och medvetet varit
påverkade av de Machska tankegångarna. Mach och
hans efterföljare anknöt närmast till de engelska
empiristerna och särskilt till Kants samtida och
föregångare Hume.

Men läget var nu ett annat än på Hume’s och Kants
tid. Olika tänkbara vägar hade särskilt genom Kant
och hans efterföljare kartlagts och prövats. Och
naturvetenskapen hade tagit ett jättesteg framåt.
Tidigare har man i viss mån kunnat säga, att de olika
filosofiska skolornas kunskapsteorier varit jämspelta.
Det har på sätt och vis varit fråga om smak och
känsloinställning, vilken man valt. Först i våra
dagar har naturvetenskapen (jämte matematiken) grävt
så djupt och nödgats analysera sina begrepp med en
sådan kritisk skärpa, att den kunnat utmönstra vissa
kunskapsteoretiska åskådningar och tvingats att
acceptera en egen linje.

För att förstå denna linje är det nödvändigt att gå
in en smula på den moderna fysikens nyare
utveckling. Som nyss antytts har nämligen den nya
fysikens kunskapslära på ett sätt, som tidigare knappast
förekommit, växt fram ur teorien, ja rent av tvingats
fram genom de paradoxala resultaten av vissa
experiment. Redan den Maxwellska elektromagnetiska
teorien tillsammans med elektronteorien hade i slutet av
förra århundradet slagit vissa hål i den mekaniska
naturuppfattningen. Det verkliga genombrottet kom
emellertid med relativitetsteorien, och de sista
resterna av den gamla uppfattningen röjdes bort genom
den moderna atomfysiken och dess kvantmekanik.

Bäst är att börja med en hänvisning till
mekanikens gamla relativitetsprincip. Den säger som
bekant, att mekanikens lagar gäller oförändrade i alla
s. k. Galileisystem, dvs. system som rör sig likformigt
och rätlinigt i förhållande till varandra och till
fix-stjärnhimmeln. Om axlarna i två sådana system med
koordinaterna x, y, z och x’, y’, z’ vid tiden t = 0
sammanfaller, och det senare systemet rör sig utefter
æ-axeln med hastigheten v relativt det förra, så kan
principen matematiskt uttryckas

x — x’-\-vt,y<—y’,z — z’.

Satsen säger, att det är omöjligt att genom
observationer inom ett Galileisystem konstatera en rörelse
relativt ett annat Galileisystem. Mekanikens
rörelselag:

massan X accelerationen — kraften

får nämligen samma form i båda systemen och de i
formeln ingående storheterna ävenledes samma värde.
Spelar vi exempelvis biljard ombord på ett fartyg
märker vi ingen skillnad om fartyget ligger stilla
eller om det rör sig med konstant hastighet i lugnt
vatten.

Frågan om relativitetsprincipens räckvidd blev
aktuell i och med den Maxwellska
elektrodynamikens framträdande. Enligt denna utbreder sig som
bekant elektromagnetiska störningar i tomrummet
med ljushastigheten cz= 3 • 1010 cm/sek. Man frågar
sig då genast i förhållande till vilket system denna
hastighet c skall räknas. I viss mån förefanns
problemet redan tidigare. I den gamla optiken betraktades
ljuset som en elastisk vibration i ett substantiellt

358

15 aug. 1942

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:24:43 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1942a/0374.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free