- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1942. Allmänna avdelningen /
410

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 36. 5 sept. 1942 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

på grund av fördomar och lösa antaganden är helt
naturligt, men lägets allvar kom honom att svälja
förtreten.

Till all lycka råkade en yngre affärsman,
Cornelius Samuel Bushnell från New Haven, Connecticut,
läsa om Ericssons misslyckade resa till Washington.
Han går upp till den modfällde Ericsson och får hans
bemyndigande att avsluta affären på bästa sätt.

Vid Bushnells möte med president Lincoln,
marinminister Welles och statsminister Seward
diskuterades lägets allvar. Presidenten nämnde bl. a. att de
amerikanska ambassadörerna i London och Paris
hade rapporterat, att Englands och Frankrikes
regeringar hade för avsikt att hjälpa Sydstaterna 1864 då
båda sidor väntades vara utmattade. Engelska
flottan skulle frakta över en fransk armé och sedan
bombardera Nordstaternas hamnstäder, New York,
Boston, Filadelfia och Washington.

Denna upplysning utnyttjades av mr Bushnell som
lade i dagen hela sin övertalningsförmåga för att
förmå president Lincoln att låta bygga det
Ericsons-ska fartyget. Men han lyckades endast tillförsäkra
sig presidentens löfte att båten skulle betalas av
staten, om kapten Ericssons beräkningar visade sig
vara riktiga.

När mr Bushnell senare återgav presidentens
yttrande om hotet från England och Frankrike för
kapten Ericsson, sade denne: "Vi skola kalla båten "The
Monitor", varnaren, som ett givakt till utlandet att
inte blanda sig i vårt gräl".

Det är ett riktigt underverk att bygget alls kunde
komma till stånd, sedan de sakkunniga hade
förkastat förslaget och tidningarna utsatt det för sitt
bitande gyckel, men mr Bushnell förstod att på ett
mästerligt sätt utnyttja hotet från England, som
fyrtioåtta år tidigare hade bombarderat Washington och
lagt det i aska. Vad han ej kunde förmå president
Lincoln att gå med på, det fick han sina affärsvänner
att göra. Tillsammans bildade de Ericsson Monitor
Company med ett kapital av 275 000 dollar.

Kölen till "Monitor" sträcktes den 25 oktober 1861
på Continental Iron Works varv i Brooklyn, där
Thomas Rowland då var den drivande kraften.
Fartyget var på 1 250 ton och armerat med 2 st. Dahlgren
11 tums kanoner. "Merrimac" hade 8 st. 11 tums
slätborrade kanoner och 2 st. Armstrong refflade
kanoner. England var Sydstaternas arsenal under
inbördeskriget. Deras egen stålindustri var obetydlig.

Den 6 mars 1862 avgick "Monitor" från New York
under befäl av kapten Worden. Hans närmaste man
var den 23-årige löjtnanten Greene och besättningen
uppgick till 43 man. Den 8 mars på kvällen anlände
"Monitor" till Hampton Roads efter en stormig färd,
varunder fartygets sjöduglighet till fullo ådagalades.

När "Merrimac" nästa dag ångade ut för att sänka
de krigsfartyg som den till följd av mörkrets inbrott
inte hade hunnit anfalla dagen förut, avlossades ett
skott från "Monitor", vilket "Merrimacs" kapten ej
fäste sig vid. Men när nästa skott träffade och rev
sönder några av de järnvägsskenor, som fartyget var
skyddat med, måste jätten vända för att krossa den
närgångna myggan.

Nu började det spännande envig som varade i tre
timmar och som så kraftigt bidrog till krigets
utgång. Det slutade med att "Merrimac", svårt skadad.

flydde till Norfolk, där den sprängdes av
Sydstaternas eget folk. "Monitor", som oskadad låg kvar på
valplatsen, hälsades med ett obeskrivligt jubel av de
2 000 åskådare på stranden som under andlös
spänning hade bevittnat kampen.

Nyheten om slaget spred sig som en präriebrand
över världen. Times i London skrev bl. a.: "England
har ingen flotta", vilket var bokstavligen sant. Hela
deras träflotta måste efter "Monitors" överlägsna
seger skrotas ner, vilket omintetgjorde den planerade
hjälpen åt Sydstaterna.

Efter den stora segern överhöljdes John Ericsson
med äresbetygelser från alla håll. Den 28 mars 1862
uttalade den amerikanska kongressen sin stora
tacksamhet för den tjänst han hade gjort landet och från
Sverige fick han en guldmedalj, som hade
åstadkommits genom allmän subskription och som han satte
ett särskilt stort värde på.

Som naturligt var, hade "Monitors" stora framgång
ett synnerligen välgörande inflytande ur
affärssynpunkt. Redan inom en vecka hade Mr Bushnell
lyckats tillföra Ericsson Monitor Company en order på
6 monitorer till ett pris av en million dollar per styck,
och ej långt därefter kom en ny beställning på 4
stycken.

Från denna tid var John Ericssons liv fyllt av
strängt arbete från tidigt på morgonen till sena
kvällen. Men nu var det ett stort nöje att arbeta, ty
han förfogade på den tiden över praktiskt taget
obegränsade tillgångar. Solmotoren, hans Destroyer och
andra saker byggdes i rask takt. På
undervattens-kanonen och på torpederna arbetade han till några
dagar före sin död. Ingenting av större värde
åstadkoms emellertid under hans sista år.

I många stycken var John Ericsson konservativ.
Bland annat ville han ej se den stora Brooklynbron,
men en gång då han var ute och åkte tillsammans
med sin gamle sekreterare Taylor hade denne givit
kusken order att stanna mitt ute på bron. När
Ericsson då steg ur droskan och fick se den storartade
utsikten och taga det skickligt utförda brobygget i
närmare skärskådande blev han mycket glad.

Vad slags man John Ericsson i verkligheten var,
kan man förstå av ett yttrande som han en gång
fällde till en god vän: "All min förmåga som Gud
har skänkt mig, min bästa kraft, mitt arbete, hela
min strävan här i världen skall jag alltid ägna åt
mitt fosterlands förkovran, lycka och självständighet;
för detta mål vill jag leva, för det vill jag dö". Att
han trots de många årens bortovaro från Sverige
icke hade glömt "det gamla landet" framgår även av
ett annat uttalande av honom: "Jag vill hellre ligga
under den enklaste svenska grästorva än i den
ståtligaste marmorsarkofag i utlandet". Det kan ju
förefalla egendomligt att han med sin varma
fosterlandskärlek hade kunnat förmå sig att lämna Sverige, men
att han så gjorde, berodde på att han ansåg sig ha
större möjligheter att gagna mänskligheten, om han
förlade sin verksamhet till ett land som Amerika med
dess väldiga resurser.

John Ericsson dog lugnt och fridfullt natten mellan
den 8 och 9 mars 1889, alltså på själva årsdagen av
sin stora triumf. Strax innan han somnade in för
alltid, sade han: "Det kommer att bli skönt att få
vila ut riktigt".

410

26 sept. 1942

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:24:43 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1942a/0430.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free