Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 39. 26 sept. 1942 - Den första elektriska glödlampan, av H. A. Lindgren - Sal. Vinberg †, av Herman Jansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
fördel och uppfinnaren fick del av utslaget innan han
dog, men det förunnades honom icke att skörda guld
och ära av sitt geniala arbete. Processen mot Goebel
har till full evidens klarlagt, att han var den förste som
har tillverkat glödlampor. Visserligen har hans
uppfinning inte blivit mera allmänt känd, utan Amerikas
store uppfinnaregeni har fått gälla som glödlampans
ursprunglige konstruktör, men icke desto mindre
förtjänar Goebel att få sitt minne hugfäst, t. e. genom
att hans namn knytes till en lämplig "enhet" och
därigenom inristas i elektroteknikens hävder som
tillhörande en av dess föregångsmän.
H. A. Lindgren.
Sal. Vinberg †.
Hamndirektören i Stockholm Salomon Vinberg
avled tisdagen den 15 september 1942 efter en
hjärtattack. För alla dem, som i sin dagliga gärning
kommo i beröring med Sal. Vinberg, kom budet om
hans bortgång överraskande och smärtsamt. Han
var i fullt arbete på lördagen och, då sjukdomen
drabbade honom, var han strängt sysselsatt med
ordnandet av en del frågor, som lågo honom särskilt
varmt om hjärtat och som han önskade avgjorda,
innan han den 1 nästkommande februari skulle
från-träda sin befattning med pension.
Sal. Vinberg var Stockholms förste hamndirektör.
Under de 20 år han verkade i denna befattning, hann
han bliva ett med hamnen. Under hans ledning har
hamnen undergått en kraftig utveckling och många
för hamnen viktiga frågor hava under hans tid förts
till en god lösning. Man kan säga, att Stockholms
nuvarande moderna hamn med dess tidsenliga
utrustning är hans verk. Men ej endast inom hamnen
utan även inom andra grenar inom Stockholms
förvaltning har Sal. Vinberg på ett verksamt sätt
ingripit. Det torde knappast finnas någon
trafikteknisk fråga av någon betydelse under de senaste 30
åren, vari han ej låtit höra sin stämma, ofta på ett
lyckligt sätt och alltid med avsikt att föra frågan
framåt. Hans rykte som skicklig kommunalman var
stadgat, och hans förmåga att finna uppslag, när en
känslig fråga låst sig, var påfallande.
Att Sal. Vinberg fick denna ställning inom
Stockholms kommunala värld berodde såväl på hans
personliga egenskaper som på att han mycket tidigt
kom att syssla med Stockholms trafikproblem. Redan
1902, ett år efter avgången från Tekniska högskolan,
anställdes han vid Stockholms stads byggnadskontor
och arbetade som ingenjör och byråingenjör med
Stockholms bro- och trafikfrågor till år 1908. Under
de närmast följande åren sysslade dock Vinberg
huvudsakligen med kanal- och farledsfrågdr utom
Stockholm. Han deltog sålunda 1909—1916 i
egenskap av byråingenjör hos Vattenfallsstyrelsen i
arbetena med ombyggnaden av Trollhätte kanal samt
utredde därefter 1916—1922 som överingenjör i den
av riksdagen år 1916 tillsatta Kungl,
kanalkommissionen möjligheterna att modernisera mellersta
Sveriges inre sjöfartsleder. Dessa utredningar torde
bliva av värde, när en gång tiden är mogen att
modernisera sjöfartslederna mellan Vänern, Vättern och
Östersjön. Under åren 1916—1920 nedlade Vinberg
emellertid även som sekreterare i Stockholms
frihamnskommission samt sekreterare och sakkunnig i
Stockholms frihamnsnämnd ett gott arbete vid
skapandet av Stockholms frihamn samt deltog från år
1916 livligt i Stockholms kommunala liv. Han var
sålunda stadsfullmäktig 1917—1922 samt medlem av
stadskollegiet och av ett flertal styrelser och
nämnder. Under denna tid väckte han bl. a. en motion i
Stockholms trafikfrågor, som ledde till att frågan om
förortstrafikens ordnande för första gången under
nyare tid upptogs till allvarligare behandling i en
kommitté, Stockholms stads trafikkommitté,
sedermera trafikkommissionen, i vilka Sal. Vinberg var
ledamot och delvis vice ordförande under tiden 1918
—1923. Under åren 1919—1922 var Vinberg vidare
i olika egenskaper verksam bland delegerade för
förhandlingar mellan staden och staten rörande
Stockholms bangårdsfråga och Västra stambanans
inledande till huvudstaden, vilka förhandlingar ledde till
dessa frågors lösning enligt 1923 års bangårdsavtal.
Sedan Vinberg 1922 blivit utsedd till hamndirektör,
blev hans arbete till största delen förlagt till
Stockholms hamnförvaltning. Stockholms trafikfrågor —
även de, som lågo utanför hans närmaste arbetsfält,
hamnen — intresserade honom dock alltjämt. Han
var sålunda medlem av trafikkommissionen 1930—
1934, slussbyggnadskommittén 1931- 1936 och
arbetade in i det sista på lösandet av högbrons vid
Skanstull byggnadsfråga. Vid planläggning av
Stockholms flyghamnar har han även tagit en
förtjänstfull och verksam del. Trots det tyngande
förvaltningsarbetet var Vinberg en flitig skribent, och
många värdefulla artiklar om svenska och utländska
hamnar samt svenska hamnfrågor hava flutit ur hans
penna. Inom Svenska hamnförbundet uträttade
Vinberg ett värdefullt arbete.
Sal. Vinberg var i sina yngre år med sin vakna
intelligens och för allt nytt öppna sinne en
framstående projektingenjör, och han blev på äldre dagar
en mycket skicklig förvaltningschef. Den elegans
som präglade hans projekt och tekniska förslag i
yngre år satte även sin prägel på hans sätt att
medverka vid lösandet av kinkiga frågor inom nämnder
och styrelser. Hans skickliga formuleringskonst har
ofta bidragit till att förena stridiga meningar i ett
enigt kommittéuttalande eller nämndbeslut. Sal.
19 sept. 1942
437
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
