- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1942. Allmänna avdelningen /
387

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 34. 22 aug. 1942 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

vägde 13 ton och rymde 19,2 m3, medan den största
modellen av den nya vagnen väger 11 ton och
rymmer 28 ms.

Svenskt arbete uppskattas. Här återgivna iranska
frimärke visar bilden av den svenskbyggda bron vid
Ahwaz längst in i Iranska viken.

Denna bro, som på sin tid beskrevs i svensk press,
konstruerades av professor Karl Ljungberg under
åren 1934—1935 och byggdes under dessa år av
Svenska Entreprenad AB, som även utförde alla
grundläggnings- och betongarbeten i egen regi.
Järnkonstruktionerna utfördes av Motala verkstad, och montaget
leddes av svenska förmän och ingenjörer enligt ett
av professor Ljungberg i detalj utarbetat program.

W

Bron som har en total längd av 500 m, väckte på
sin tid uppseende på grund av de mycket smäckra
bågarna i de båda huvudspannen, vilka vardera ha en
längd av ca 140 m. Härtill komma 3 spann om
vardera 49 m. Då dessa spann byggdes, representerade
de den största svetsade järnkonstruktion, som dittills
hade utförts.

Det är ju onekligen mycket glädjande, att de
iranska myndigheterna ha funnit resultatet av svensk
brobyggnadskonst och svenskt arbete värdigt att pryda ett
av landets frimärken och därmed tjäna som
vittnesbörd om det iranska kommunikationsväsendets
utveckling på senare tid.

r.

Förkortningsraseriet, En ingenjörskamrat till
chefredaktören skriver följande:

"I avd. VV återfinnes på sid. 91 en notis signerad av
RS om Ingenjörer och teknologer, där en ny förkortning
’Tekmus’ föres ut i solljuset, en föga vacker benämning
på en förnämlig institution. Det moderna
förkortningsraseriet har visserligen tidigare varit debatterat, men
när ett ur estetisk synpunkt så stötande uttryck
lanseras, måste även den språklige lekmannen reagera. Eller
skola kanske alla vårä svenska museer sammanföras
under den allmänna benämningen Svemöss, med
underavdelningarna Riksmus, Natmus, Nordmus,
Biomus, Tekmus m. fi.? En i sanning skön samling. Så
tektidbesbet (förkortning av tekniskt
tidsbesparings-betonade) behöva väl vi ingenjörer ändock icke vara,
trots tidens allmänna jäkt, att vi icke kunna ha tid att
tänka på vårt gamla språks skönhet och ans.

Hoppas att Du eller R S icke ta illa upp denna lilla
tanke, samtidigt som jag hoppas, att ’mössen’ snart
avlida i någon lämplig fälla."

Jag delar helt skribentens uppfattning, att
förkortningsraseriet går för långt i dessa dagar. Min
reaktion mot just benämningen Tekmus på Tekniska
museet försökte jag ådagalägga bl. a. genom att i det
spex, varmed museet invigdes, på bästa sätt driva med
denna osköna förkortning. Såvitt jag vet har den
också upphört att användas annat än i undantagsfall
och endast internt, men det skadar likväl ej med ett
påpekande som ovan. K. A. W.

Litteratur

Bokaimiälan.

Daedalus, Tekniska museets årsbok 1942, föreligger
sedan någon tid. Det är den tolfte i ordningen, vilket
givit redaktionen anledning att trycka ett
generalregister. Detta lämnar påtagliga upplysningar om att de
teknisk-historiska forskarna här i landet äro ganska
många och att deras produktion är fyllig och rikt
fasetterad.

Årets bok innehåller utöver de sedvanliga
årsredo-görelserna fyra uppsatser med avrundade resultat och
ett antal meddelanden, vilka "äro att betrakta som
förstudier till kommande större historiska
sammanställningar" och sålunda innebära lika många löften om en
intressant fortsättning.

Eirik Andrén skildrar i sin uppsats om
"Rademacher-smedjorna i Eskilstuna och deras arkitekt" en stort
upplagd plan för det från Kirkholm i Livland år 1654
flyttade manufakturverket, vars arvtagare är dels Carl
Gustafs stads gevärsfaktori, dels hela den nu
blomstrande järnmanufakturen. Jean de la Vallées
typritningar äro alltfortfarande bevarade, och av den del av det
stora projektet, som kom till utförande, har man kvar
fyra smedjor. En av dem innehåller ett litet museum,
som är ett monument över "rademakeriet" och gångna
tiders initiativ och framåtanda.

Nils Lind lämnar en skildring av Hönsäters alunbruk
på Kinnekulle och dess öden under skilda ägare. Till
hans uppsats är fogad en mycket utförlig
teknikbeskrivning, sannolikt från 1760-talet.

Årsskriftens längsta bidrag är författat av Kahl
Malmsten, som finner ingenjörstitelns ursprung i
medeltidslatinets ingenium i betydelsen maskin, sinnrik
mekanisk anordning. Härav har franskan bildat ordet
engin och vidare enginior, engigneor, engigneur osv.
Denna titel förekommer tidigast i normandisk
krönikelitteratur från 1100—1300-talen och gäller då den tidens
"artilleriofficerare", konstruktörer och handhavare av
krigsmaskiner. När eldvapen kommo i bruk på
1300-talet, inriktades dessa artilleriofficerares strävan även
på metaller och kruttillverkning och därmed på mera
civilt betonade sysselsättningar. Den första fullt
utbildade svensken med titeln "Bergs-Ingenieur" var Jonas
Litmark. Han kallas så år 1799.

I uppslagsböckerna uppges vanligen att fonografen
med rullar konstruerats år 1877 av Edison och
grammofonen med skivor år 1887’ av den i Amerika bosatte men
tyskfödde Emile Berliner. Att det inte är fullt så
enkelt lär oss Gunnar Westerlund i sin studie över
"Tal-maskinens uppfinnare". Här möta oss åtskilliga andra
namn, fransmännen Léon Scott och Charles Cross samt
amerikanarna Chichester A. Bell och Sumner Tainter.
Edison var visserligen först om att uppteckna och
återge människorösten, men hans tidigare metoder voro
ofullkomliga. Det är alltså genom en serie
uppfinningar, gjorda av många personer, som man slutligen har
nått fram till den moderna grammofonens principer.

I meddelandena får man bl. a. en inblick i Torsten
Althins sedan många år pågående forskningar rörande
"Theatrum Mechanicum" genom hans skiss över "Ett
Polhemsspel vid Falu gruva". Det är mycket angeläget,
att dessa forskningar föras till slut och resultera i
publicering, då ett motsvarande material icke torde existera
någon annanstans i världen. Att svenskar mången
gång äro minst lika finurliga som utlänningar får man
också en antydan om i Einar Lauritzens påpekande
beträffande användandet av "rörlig filmkamera" vid
inspelningen av "Ingmarsönerna" i Dalarna år 1918, långt
innan denna tanke hade upprunnit i någon amerikansk
filmregissörs hjärna.

18 juli 1942

387

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:24:43 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1942a/0407.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free