- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1942. Allmänna avdelningen /
436

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 39. 26 sept. 1942 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

sedan han hade fått anställning hos en optiker som
han kom på rätt plats. I samband med denna
anställning blev han i tillfälle att reparera och även
tillverka apparater för tekniska högskolan i
Hannover. Därigenom kom han i förbindelse med professor
Mönighausen, som även verkade som privatlärare.
För hans räkning gjorde Goebel ett flertal apparater,
och det var på Mönighausens inrådan som han
började tillverka kvicksilverbarometrar — en
omständighet som hade sin stora betydelse för den kommande
glödlampstillverkningen. Det var även professor M.
som gav Goebel den första impulsen till att
konstruera den elektriska glödlampan.

År 1848 emigrerade Goebel till Amerika och bosatte
sig i New York, där han öppnade en liten verkstad
med butik i trakten av Monroe Street. För att "göra
reklam" för sin verksamhet monterade han på sin
fastighet en båglampa, med salmiakselement som
kraftkälla. Anordningen fungerade men
myndigheterna ansågo den som eldfarlig, och Goebels häktades
och ställdes inför domstol. Detta var den egentliga
orsaken till att lian på allvar försökte konstruera en
mera ofarlig ellampa. Han provade alla slags kol,
och genom en lycklig tillfällighet kom han att spjälka
fibrer ur en förkolnad bambukäpp, som av någon
anledning blivit bränd i den ena ändan. Han inkopplade
en sådan bambutråd eller fiber i strömkretsen och
erhöll en starkt glödande lystrad, vilken dock hastigt
förbrändes i luften. Nästa steg var att han placerade
glödtråden i en tom Eau de Cologne flaska, som han
med tillhjälp av en kvicksilverbarometer satte under
vakuum. Med denna enkla anordning åstadkom
uppfinnaren en fullt användbar glödlampa, som fick en
ganska hög livslängd, om tråden hade likformig area.
Som genomföringstrådar använde Goebel järn, koppar
och platina, och han kände väl till att den sistnämnda
metallen var den lämpligaste, då den hade samma
utvidgningskoefficient som glas, men på grund av
metallens höga pris försökte han att använda järn. För
att uppnå god kontakt mellan glödtråden och
genoin-föringstrådarna försökte uppfinnaren att
kopparplä-tera förbindningsstycket.

Goebels uppfinning skulle helt ha fallit i glömska,
då han inte på något sätt försökte att exploatera den

— inte ens patentsökte den. Det är endast tack vare
processen mellan General Electric och Goebel som
kännedomen om uppfinningen har rä’ddats åt
eftervärlden. Sedan Goebel vunnit processen, som
genomfördes i tre instanser, behandlades denna ingående i
den tyska tidskriften Elektrotechnische Zeitschrift av
doktor H. Backman. Ur denna källa hämtas följande
upplysningar om processen:

Trots att rättegången fördes 40 år efter det att
Goebel hade tillverkat de första lamporna, fanns det.
ännu några exemplar av förstlingarna kvar, och de
företeddes inför rätten. Parterna hade mobiliserat allt
som fanns av experter, som gjorde sitt allra bästa
för att hjälpa sina uppdragsgivare. Betecknande för
den rådande uppfattningen är, att de sakkunnige, som
kallats av svaranden, till en början ställde sig
"oförstående" inför Goebels "idéer" och påståenden.
Fysikern Pope och professor Cross utförde grundliga
undersökningar med den förutfattade meningen, att
Goebel — med de resurser som stått honom till buds

— inte borde ha varit i stånd att tillverka
användbara glödlampor; i all synnerhet som han hade saknat

lämpliga apparater för att åstadkomma erforderligt
vakuum. Påståendet vederlades av Goebel, som
placerade en glödtråd i ett grovt glasrör, smälte igen
dess ena ända. varefter röret fylldes med kvicksilver
och stjälptes helt om. Kvicksilverpelaren intog då
en nivå, svarande mot det yttre lufttrycket, och ett
tillfredsställande vakuum erhölls i rörets övre ända.
Pope gjorde ytterligare invändningar, och särskilt
framhöll han, att de förkopprade förbindningarna
ovillkorligen skulle amalgameras, om de kommo i
förbindelse med kvicksilvret, även om beröringen
endast varade en kortare stund. Även detta
påstående vederlade Goebel med den metod, som han
till-lämpade vid evakueringen. Denna gick ut på att han
alltid använde kemiskt rent kvicksilver, och att
evakueringen alltid verkställdes vid torr väderlek.
Genom detta system förhindrades amalgameringen
fullständigt. Sedan förfaringssättet hade ingående
prövats och visat, att Goebel hade rätt, ställde sig de
båda vetenskapsmännen helt på Goebels sida och
blevo hans ivrigaste förespråkare.

I stämningen hade Edison och hans
patenträttsinnehavare framställt anspråk på, att Edison var den
förste, som hade använt koltråd i stället för
kolstavar. Detta bestreds av svarandesidan. Cross och
Pope visade att glödtråden i Goebels lampor bestod
av tunna koltrådar, vilkas tjocklek varierade mellan
0,90 upp till 0^28 mm, under det att glödtrådarna i
Edisons lampor varierade mellan 0,127 och 0,38 mm.
En av kärandens experter, professor E. Thomsen,
ansåg att det var praktiskt taget omöjligt att
tillverka en glödlampa på det sätt som Goebel gjorde
gällande. Med hans förfaringssätt skulle det inte gå
att åstadkomma ett tillfredsställande vakuum. Med
anledning av denna invändning resolverade rätten,
att svaranden skulle tillverka några lampor efter det
system, som han hade använt under den första
tillverkningstiden, och att tillverkningen skulle utföras
under kontroll av de sakkunniga, som hade tillkallats
under processen. Efter Goebels anvisningar
tillverkades några lampor av andra fackmän, och de
lyckades få fram en produkt, som vid minutiösa prov
visade sig äga en livslängd av mellan 190 och 245
timmar. Proven ådagalade, att Goebel vid
tillverkningen av sina lampor hade "arbetat med betydande
erfarenhet, skicklighet och säkerhet", som det står i
rättens protokoll. Till protokollet antecknades även,
att professor Cross och doktor Morton framhållit som
sin åsikt, "att Goebels lampor hade varit praktiskt
användbara och ägt tillfredsställande livslängd".
Kärandebolagets chefkonstruktör, mr Clark, medgav
att Goebels evakueringsmetod var mera fulländad än
den som Edison använde, när han framställde sina
patentanspråk.

Trots svarandens påtagliga framgång under
processens gång, beslöt rätten i såväl första som andra
instansen, "att de invändningar som framställts mot
Edison-patentet icke voro tillfyllest för att bevisa att
Goebel-lampan varit praktiskt användbar"! Den
tredje instansen lät förse domslutet med en ändring
vari det bl. a. heter: "Att genom de många
undersökningar och bevis som förebragts har till fullo
ådagalagts att Goebel-lampan varit en fullt användbar
ljuskälla, och att Goebel 20 eller 30 år före Edison hade
tillverkat och inför allmänheten förevisat praktiskt
användbara glödlampor". Domslutet utföll till Goebels

436

26 sept. 1942

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:24:43 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1942a/0456.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free