- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1942. Allmänna avdelningen /
360

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 31. 1 aug. 1942 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

vilket alla storheter skall hänföras för att vara
riktiga och verkliga. Endast iakttagare i detta system
gör alltså riktiga observationer, och iakttagare i
andra system får korrigera sina iakttagelser så att
de kommer i överensstämmelse med iakttagelserna i
det absoluta, prioriterade systemet. Det är
naturligtvis alltid möjligt att rent logiskt genomföra detta
genom införande av lämpliga ad hoc-hypoteser, som
förklarar varför iakttagelserna i de rörliga systemen
ger missvisande resultat. Men relativitetsteorien har
lärt oss, att ett sådant prioriterat system ej kan
påvisas. Det är ej möjligt att konstatera hur en viss
iakttagare skall röra sig, exempelvis relativt jorden
för att befinna sig i vila i just detta postulerade
system. Man kan alltså aldrig i de konkreta fallen
konstatera de verkliga måtten på de olika fysikaliska
storheterna. Genom att utmönstra de "meningslösa"
begreppen absolut läge och absolut tid övervinner
man dessa svårigheter.

Ett typiskt och vid framställningen av
relativitetsteorien ofta brukat exempel är utmönstrandet av det
absoluta samtidighetsbegreppet. Hade man envist
fasthållit vid detta begrepp, skulle man bragt sig i en
sådan situation, att det ej varit principiellt möjligt
att i något verkligt, konkret fall avgöra huruvida två
händelser varit samtidiga eller ej. Genom att fordra
att begreppet samtidighet måste konkretiseras i form
av en utsago över något experimentellt fixeringsbart
har det visserligen måst modifieras men samtidigt
fått en konkret och påtaglig mening i varje aktuellt
fall, där det kommer till användning.

Det är tydligt, att ej heller ett sådant begrepp som
kausalitetsbegreppet kan undslippa en kritisk
omvärdering. Från den kantska ståndpunkten följde
med logisk nödvändighet en obruten entydig
kausalitet. Skulle under vissa förhållanden olika följder
vara möjliga från skenbart samma orsaker eller
utgångsläge, inför ju Kant helt enkelt nya orsaker, som
förklarar, varför en viss av de olika alternativt
möjliga följderna verkligen inträffar.

Den positivistiska fysiken ser frågan på annat sätt.
Att lagbundenhet råder i världen och ej endast det
rena godtycket är visserligen obestridligt, men om
denna lagbundenhet innebär ett absolut entydigt
händelseförlopp är något som måste bekräftas eller
bestridas genom empiriska undersökningar. Logiskt
sett är det ej mera orimligt att den väntade
verkligheten är flertydig än att det finns flertydiga
matematiska funktioner. I viss mån ersätter också
posi-tivismen kausalitetsbegreppet med det mera generella
matematiska funktionsbegreppet. Positivismen
reagerar också skarpt mot införandet av retrospektiva
orsaker, dvs. sådana som principiellt endast kan
konstateras genom sina senare i tiden inträffande följder.
Det är nämligen ej så, att de införda orsakerna alltid
är så påtagliga och möjliga att på annan väg
konstatera, som magnetismen jag talade om i exemplet för
belysandet av Kants filosofi. Stundom står de där
som godtyckliga faktorer, införda i räkningen för att
få slutresultatet att stämma med facit och utan en
skymt av realitet. Att genom införandet av dylika
orsaker ge framtiden sken av att vara entydigt
förutbestämd måste betraktas som ett slags förfalskande
av verkligheten. Att påstå att jag kunde förutsäga
en viss framtida händelse, om jag kände de nu
föreliggande orsakerna, i fall dessa delvis är av den art,

att de principiellt ej kan konstateras förrän
händelsen verkligen de facto realiserats, är tydligen lika
meningslöst som att säga att jag skulle kunna
förutsäga vad som skall hända i morgon, om någon hade
vänligheten att först tala om det för mig.

Kedan i den makroskopiska fysiken har man
påvisat dylika fall av obestämdhet inom verkligheten.
Det gäller egentligen för varje singulär lösning av de
mekaniska differentialekvationerna, som bestämmer
en kropps rörelsetillstånd. Man kan dock här i
allmänhet göra den invändningen, att dessa exakt labila
fall är oändligt sällsynta. Den franske
matematikern Hadamard har dock angivit fall, där labilitet
så att säga förefinnes i varje läge och alltså ej blott
i oändligt sällsynta undantagsfall. Han har påvisat
att vissa ytor är så beskaffade, att om en materiell
partikel, som ej påverkas av några yttre krafter,
tvingas röra sig i ytan, man ej ens approximativt kan
förutsäga partikelns kommande bana genom
observation av dess läge och hastighet i ett visst ögonblick.
Partikeln kan komma att röra sig i en sluten bana
men även röra sig ut mot oändligheten.1

Om något dylikt måste betraktas som en
sällsynthet inom den makroskopiska fysiken, blir förhållandet
helt annorlunda, när vi går över till atomfysiken.
Det har visat sig, att förändringarna inom de
enstaka molekylerna och atomerna ej kan
förutbestämmas eller förutberäknas.

Man frågar sig naturligtvis genast, 0111 ej detta
beror på en tillfällig brist i vår nuvarande kunskap och
om ej ett djupare inträngande i atomernas värld en
gång skall ge oss möjligheter till ett sådant
förutbestämmande. Det är emellertid oerhört mycket som
talar för att så aldrig kommer att bli fallet.

Till en början är det att märka, att själva
observationsmöjligheterna rent principiellt är av helt annat
slag än när det gäller makroskopiska kroppar.
Jag-tänker då inte på de rent praktiska svårigheterna,
som beror på de små dimensionerna hos
elementarpartiklar, atomer och molekyler. Ty
experimental-fysiken har faktiskt kommit så långt, att dessa
partiklar under gynnsamma förutsättningar i viss mån
kan iakttagas individuellt. Men det är som lätt inses
principiellt omöjligt att skilja det "objektiva"
förloppet från inverkan av den apparatur, varigenom
observationen möjliggöres. Yid iakttagelser på
vanliga makroskopiska föremål är förhållandet
annorlunda, Så länge vi förutsätter kontinuitet i de
fysikaliska förloppen, kan vi vid iakttagelser på större
kroppar alltid anordna våra försöksbetingelser så, att
inverkan av försöksapparaturen på förloppet blir
försvinnande liten, och att felet i limes alltså närmar sig
noll. Det är, skulle man kunna säga, i detta fall
en tillåten idealisering att förutsätta möjligheten av
en objektiv iakttagelse, oberoende av
försöksapparaturen.

Yid iakttagelser på atomära förlopp är förhållandet
annorlunda. Tänker vi oss iakttaga fältet inom en
atom med hjälp av en provkropp eller bestrålar vi
atomen med ljus, så kan provkroppen ej tagas mindre
än en elektron och ljusmängden ej mindre än en
ljusatom, en s. k. foton. Båda är av samma slag och

i För att avgöra vilket alternativ som skall inträffa, skulle
jag behöva känna partikelns läge och hastighet med oändligt
många decimaler, en kunskap som ju ligger utom varje
kunskapsmöjlighet.

360

15 aug. 1942

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:24:43 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1942a/0376.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free