- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1942. Allmänna avdelningen /
444

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 40. 3 okt. 1942 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

V

Fig. 1. Guillets diagram.
D = Zinkens förångningstemperatur
S — Legeringens smälttemperatur
V = Gjuttem peratur

eldade ugnar uppges avbrännan ligga mellan 3 och
8 %.

Förlust genom avbränna sker huvudsakligen genom
förånging av zinken och genom oxidation av smältan.

Genom för stark upphettning uppkommer zinkånga
i smältan och denna ånga stiger upp till smältans
yta och lämnar denna, varvid zinkångan förenar sig
med syret i luften eller ugnsatmosfären och det
uppstår därvid "zinkrök", zinkoxid, och vi ha därmed
gjort en avsevärd zinkförlust, ty metallen i zinkröken
äro vi ej i tillfälle återvinna.

Vid mässingsgjutning är det således av vikt att
ej driva upphettningen så långt att zinken förångas.
Zinkens kokpunkt, således den temperatur, vid
vilken förångingen börjar, ligger vid 907°C, men i
koppar-zinklegeringar är temperaturen beroende av
smältans sammansättning — i en kopparhaltigare smälta
sker zinkförångningen vid högre temperatur än i en
mindre kopparhaltig smälta. Vi kunna således utan
risk för större avbränna upphetta en kopparhaltigare
legering mera än en mindre kopparhaltig.

I detta sammanhang må framhållas, att man i
regel bör gjuta en legering så "sval" som möjligt
redan av den anledningen att zinkförlust uppstår
genom förångning i smältan och att onödigt stor
oxidation av metallen sker då den hälles i gjutflaskan
(oxidationen blir härvid så mycket större ju högre
temperaturen är på metallstrålen) — andra skäl att
hålla metallen "sval" finnas också, som vi här nedan
skola se. Det är ju emellertid ej möjligt utföra
gjutning vid den temperatur, vid vilken legeringen just
i sin helhet blivit flytande, utan man måste i regel

överhetta smältan så att den blir tillräckligt
kvick-fluten för att fylla ut formen och man måste stundom
t. o. m. driva överhettningen rätt högt. Detta är
fallet om det gäller gjutning av pjäser med stor
utsträckning och tunt gods. Men överhettningen måste
hållas inom snäva gränser. Någon allmängiltig regel
kan således ej uppställas för den lämpligaste
gjut-temperaturen, då ju denna i vissa fall måste hållas
högre än som normalt vore. Huvudsaken är som
redan nämnts, att överhettningen ej leder till större
zinkförlust än absolut nödvändigt. De temperaturer
vi röra oss med vid mässingssmältor av olika
sammansättning framgår av fig. 1 enligt Guillet.

Vi finna således att t. e. en legering med 40 %
zink (Zn) och resten koppar (Cu) befinner sig i
fullständigt smält tillstånd vid ca 850° och att zinken i
denna smälta förångas vid ca 1 025°C. Vid gjutning
av en sådan smälta bör temperaturen således ej stiga
mycket över 1 025°C, ty i motsatt fall uppstår
zinkförlust. Gjuttemperaturen (Y) bör således hälst ligga
emellan de temperaturer, som representeras av
kurvorna D och S i diagrammet, överhettningsgraden,
dvs. temperaturstegringen över den temperatur, vid
vilken legeringen i sin helhet är flytande1 brukar
angivas till 8 à 16 % av denna.

För normala fall kunna nedanstående uppgifter om
gjuttemperaturen rekommenderas.

Gjuttemperatur för några mässingssorter.

Kopparhalt Zinkhalt Blyhalt [-Gjuttemperatur-] {+Gjut- temperatur+}
i T.ombak ..... 90 % 9,9 % 0,’O4 % 1 060 C
Mässing ..... 72 % 27,8 % 0,1 ’% 1 050 C
..... 62 % 37,8 % 0,1 ■% 1 050 C
, ..... 58 % 41,8 % — 1 010 C
" ..... 58 % 39,2 % 2,5 % 1010 C

Av intresse och ej utan praktiskt värde är det
förhållandet, att man genom en lämplig
gjuttemperatur kan ernå högre hållfasthet hos godset, då det
gäller sådana pjäser, t. e. vissa ångarmaturdetaljer,
som under användningen äro utsatta för högre
temperatur. Yi taga ett exempel: En legering med 58 %
koppar, 41,1 % zink, 0,1 % tenn och 0,19 % bly har
vid 15—20° temperatur en draghållfasthet av 36,4
kg/mm2 om den är gjuten het. Samma legering,
gjuten möjligast "sval" har 44 kg/mm2 hållfasthet.
Vid 200° är hållfastheten 24.8 resp. 34 kg/mm2 vid
250° 20.15 resp. 28,7 kg/mm2. Tänjbarheten är
emellertid högre vid hetgjutet gods än vid svalgjutet,
48,4 % resp. 44 % vid 200°C.

Vill man således taga ut det fina i materialsparing,
kan ej oväsentligt vinnas genom en lättare
konstruktion, om man har garanti för att gjuttemperaturen
blir den åsyftade.

När vi nu råkat in på konstruktörernas möjlighet
att spara mässing, får det väl anses befogat giva en
liten översikt beträffande de rena
koppar-zinklegeringarnas hållfasthetsegenskaper, de båda som väl
mest komma ifråga, nämligen draghållfastheten och

i Legeringar ha oftast ingen fix smältpunkt, ty en del
av de ur legeringsmetallerna uppkomna beståndsdelarna

smälta vid lägre, en del vid högre temperatur, man brukar
därför i st. f. smältpunkt angiva temperaturen för
begynnande stelning.

444

3 okt. 1942

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:24:43 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1942a/0464.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free