- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1942. Allmänna avdelningen /
419

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 37. 12 sept. 1942 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

Ekonomiskt syntes emellertid en tillverkning enl.
ovanstående inte kunna löna sig. Detta ansågs dock
kunna bli fallet, om den kunde kompletteras med
metoder för ytterligare utvinning av biprodukter.

Omkring år 1920 hade bergsingenjör S. V. Bergh
utarbetat en ny typ av retortugnar. Den första
försöksanläggningen i halvstor skala uppfördes i
Stockholm 1922, och senare byggdes en försöksanläggning
i fullstor skala ehuru i begränsad omfattning vid
Kinne-Kleva på Kinnekulle.

Det Berghska systemet framgår i princip av fig. 3.
Det bygger på användandet av en relativt liten retort
med en längd av ca 2,15 m och en diam. av ca 200 mm.
För en viss produktion blir således antalet retorter
enl. det Berghska systemet vida större än antalet
retorter vid Rockesholmsmetoden. Skiffern, som vid
denna metod behöver ha en bestämd krossningsgrad
(3—30 mm bitar), påfylles även här genom en tratt
över retorten, och kontinuerlig utmatning av det
avdestillerade godset sker nedtill medelst särskilda
utmatningsvalsar. Det mest anmärkningsvärda vid
denna metod är, att det värme som behöves för
destillationsprocessens genomförande alstras genom
förbränning av den fattiga skifferkoksen i ett
förbrän-ningsrum omedelbart under retorten. De
förbränningsgaser, som härvid bildas, stryka omkring
retorten eller rättare sagt omkring ett batteri av 5 st.
retorter i en murad förbränningskammare.
Destilla-tionsgaserna avledas genom utsugningsrör inuti
re-torterna till en kondensationsanläggning.
Anordningen med koksförbränningen ger denna metod en
mycket god värmeekonomi. Den har dock en
olägenhet, nämligen att det bildas förhållandevis stora
mängder svavelsyrlighet av det svavel, som finns
kvar i koksen, och man kan vid stordrift möjligen
riskera skadeverkningar på vegetationen genom
dessa svavelsyrlighetshaltiga rökgaser. För att
förhindra att destillationsgaser och rökgaser blandas,
måste givetvis en viss dragjämvikt råda mellan
skorstensdraget och utsugningen av
destillationsga-serna. Bland annat för att ytterligare skilja dessa
åt inledes vid retortens undre ände vattenånga,
alstrad i små lågtrycksångpannor, placerade i den
heta zonen i förbränningskammaren;
koksförbränningen ger sålunda även värmet för den behövliga
ångalstringen. Det avgående materialet efter
processen är således i detta fall icke koks utan mer eller
mindre utbränd skifferaska. De permanentgaser, som
erhållits från försöksverket vid Kinne-Kleva, ha
nyttiggjorts för bränning av kalk i en närbelägen
schaktugn.

Enligt uppgift har metoden givit ett utbyte av
ca 80 %.

Försöksverket vid Kinne-Kleva hade tillkommit på
enskilt initiativ. Det övertogs emellertid av staten
1932 för att bidraga till flottans oljebehov, varför det
sorterar under Kungl, marinförvaltningen.

Tack vare bergsingenjör Berghs energiska arbete
på utformningen och förbättringen av sitt ugnssystem,
i vilket arbete han haft Marinförvaltningens stöd,
förfogade vi vid det nu pågående krigets utbrott
över en metod för skifferoljeframställning som var
så pass utprovad, att den omedelbart kunde tillgripas.
Redan på hösten 1939 beslöts också en betydande
utbyggnad av Marinförvaltningens verk vid
Kinne-Kleva. Den nya anläggningen omfattar två ugnshus



Fig. 4. Principen för kanalugnsanläggningen enl. AB.
Industrimetoder.

för bearbetning av sammanlagt ca 11000 ton olja per
år. Anläggningen kunde successivt sättas i drift
förra sommaren. Under förra året lämnade
statsmakterna dessutom medel till vissa kompletteringar
av anläggningen.

Allt eftersom krisen och avspärrningen skärptes,
blev det emellertid klart, att den
produktionskapacitet som här skulle uppnås icke på långt när vore
tillräcklig för att ersätta den uteblivna importen av
flytande bränslen.

Efter framställningar från
Ingenjörsvetenskapsakademien på våren 1940 betr. åtgärder i syfte att
erhålla underlag för upprättande av ett större
skiffer-oljeverk i Närke, tillsattes en sakkunnigkommitté,
"1940 års skifferoljesakkunniga". Denna kommitté
fortsatte de tidigare av Ingenjörs
vetenskapsakademiens oljeskifferkommitté genom Sveriges
geologiska undersökning påbörjade geologiska
borrningarna i Närke, vilka letts av geologen J. Eklund och
visat, att oljehalten där varierade mellan 5 och 7 %,
dvs. var betydligt högre än i Västergötland. Genom
dessa fortsatta arbeten blev en betydande del av
sydöstra Närke detalj undersökt och olika alternativa
förslag till placering av ett skifferoljeverk
diskuterades. Likaså undersöktes vissa möjligheter att
tillgodose anläggningens vattenbehov och kalkyler
upprättades över anläggnings- och driftkostnader för ett
verk med en årsproduktion av ca 13 000 ton olja.
I de sakkunnigas arbete ingick även
försöksverksamhet, som främst avsåg att uppföra en sektion av en
kanalugn för skifferdestillation. En sådan
ugnssektion, anpassad med häsyn till den svenska skifferns
beskaffenhet, byggdes i Lanna och visade sig arbeta
tillfredsställande. Vid prov företagna under
kontroll av professor E. Norlin erhölls ett oljeutbyte
av i medeltal 83 %.

Skifferoljetillverkning i kanalugnar hade tidigare
skett i storindustriell drift vid de med svenskt
kapital uppförda anläggningarna i Estland. På uppdrag
av skifferoljesakkunniga började Aktiebolaget
industrimetoder under 1940 att utarbeta fullständiga
ritningar till en kanalugn för bearbetning av 500 ton
skiffer per dygn. Konstruktionen, som bl. a.
tillkommit genom bergsingenjör Fredrik Carlssons
arbete, anpassades härvid med hänsyn till det svenska
skiffermaterialets egenart med ledning av
försöksresultaten från ugnssektionen i Lanna.

Kanalugnen framgår i princip av fig. 4. Den
består av en 60 m lång kanal med cirkulär sektion och
en diameter av 3,6 m. Skiffern lastas på vagnar,

12 sept. 1942

419

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:24:43 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1942a/0439.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free