Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 38. 19 sept. 1942 - Till frågan om ett »ingenjörernas riksförbund», av K. A. Fröman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
steg framför de nystartade. Slutligen lära väl
intressefrågorna, hur än organisationen i detalj ordnas,
få sin väsentliga behandling inom det eller de
förtroenderåd av ett eller annat slag, som nödvändigt måste
skapas för att intressesammanslutningarna skola
kunna göra sig gällande. Sammanträdena av själva
huvudorganisationerna komma sannolikt att bliva
mycket fåtaliga, kanske ett eller två om året i varje
"krets", försåvitt man ej söker medvetet bygga ut
programmen över de gamla föreningarnas
hittillsvarande arbetsområden, vilket av nyss antydda skäl
ej bör bliva så lätt. Naturligtvis kan man tänka sig
att genom anordnande av kamrataftnar o. d. de nya
sammanslutningarna skulle kunna draga till sig
särskilt yngre årsklasser av ingenjörer, men någon
verklig anledning finnes väl knappast, varför icke de
gamla föreningarna skulle minst lika bra kunna
tillgodose även kamratlivet.
Under sådana förhållanden kan knappast med fog
påstås att de gamla föreningarna genom att neka
taga sig an "de rena intressefrågorna" löpa fara att
bli undanskjutna och distanserade av event. nya, mera
intressebetonade föreningar.
Men, invändes här, genom de nya föreningarna gå
dock de äldre miste om ett avsevärt antal nya
medlemmar, då de nya ofta anse sig i första hand böra
ansluta sig till en intresseförening och icke ha råd
att dessutom tillhöra en ideell yrkesförening. Tyvärr
är denna invändning icke helt grundlös; men den
bottnar i en andlig fattigdom, som icke kan anses
värdig svenska ingenjörer. Yrkesintresset måste
väckas, där det ej är tillräckligt starkt för att de
unga skola inse och känna, att de äro skyldiga sig
själva att genom kontakt med äldre och yngre
kamrater verka för yrkets förkovran och sin egen
fortsatta utbildning.
Nästa fråga gäller: Hur skola de ideella tekniska
föreningarna samverka och vad kan göras för att
stärka deras samhörighetskänsla?
Om de svårigheter, vilka sammanhänga med olika
invalsbestämmelser och icke torde vara
oövervinneliga, till en början frånses, äro de hinder, vilka möta
för en sammanslagning huvudsakligen två: 1)
självständighetskravet och 2) ekonomien.
Självständighetskravet och därmed
sammanhängande obenägenhet att frångå hävdvunna
organisationsformer har utan tvivel ofta starkt berättigande.
Att eventuellt övergiva ett föreningsnamn, under
vilket ingenjörerna inom en landsända förskaffat sig
ett visst inflytande och vunnit gehör för sina
meningar, väcker helt naturligt betänkligheter.
De mera rationella reformförslag, som med olika
variationer tid efter annan förts fram, äro: alt. 1)
att STF i sig upptager de tekniska lokalföreningar,
som så önska och vilka hava vissa
kvalifikationsbestämmelser för medlemskap — åtminstone angående
nyval; alt. 2) att STF och nyssnämnda lokalföreningar
sammansluta sig till ett förbund med gemensamma,
begränsade uppgifter.
Möjligheterna att realisera alt. 1 hava städse visat
sig vara minst sagt svaga. Frånsett rent
lokalpatriotiska invändningar, skulle känslan av att bliva endast
en lokalgrupp i stället för en fullt självständig
organisation säkerligen verka så motbjudande, att många
endast av sådana skäl skulle motsätta sig
förändringen.
Att däremot enligt alt. 2 åstadkomma ett förbund
av föreningar, med på lämpligt sätt sammansatta
fullmäktige, styrelse och eventuellt arbetsutskott, har
säkerligen avsevärt större förutsättningar att en gång
lyckas. Oundvikligt är dock att vid detta alternativ
de olika föreningarna eller deras medlemmar måste
för finansiering av förbundet ikläda sig extra
avgifter, vilket många finna betungande. Den kanske
allvarligaste stötestenen för förbundsalternativet är
dock att STF faktiskt redan är en riksförening för
landets högskoleingenjörer (och med dem jämställda)
och att densamma därför ej gärna kan såsom sådan
ansluta sig till ett riksförbund. Utsikterna att inom
STF vinna majoritet för ett sådant förslag äro
säkerligen ganska små.
Det är på grund av de sålunda föreliggande
svårigheterna, vilka det trots många försök hittills ej
lyckats några reformatorer att komma förbi, som
man tillgripit utvägen att i stället etablera ett friare,
för de indivduella föreningarna mindre förpliktande
samarbete.
1911 års samarbetsgrunder, vilka ju närmast voro
resultatet av en kompromiss efter flera års
diskussioner, visade sig snart nog allt för obekväma i
till-lämpningen. Främst var väl avsikten att dessa
grunder skulle följas vid behandling av viktigare
remissärenden eller vid framförande av förslag till
myndigheter på föreningarnas eget initiativ.
Att, såsom samarbetsgrunderna förutsatte, behandla
dylika ärenden först i en delegation med
representanter från ett eller flera tiotal föreningar, därefter
diskutera delegationens utlåtande i samtliga föreningar
och slutligen träffa avgörande vid ett STF:s årsmöte,
är en arbetsform, vilken förr kunde tänkas i ett eller
annat fall möjlig, men som med nutida febrila
förhållanden, då remisstiderna ofta knappt räkna så många
veckor som tidigare månader, icke kan allvarligt
ifrågasättas. Även en gemensam utredning om en
viss aktion måste numera handläggas med en helt
annan skyndsamhet än "grunderna" medgåvo.
De ärenden, som under årens lopp blivit handlagda
i enlighet med de 1911 antagna "grunderna" äro också
helt få.
STF som närmast haft ansvaret för samarbetets
upprätthållande har därför tid efter annan sökt finna
andra, smidigare former härför och kunna följande
åtgärder åberopas.
Alltsedan 1932 har STF:s presidium varje höst
inbjudit föreningens avdelningars styrelsers ordförande
och sekreterare till ett sammanträde, varvid
diskuterats den närmaste vintersäsongens arbetsprogram,
särskilt med tanke på att undvika dubbleringar. Även
IYA har brukat vara representerat vid dessa möten
och alltsedan 1935 hava de med STF samarbetande
föreningarna anmodats låta sig där företrädas.
Efter utredning av en kommitté med representanter
även från föreningar utom Stockholm beslöts 1936
att STF:s årsmöte alltid skulle förläggas till
Stockholm och hållas i mars, men att STF dessutom
årligen härutöver skall hålla ett höstmöte å varierande
platser, utom Stockholm, i lämplig samverkan med
lokala föreningar. Vidare beslöts att med STF
samarbetande och korresponderande föreningar skola
inbjudas deltaga i STF:s årsmöten, som därigenom
erhålla karaktär av allmänna svenska teknikermöten.
Flera av STF:s avdelningar hava även under senare
426
26 sept. 1942
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
