Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 35. 29 aug. 1942 - Problemet Sandöraset, av Ernst von Post, Arvo Ylinen, Carl Forssell, E. Nelander, Justus Österman och Ivar Häggbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
HÄFTE 35 ÄGARE: SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 29 AUG.
ÅRG. 72 ANSVARIG UTGIVARE OCH CHEFREDAKTÖR: KARL A. WESSBLAD 19 4 2
INNEHÅLL: Problemet Sandöraset, med inlägg av yrkesinspektör Ernst von Post, professorerna Arvo
Ylinen och Carl Forssell samt civilingenjörerna E. Nelander, Justus Österman och Ivar Häggbom. — Facit.
— Sammanträden.
Problemet Sandöraset.
Trots den mycket omfattande behandling raset av
broställningen vid Sandö ägnats i denna tidskrift, måste
det anses som vår plikt att ytterligare belysa
problemet i den allmänna känsla som .synes förefinnas, att
det ännu icke fått någon tillfredsställande lösning.
Tidskriften återkommer därför ånyo till frågan, denna gång
med inlägg av yrkesinspektören Ernst von Post, av
professorn vid Finlands Tekniska högskola Arvo Ylinen
samt med replikskiften dels mellan professor C.
Forssell och civilingenjörerna Nelander, Österman och
Häggbom, dels mellan sagda herrar och prof. Ylinen.
Ur den korrespondens Redaktionen i denna fråga
emottagit anse vi det vara av intresse och värde att
citera några ord som torde ge ett tämligen korrekt
uttryck för huru ett stort antal kvalificerade teknici se
på detta problem och den däröver förda diskussionen.
Sålunda skriver en civilingenjör bl. a.: "Man kommer
inte ifrån tanken att diskussionen icke i detta fall utgör
svar på frågan, fastän den bjudit mycket av intresse.
Och att de lärda herrarna ej fullt behärska träets
problem. Torkning, krympning och sprickbildning äro ej
tillräckligt kända från vetenskaplig utgångspunkt.
Byggherrens och den kontrollerande myndighetens attityd
är en konstant nekande och avvisande. Det borde vara
allom klart att man icke längre kan sätta dem på de
anklagades bänk, sedan våra främsta byggare i över
två års tid förgäves sökt en blotta i deras gard. Hur
skall man då kunna med framgång hävda några
påtagliga och väsentliga försummelser inför vanlig domstol?
Skulle inte tidskriftens redaktör med några kloka
ord i den riktningen göra klart för dem, att de göra
tekniken och landet den största tjänsten med en positiv
insats och utan att skada sig själva. Det blir renare
luft omkring brofrågor på sådant sätt."
Dessa kloka och rättrådiga ord vill Redaktionen gärna
vidarebefordra och göra till sina egna. De giva ett
riktigt uttryck för de bevekelsegrunder, som kommit
Redaktionen att, trots obehag och illasinnade antydningar,
ägna problemet Sandöraset så mycken möda i
tidskriften i den alldeles bestämda uppfattningen, att största
möjliga klarhet i problemet är vad teknikerna äro
skyldiga att medverka till.
För närvarande kunna vi dock ej se, att den förda
diskussionen vinner på att ytterligare förlängas utan
vilja härmed avlysa den från våra hårt anlitade
spalter. Detta innebär dock ej att nya rent sakliga uppslag
till problemets lösning efter prövning icke kunna
beredas plats.
Red.
ERNST v. POST:
I den givande diskussionen, som förts i Teknisk
tidskrifts spalter rörande förmodade orsaker till
Sandöraset, har gjutformens betydelse enligt mitt för-
menande ej tillräckligt beaktats. Formen var
uppbyggd av 1 tums späntat virke. Den täckte hela
överbägen under gjutningstiden. Följaktligen
skyddade den bågens övre yta för regn och dagg samt
från temperaturens och luftfuktighetens omedelbara
inverkan. Det var vidare gjutformens kontur, som
tecknade bågens och brons silhuett mot rymden för
flertalet åskådare vid raset.
Man kan fråga sig, vad som framför allt etsar sig
fast i minnet vid en så plötslig, oväntad och
överväldigande händelse som denna. Det bestående
synintrycket blir säkerligen en kontur av bron i det
ögonblick, den börjar uppföra sig underligt, medan
virrvarret av nedrasande plankor endast ger ett
obestämt Och suddigt synminne.
Konturen beskrives olika allt efter utsiktspunkten.
En person, som sett bron i längdriktningen, säger,
att den höjde sig vid mitten. Den som sett den från
sidan på avstånd observerar, att den liksom öppnar
sig. Och den som snett underifrån iakttagit
förloppet är fullt övertygad, att den rätt och slätt
rasade rakt ner utan några krumbukter uppåt. Jag
har hört alla dessa uppgifter från olika personer och
tvivlar inte på en enda av dem. Det till synes
oförenliga i vittnesmålen beror säkerligen på vår
bristande förmåga att förstå vad de verkligen innebära.
Utgår man från, att de individuella synintrycken
avspegla konturen av bron från olika punkter och
minnas att konturen för alla — utom för dem som stodo
snett under — tecknades av gjutformen, kanske vi
kunna inse att samma förlopp kan beskrivas ganska
olika men ändå vara detsamma. Den som iakttog
raset snett underifrån såg huvudsakligen under- och
överbågen. Dessa ha rasat utan att först gå till
väders. Detta vore en så osannolik rörelse, att
observatören omedelbart skulle noterat den till minnes,
om den verkligen inträffat. De bärande bågarna ha
alltså sannolikt ramlat rakt ner. Den som stått
längs med bron har bevittnat en jämn höjning av
brobanan. Han har säkerligen sett den relativt svaga
och vid brohjässan obelastade formen böjas, bändas
och vägas upp av spjälkor underifrån. Samma är
förhållandet för den som från sidan åskådat
förloppet. Han har sett formen skjuta upp i en spets och
brytas av eller jacket som bildades i konturen när
formen brast och därav dragit den helt förklarliga
slutsatsen att bron "skjutit" eller "kastats" upp eller
öppnat sig. Det knastrande ljud, som föregick raset,
karakteriserades av ett omdömesgillt vittne såsom
29 aug. 1942
389
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
