Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 40. 3 okt. 1942 - Metallförlust vid mässingsgjutning och huru den undvikes, va Gillis Em. Huss - Tidskriftsnytt, av Frithiof Holmgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekmskTidskrift
6. Kontrollera smältans temperatur med pyrometer
— lita ej på omdömet, ty den verkligt bästa
gjut-temperaturen är det omöjligt kontrollera med ögat
och man är alltid osäker utan kontrollinstrument.
7. Gjutningen skall ske så snabbt som möjligt sedan
rätt gjuttemperatur uppnåtts, ty står degeln
längre än nödvändigt i ugnen ökas riskerna genom
ugnsgasernas inverkan.
8. Gjut först de flaskor, vars gods kräver större
överhettning för att fylla ut formen och sist de
med normal godsfördelning.
I en följande artikel skall jag mera ingående
behandla lämpligaste gången vid legeringssmältning.
Vi upptaga gärna till diskussion hithörande frågor
—■ en saklig sådan kan bli till största nytta för vår
metallförsörjning och vår strävan att övervinna alla
svårigheter vid framställning av verkligt gott
metall-gjutgods.
Således: Alla bidrag äro välkomna-.
Gillis Em. Huss.
Tidskriftsnytt.
Kemiteknik och metallurgi m. m.
Det syntetiska gummit (Buna i Tyskland, Dupren
—Neopren i USA och Sowpren i Ryssland) har i vissa
avseenden visat sig vara betydligt överlägset
naturgummit. Temperaturbeständigheten och
motståndsförmågan mot mineraloljor och andra bränslen äro
större. Slithållfastheten exempelvis i bilringar är
betydligt större. På utställningen i München visades
redan 1936 ringar av bunagummi som efter 50 000
km körning voro i bättre stånd än vanliga ringar som
löpt 15 000 km. Bunagummi framställt direkt genom
polymerisation av butadien med natrium (Buna 85 och
Buna 115) är särskilt lämpat för vulkanisering.
Buna N är betydligt bättre ur förslitningssynpunkt.
Det syntetiska gummit åldras långsammare än det
naturliga, och dess användning har därför blivit stor
i kabelindustrien, för transportband och tryckvalsar
av olika hårdhetsgrad. Detsamma gäller Neopren,
varav filmer äro betydligt tätare mot gaser än
gummifilmer, särskilt gäller detta vätgas. (Zeitschrift für
Schweisstechnik, h. 6, s. 16 4.)
I Tyskland tillverkas nu slangar av syntetiskt
gummi, vilka hålla ända upp till flera hundra at tryck.
Dessa äro synnerligen elastiska och tillåta böjning
med ytterst liten diameter. De kunna även utföras
beständiga mot bränn- och smörjoljor samt kunna tåla
temperaturer upp till över 100°C. I sådana slangar
har gummit uppgiften att sammanbinda inläggen av
väv och att täta slangen. Beständigheten mot olja
har utvidgat gummits användningsområde betydligt,
särskilt för tätningsändamål. Där ej ens det mjukaste
gummi räcker för underlägg o. d., användas plattor,
buffertar osv. av poröst material såsom svamp- eller
cellgummi som även göres beständigt mot oljor.
Plattor av "skum"-gummi med en specifik vikt av
0,15 lämpa sig särskilt väl för ljuddämpare. För
vat-tensmorda lager i skeppsmaskiner användes mjukt
gummi på grund av sin låga friktionskoefficient och
sin hållfasthet mot nötning. Ju mera förorenat
vattnet är av siam och sand, dess mera överlägset är
gummilagret jämfört med lager av metall eller trä.
(Zeitschrift des Vereines Deutscher Ingenieure, h.
19/20, s. 303.)
För att minska specifika vikten hos konstsilketråd
under samtidig ökning av värmeisolationsförmågan ha
med mer eller mindre framgång försök gjorts att under
spinningen framställa hålrum i tråden genom
gasutveckling (vanligen COo). En annan möjlighet
finnes, nämligen att på rent mekanisk väg framställa
ihålig spinntråd. Firman G. Siebert i Hanau har
slagit in på denna väg genom användning av ringformiga
munstycken. Inom viskosindustrien ha sådana
munstycken, men av större dimensioner, redan använts för
framställning av konstgjorda korvskinn. Därvid
bespolas den utträdande spinnmassan även inifrån för
att ernå erforderlig koagulering. För framställning
av tråd kan man förfara på samma sätt, utan att
egenskaperna hos själva spinnmassan ändrats, så att den
vid utträdet stelnar rörformigt. Spinnmunstyckena
bli svåra att utföra och utgöra små finmekaniska
konstverk. De i öppningarna med 80—100 fi
diameter centriskt insatta kärnorna måste ha en diameter
av blott 60—80 pi. (Zeitschrift des Vereines
Deutscher Ingenieure, h. 29/30, s. 468.)
I besparingssyfte har man, bl. a. i Tyskland och
Schweiz, tagit vara på slammet i acetylengeneratorer
för användning till murbruk. Edsförbundets
materialprovningsanstalt har gjort jämförande undersökningar
mellan murbruk av karbidslam och vanligt murbruk
av luftkalk. Böjnings- och tryckhållfastheten av
prismor med 50 % vattenhalt och 3, resp. 5 delar sand
samt vanligt murbruk med samma kalkhalt
undersöktes efter 1—12 månader, och man fann, att
resultaten blevo ungefär lika i bägge fallen.
Materialprovningsanstalten i Zürich anser därför, att karbidslam
med framgång kan användas överallt där vanligt
murbruk användes, dvs. för byggnadsarbeten, särskilt för
putsning. (Zeitschrift für Schweisstechnik, h. 5,
s. 129.)
Thorium har en stark affinitet till syre, varför en
thoriumtillsats till gjutjärn får en "renande" inverkan.
Försök med 0,2 till 1 % Th visade, att grafiten blir
mera finfördelad, enär den likaledes finfördelade
tho-riumoxiden, som bildas vid gjutningen, verkar
initierande på grafitkristallisationen. Härigenom och
måhända även genom gasutdrivningen i smältan ernås
en stegring av hållfasthetsvärdena. Vid två försök
med 1 % Th iakttogs en stegring av draghållfastheten
med resp. 11,2 och 8,3 %. Samtidigt steg
böjningshållfastheten med 8,9 resp. 6,6 ’% och nedböjningen
med 1 resp. 2 <%. Brinellhårdheten ändrades ej. Vid
thoriumtillsatser från 0,4 till 0,6 % kunde en
förbättring av lättflutenheten hos grått tackjärn iakttagas.
Thorium verkar även gynnsamt på avsvavlingen.
(Gies-serei, h. 6, s. 93.)
För bestämning av temperaturer hos ytor och
oåtkomliga ställen användas temperaturangivande färger
och pennor. Mätfärger av detta slag av typ
"Thermo-color" ändra sin färg vid bestämda temperaturer
liggande mellan 40° och 650 °C. Vid
ändringsögonblicket angives sålunda ifrågavarande temperatur.
Färgerna bestå av metallsalter av komplicerad
sammansättning, vilka vid en bestämd temperatur antingen
oxidera eller avgiva H^O, COo och H3N och därmed
omvandlas från orto- till pyrosalter. Som bindemedel
användes ett i alkohol lösligt syntetiskt harts, blandat
446
3 okt. 1942
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
