- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1942. Allmänna avdelningen /
451

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 41. 10 okt. 1942 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

på en enda dag genom repetering av potentatens
befallningar kunde sprida dem till platser på ända till
30 dagsresors avstånd. En sådan anordning är dock
snarare ett slags telefon. Sinnrika hydrauliska
signalapparater begagnades också, på vilka vissa
överenskomna signaler avlästes på en flytande käpp.
Facklor eller eldar ha använts av nästan alla folk för att
varna vänner eller tillkalla hjälp, varpå i vårt land
vårdkasarna äro exempel. Men alla sådana medel
kunna dock endast överbringa signaler av på förhand
känd betydelse. Kleoxenes och Demokritos lära ha
använt ett system med facklor eller flaggor, som
placerades två och två i en kvadrat med 25 rutor,
motsvarande det grekiska alfabetet, för att på långa
avstånd bokstavera orden i ett meddelande, och
därmed var fjärrskriftens princip tillämpad i praktiken
för första gången. En liknande metod användes vid
den av A. N. Edelcrantz i Sverige införda och under
1800-talets första hälft tidvis mycket anlitade optiska
telegrafen. I Frankrike användes sedan 1793 den av
bröderna Chappe konstruerade telegrafen med vingar,
och vissa betydande framgångar för de franska
arméerna under 1800-talets början berodde på de
telegraflinjer av detta slag, som Napoleon låtit upprätta
inom de besatta länderna. Det var också till stor
del tidens oroliga och för mången patriot ytterst
pinsamma förhållanden, som kom allt flera uppfinnare
att söka åstadkomma en telegraf, som var överlägsen
det chappeska systemet, och som kunde underlätta
att med vapenmakt återställa den internationella
ordningen. De i olika stater upprättade telegrafnäten
tjänade också under flera årtionden huvudsakligen
militära eller statliga behov.

Den elektriska strömmens ojämförligt höga
hastighet försökte man redan vid 1700-talets mitt att
begagna sig av för telegrafi. Förutsättningen härför
upptäcktes för mer än 200 år sedan av den engelske
fysikern Stephan Gray, som år 1742 hunnit så långt
i sina försök, att han kunde åstadkomma rörelser hos
ett dun, som låg under en elfenbenskula, vilken hängde
i ena ändan av ett 147 fot långt segelgarn, uppburet
av silketrådar, och vars andra ända var ansluten till
ett glasrör, som man laddade elektrostatiskt.
Principen för elektricitetens ledning var härmed given och
man kunde på detta sätt utlösa en mekanisk verkan
på avstånd från energikällan. Flera försök att på
detta sätt göra telegrafapparater framkommo under
1700-talets slut. Dessa gingo i huvudsak ut på att
genom en enkel ledningstråd låta statiska laddningar
från en gnidningselektricitetsmaskin på långt avstånd
därifrån förmå ett par flädermärgskulor att göra
utslag, vilkas antal betecknade olika bokstäver. År
1796 kunde man medelst leidnerflaskor telegrafera
på detta iSättr ända till 60 km.

Men vid denna tid hade den optiska telegrafen
redan visat sin praktiska överlägsenhet, och därmed
hade senare försök med förbättrade statiskt-elektriska
apparater ingen praktisk framgång. En uppfinnare i
denna bransch gjorde t. o. m. år 1816 en visaretelegraf
med elektrisk larmklocka, som varskodde
telegrafisten innan ankomsten av en depesch.
Konstruktören försökte förmå engelska amiralitetet att prova
systemet, men fick det beskedet, att "nya telegrafer
av vilket slag det vara må äro alldeles överflödiga".
Sam Thomas von Sömmering anses vara den förste,
som begagnade sig av "galvanisk" elektricitet för att

Fig. 1. Morses
första
användbara ski-ivapparat
var monterad på
ett gammalt
må-larstaffli och
tecknen sändes
med hjälp av en
skiva i stället för
telegraf nyckel.

lösa telegrafiproblemet. Hans mottagningsapparat
från år 1809 bestod av ett antal cylindriska glaskärl
fyllda, med vatten, vart och ett kopplat till en Voltas
stapel med kontakt på avsändningsstation.
Strömmen från denna stapel kunde bringas att sönderdela
vattnet i det tillhörande röret. Genom att iakttaga
glasblåsornas uppträdande i de olika rören, som
motsvarade var sin bokstav, kunde man avläsa och
nedskriva meddelandets innehåll.

Örsteds för hela elektrotekniken grundläggande
upptäckt år 1819 av sambandet mellan magnetism och
elektricitet, bevisat genom hans berömda försök med en
magnetnåls avvikande i närheten av en galvanisk
ström, födde hos de initierade nya förhoppningar att
åstadkomma en praktisk elektrisk telegraf. Efter ett
uppslag av Laplace fick Ampère redan året därpå idén
till en elektromagnetisk "nåltelegraf" med 30 par
trådar. Den av Schweigger samtidigt uppfunna
"multipli-katorn", nu kallad galvanometer, animerade åtskilliga
konstruktörer till ändamålsenliga nåltelegrafer,
såsom den år 1832 av Schilling von Cannstadt
konstruerade. Denna förbättrades året därpå av Gauss och
Weber, vilka i Göttingen korresponderade på
omkring 1 500 m avstånd mellan den förres laboratorium
och den senares observatorium medelst en
dubbeltrå-dig ledning och apparater, vilkas nålar bragtes att
svänga ett visst antal gånger åt höger eller vänster i
olika kombinationer för att känneteckna skilda
bokstäver. Under de närmaste åren patenterades
åtskilliga telegrafmetoder och apparater, vilka
huvudsakligen skilde sig genom sättet för tecknens
åstadkommande med användning av minsta antalet trådar.
Slutligen kunde man reda sig med endast en
luftledning, sedan Steinheil upptäckt att jorden kunde
ersätta den ena branschen.

Vilka av alla dessa telegraf system, som voro
bekanta för Morse är givetvis icke känt, men säkerligen
hade han hört talas om de elektromagnetiska
laboratorieförsök, som på 1820-talet voro ett allmänt
diskussionsämne bland alla vetenskapligt intresserade.
Samuel Finley Breese Morse, som föddes år 1791 i
en liten stad nära Boston, var vid denna tid en
framgångsrik figurmålare i 30-årsåldern. Han hade nyss
verksamt deltagit i grundandet av den amerikanska
"National Academy of Design", vars president han
var under många år, och hans även i Europa med de

19 sept. 1942

451

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:24:43 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1942a/0471.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free