- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1942. Allmänna avdelningen /
390

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 35. 29 aug. 1942 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

det, då trä spjälkas upp, och ej som det som uppstår
då trä brytes av.

Gjutformens befintlighet innebär även en annan
sak. Det är ingalunda säkert, att de luftfuktigheter,
som under byggnadssommaren observerats i Ådalen,
varit tillfinnandes även i utrymmena mellan form och
överbåge. Formen vilade givetvis icke direkt på
överbågen utan på underslag, placerade på denna.
Ett stort antal relativt slutna rum utformades
därigenom under formen. Den var tillverkad av
spon-tat virke, varför regn och dagg icke fick tillfälle att
befukta varken luften i hålrummen eller virket i
överbågen. Ej heller erhöll området kring hjässan,
som var obegjuten, väta från betongen. Man var för
övrigt mycket snål med vattnet vid gjutningarna.
Under inflytande av den ovanligt starka solvärmen
under de långa norrländska sommardagarna, då solen
endast en kort stund vid midnatt kryper under
horisonten, ha de slutna hålrummen vid brohjässan
troligen blivit veritabla värmekammare med ganska
obetydlig kommunikation med ytterluften. I hålrummen
har säkerligen temperaturen under långa tider av
dygnet varit avsevärt högre och den relativa fuktigheten
i motsvarande grad lägre än ytterluftens.
Eftersomma-ren var ovanligt varm i Ådalen; några enstaka lokala
regnskurar och morgondimmor förekommo visserligen,
men de voro kortvariga och deras inverkan på
temperatur och fuktighet säkerligen utan större betydelse.

Uttorkningen av virke är beroende av den
relativa luftfuktigheten, bland annat enär trä är
hygroskopiskt. Vid uttorkning krymper virket olikformigt

1 de tre huvudriktningarna. Sambandet mellan
luftens temperatur, relativa fuktigheten och
träfuktigheten är förträffligt belyst i diagrammen fig. 3 och 4
sid. 38 i Tekn. tidskr., häfte 13 1942 den 28 mars.
Luftfuktigheten då bron började spikas var ca 85 %.
Träfuktigheten skulle då vara omkring 19 %, virket
har antagligen därefter torkat ner ytterligare vid
tiden för uttransporten men ånyo efter stormen
återtagit något av vad det förlorat. Om gjutformen har
inverkat höjande på temperaturen i hålrummen från
21° blir enligt kurvorna i fig. 3 vid 32° motsvarande
träfuktighet 8 % och vid 43° ungefär 5 %, om man
antager ångtrycket konstant, vilket synes rimligt.
Träets krympning eller svallning i relation till
trä-fuktigheten framgår av Kollmans Technologie des
Holzes abb 93, som visar, att under dessa
förutsättningar krympningen tangentiellt mot årsringarna
skulle kunna ha uppgått till 2,5 %, radiellt närmare

2 % och längs fibrerna till omkring 0,1 %.
Möjligheten till sprickbildning är påtaglig, om man
betänker, att plankorna medels spikarna genom stagen
voro fixerade till läget.

Enkla praktiska erfarenheter, som bestyrka
resonemanget, är t. e. bakugnshettan som slår emot en, då man
kommer in i ett rum med tunt tak en sommarkväll,
uttorkning och krympning hos golvtiljor av
garanterat "lufttorrt" virke, sprickbildningen hos friliggande
plankändarna i virkesstaplar
elleriakttagelsenattplan-kor, som torka mera på ena sidan än på den andra,
krokna och böja sig med torksidan som innerbåge.

En uttorkning och sprickbildning i övre brobanan
synes alltså vara möjlig och antaglig.

Föreställningen om hur knäckning av bågen i
sidled skulle te sig stämmer icke med de föreliggande
upplysningarna.

Efter vittnesmålen att döma har bron knäckts i
vertikalled. Antagligen har den icke övergjutna
delen av övre brobanan samt de i denna uppstickande
diagonal- och vertikaländarna torkat, krympt och
spruckit. De på kant ställda plankorna i övre
brobanan ha torkat mera på översidan än på undersidan
med påföljd, att de strävat att böja sig i motsatt
riktning mot valvbågen. Detta har resulterat i inre
spänningar i plankorna. I motsats till
böjningsspänningarna vid hopfästningen och tryckpåkänningar
genom egen vikt och last ha dessa tillfälliga och
kortvariga krympspänningar icke i någon nämnvärd grad
minskats eller fördelats genom formförändring i
plankor och krypning i spikförbanden.

En approximativ överslagsberäkning av den
spänning, som kan uppkomma mellan över- och
underkanten på en kantställd planka ger med användande
av tillgängliga prowärden — O,0005 per längdenhet för
en fuktighetsändring av 6 % — en spänning i
storleksordningen 50 kg/cm2. Då denna spänning verkar i
fibrernas riktning, torde den vara tillräcklig att
deformera plankan och att orsaka sprickor. För ren
skjuvning ligger brottvärdet i närheten av denna
siffra. Men därtill kommer att plankan påverkas för
klyvning mot spikarna fästade i vertikal- och
diagonaländar, vilka icke ändra läge genom denna partiella
krympning av bågplankorna, och för klyvning
fordras endast en påkänning av maximum 1,9 kg/cm2
enligt Kollman. Om skillnaden uppgått till 10 %,
skulle spänningen varit omkring 75 kg/cm2.
Krympningarna i plankans sektion, vilka procentuellt äro
ännu större, verka ävenledes på spikarna i
strävfästena och därigenom på samma sätt uppspjälkande
på plankan. Plankorna torde så småningom ha
spjälkats upp på översidorna vid ändarna och särskilt vid
fästpunkterna för strävorna. Att därvid spikarna i
stor utsträckning spelat rollen som sprickanvisare,
torde man kunna förutsätta i betraktande av
spiksektionens form. Träet har kilats sönder mot spikarna. I
stället för en planka har så småningom ett stort antal
mer eller mindre lösgjorda spjälor fått övertaga
belastningen från egen vikt och betong och samma har
varit förhållandet med ett stort antal plankor över
hela bredden. Spjälkningen omkring knutpunkterna
har varit mest utvecklad. Ställningen har därigenom
till sist försvagats så jämnt och likformigt över hela
bredden vid hjässan, att den till sist fallit ihop av
den normala belastningen. Överbågens stabilitet blir
kritisk enligt detta betraktelsesätt, då banans
plankor intill en knutpunkt spruckit efter översta och
mellersta spikraden, dvs. då nedersta sprickan
ligger ungefär mitt i plankorna; det sistnämnda en för
övrigt ganska vanlig företeelse även i fritt liggande
plankor. Det är då endast två spikar, som skola
taga upp en belastning av 1 ton på strävan. När de
ej förmå göra detta, slår brovalvet om under
upp-spjälkning av strävan, vars sargade ända kommer
att sticka upp över banan. Belastningen fördelas då
på närliggande knutpunkter, vilka äro i det närmaste
lika illa sönderspruckna, och samma förlopp inträffar
med stor snabbhet över hela banans bredd. Under
ett kort moment vid överbågens fall mot underbågen
stå strävändarna upp över banan mot gjutformen.
Denna följer med bågen neråt på båda sidor om
brottstället men hindras där av de uppstickande
diagonaländarna, kommer i bänd samt brister någon bit bort

390

15 aug. 1942

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:24:43 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1942a/0410.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free