- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1942. Allmänna avdelningen /
362

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 31. 1 aug. 1942 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

tingelser ljuset uppträder som en vågrörelse, under
andra som en ström av diskreta partiklar, de s. k.
fotonerna. Däremot uppträder ljuset aldrig under
samma experiment samtidigt som vågor och partiklar.

Å andra sidan har det visat sig, att vad vi kallat
partiklar, såsom elektroner och atomer, ej under alla
experiment uppträder såsom partiklar utan under
vissa försöksbetingelser uppträder såsom vågor eller
"vågpaket" med dessas interferensfenomen. I själva
verket visar det sig också inom atomfysiken omöjligt
att upprätthålla föreställningen om identiteten av en
partikel. Jag kan inte ständigt följa en partikel i
dess bana och förklara att det alltid är samma
partikel. Två partiklar, som kommer nära varandra, kan
så att säga byta identitet. Detta förefaller kanske i
första ögonblicket förbryllande, men någon
orimlighet ligger tydligen inte däri, såvida vi ej omedvetet
alltjamt betraktar partiklarna som små objektivt reala
biljardbollar.

Om dessa s. k. komplementära partiklar och vågor,
som jag talat om, tänktes existera som objektiva
realiteter, kunde de ju icke samtidigt finnas till. A är A
och A är icke lika med icke-A. Men den logiska
motsägelsen upphör, om vi enligt det förut sagda blott
betraktar dem som uttrycksmedel varmed vi beskriver
vissa experimentella fakta. Det är ju i kartografien
möjligt att ibland begagna sig av ett
projektionssystem, ibland av ett annat. Vi finner alltså, att det
inom atomernas värld helt enkelt är omöjligt att
objektivera våra föreställningar så som vi äro vana
vid, när det gäller vår vanliga makroskopiska värld.

För den fysikaliska positivismen ligger det
emellertid inget underligt i att de fysikaliska förloppen ej
utan vidare kan objektiveras. Ty positivismen lär
oss ju, att ej se den fysikaliska verkligheten som
annat än sammanfattningen av de faktiska och de
förväntade principiellt möjliga iakttagelseresultaten. Det
ligger snarare något märkvärdigt och tillfälligt däri,
att vi inom makrofysikens giltighetsområde är i stånd
att ge vår sammanfattande beskrivning av
iakttagelseresultaten en sådan form, att vi ej vidare behöver
fästa oss vid själva iakttagelseprocessen. Denna blir
där ett så att säga oväsentligt bihang till den av oss
uppgjorda bilden, i vilken ju existensen av
objektiva förlopp postuleras, som förlöper oberoende av
huru eller var de för dess konstaterande nödvändiga
iakttagelserna genomföras.

Jag skall till sist stanna en stund inför den
moderna fysikens betydelse för vår världsbild och
livsuppfattning. Det viktigaste är väl, att den gjort upp
räkningen med den gamla mekaniska determinismen.
Världen är ej en maskin, som i det nuvarande
ögonblicket gömmer hela den kommande framtiden. En
sådan determinism gäller visserligen inom vissa
områden och med en mer eller mindre hög grad av
sannolikhet. Men inom andra, och särskilt det för oss
viktigaste, det mänskliga livet, gäller att verkligheten
till en viss grad i varje ögonblick skapas på nytt.

Man kan kanske fråga sig, om fysiken verkligen
ger tillräckliga skäl för ett dylikt påstående om
människan. Den mänskliga kroppen och även den
mänskliga hjärnan består ju av ett oräkneligt antal atomer
och molekyler, och även om de individuella
molekylerna ej är determinerade, borde som vid andra stora
molekylkomplexer ett statistiskt resultat komma fram
praktiskt taget fullständigt determinerat. Men inom

organismerna gäller faktiskt något annat än inom den
oorganiska världen. Inom denna senare gäller den
s. k. molekylära oordningen som just är
förutsättningen för tillämpningen av de statistiska metoderna.
I den levande organismen visar däremot alla delar en
underbart fin och mycket invecklad struktur.
Mikroskopet har för oss avslöjat mängden av invecklade
strukturer, men dessa fortsätter under gränsen för
mikroskopets upplösningsförmåga och säkert delvis
ned till molekylära dimensioner. Organismerna kan i
viss mån jämföras med invecklade
förstärkaranord-ningar, där slutstadiet utgöres av musklernas arbete,
medan primärimpulserna är ytterligt svaga. Det
förefaller som om de materiemängder, som spelar med i
dessa yttersta och därför mest avgörande fysiologiska
reaktioner, blott skulle utgöras av någon eller några
molekyler. Den molekylära obestämdheten kan
därför ej alls, eller i varje fall ej helt, neutraliseras genom
de stora talens lag, och det blir ej nödvändigt att
betrakta den högre organismen som en determinerad
maskin.

Men om det alltså är principiellt omöjligt att med
fysikaliska metoder bestämma framtiden med
utgångspunkt från iakttagelser på det nuvarande, frågar man
sig dock om det ej finns några andra vägar på vilka
man kan genomföra förutberäkningen. Alla levande
väsen har ju även en psykisk sida. Vi måste tänka
oss att våra tankar, känslor, föreställningar och
viljeakter i allmänhet har vissa fysiska motsvarigheter
inom vår hjärna och vårt nervsystem. Den fysiska
och den psykiska sidan utgör så att säga olika aspekt
av ett visst verklighetsförlopp.

Kan vi nu inte möjligen på den psykiska sidan
finna det entydiga, obrutna kausalsammanhang, som vi
förgäves sökt på den fysiska sidan? Något sådant
är apriori i hög grad osannolikt. Vi kan ju på den
psykiska sidan ej definiera våra begrepp och ej göra
våra iakttagelser med tillnärmelsevis den skärpa som
vi har möjlighet till på den fysiska sidan. Att vi
under sådana omständigheter skulle lyckas med en
exakt förutberäkning, som ej lyckats med fysikaliska
metoder, är knappt tänkbart.

Men vi frågar oss dock: Är det ej möjligt att med
bidrag från den psykiska sidan efteråt, sedan den nya
verkligheten skapats, "förklara" varför det som
inträffat har inträffat? Fysiskt sett är detta, som vi
sett, ej möjligt. Vi har blott att konstatera, att av
flera olika fysikaliskt möjliga alternativ ett
verkligen inträffat. Det är, fysikaliskt sett, blott en
"slump" att det som inträffat just har inträffat.

Vi skall närmare undersöka hur det förhåller sig
med denna fråga och för den skull tänka oss ett
enkelt exempel. Antag att en person bygger sig ett
hus. Han ordnar då och sammansätter sitt
byggnadsmaterial på ett sätt som fyller ett förnuftigt ändamål.
Det finns blott ett fåtal sätt att ändamålsenligt ordna
materialen. Däremot finns det oräkneligt många
möjligheter att blanda dem till ett meningslöst kaos.
Varför blir materialen trots detta alltid
ändamålsenligt sammansatt?

Det finns här två åtminstone preliminärt tänkbara
förklaringsgrunder. Antingen ligger förklaringen helt
på den fysiska sidan. Den mänskliga organismen
utgör en maskin, som leder till just de statistiskt
sällsynta resultat, som vi kallat för ändamålsenliga. Alla
de samtidigt uppträdande introspektiva psykiska fö-

362

15 aug. 1942

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:24:43 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1942a/0378.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free