Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 41. 10 okt. 1942 - Samuel Morse's idé, av L. Way-Matthiesen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Fig. 2. Sändare-skiva för "morse-analfabeter" på 1840-talet.
högsta pris belönade målningar anses ännu i dag vara
bland det yppersta av dåtida nordamerikansk konst.
Morse hade emellertid studerat fysik vid
Yale-univer-sitetet, där han 1810 promoverades inom den
naturvetenskapliga fakulteten och han sysslade alltjämt på
lediga stunder med experiment av olika slag.
På en resa från Paris till hemlandet år 1832, efter
några års konstnärlig verksamhet i gamla världen,
greps han av en ingivelse att kunna sända tecken till
en avlägsen plats, kanske med tanke på det fjärran
belägna hemmet. Det är möjligt att en läkare
ombord, som lär ha roat medpassagerarna med
elektromagnetiska demonstrationer, genom samtal med
Morse hos denne väckte den idé, som kom att nå
till målet. Under resten av den långa resan
utarbetade han uppslaget, och innan fartyget ankrade i
New Yorks hamn, hade han klart för sig
skrivappa-ratens konstruktion. Liksom många av sina
föregångare pl området tänkte sig Morse först en
elektromagnet för varje bokstav, sedan minskade han antalet
till tre och lyckades slutligen på ett genialiskt sätt få
systemet att fungera med endast en elektromagnet
med två trådar.
Dessa försök pågingo i hemlighet i flera år, men
1837 ansåg han apparaten, som var byggd på ett
gammalt målarstaffli, vara färdig att visas för några
vänner. Dessa överraskades av världens första
morsetelegram: "Successful experiment with telegraph
september 4th 1837." Apparaten blev patenterad några
dagar senare. Den var dock ytterst ofullkomlig, bland
annat vägde elektromagneten nära 80 kg, beroende
därpå att Morse ville ha lindningstråden lika grov
som linjetråden, vilket gav skänklarna omkring
500 mm diameter och 100 mm höjd. Det första
telegrammet fordrade också 143 strömslutningar på
grund av det ofullkomliga teckensystem, som Morse då
använde och som var sämre än de samtida europeiska.
Han misslyckades emellertid alldeles att få sina
praktiska landsmän att gilla den i hans ögon
förträffliga uppfinningen, slog telegrafien ur hågen och
ägnade sig åter under några år åt måleri, senare
också åt daguerreotypi, som då var på modet.
Olika nåltelegrafsystem hade nu i Europa nått stor
praktisk framgång, och Morse for dit år 1840, sedan
han i sitt hemland fått patent på icke endast en
förbättrad skrivapparat utan även ett nytt
teckensystem jämte en för sändning av sådana tecken
särskilt konstruerad kontaktanordning, morse-nyckeln.
Dessa uppfinningar erhöllo patentskydd i Frankrike,
där fortfarande den optiska telegrafen förhärskade,
medan man i England avslog hans ansökan, förmodligen
därför att Whetstone—Cookes nåltelegraf där ansågs
böra få framtiden för sig. Då Morses telegrafimetod
ingenstädes blev antagen, återvände han snart till sitt
hemland tämligen utblottad och missmodig. Under
de närmaste åren fortsatte han dock ihärdigt sina
försök, och i december 1842 fastställde han "att
elektriciteten kan bli tvungen att gå igenom en flod
utan någon annan ledare än vattnet", vilket han nästa
sommar bevisade i praktiken.
Efter att flera gånger hos kongressen ha sökt få
medel till bekostande av telegrafering i stor skala
lyckades Morse år 1843 få ett anslag på 30 000 dollar
för att bygga en telegraflinje mellan Washington och
Baltimore. Denna öppnades för trafik året därpå och
därmed var grunden lagd till Morsesystemets snabba
segertåg i Förenta staterna. Visserligen var hans
förbättrade telegraf nästan lika otymplig som den första,
men några år senare hemförde Morse från Europa en
praktiskt utprovad och händig apparat, som blev
modell till hans senare, allmänt antagna
konstruktion. Vad som framför allt bidrog till att göra
Morsesystemet omtyckt var den stora
telegraferingshastigheten. Medan de bästa nåltelegraferna i
Europa medgåvo att sända 40 tecken i minuten kunde
Morsetelegrafen prestera nära 100 tecken. Detta
resultat uppnåddes tack vare apparaturens känslighet
för de snabbt på varandra följande strömslutningarna,
som fordras vid sändning av Morses speciella tecken.
Nåltelegrafens långsamma reaktion för
strömimpulserna gjorde att sådana apparater i fortsättningen
huvudsakligen installerades på transatlantiska linjer,
där de känsligaste galvanometrar måste användas.
Många metoder hade provats för att åstadkomma
ett på samma gång lättfattligt, säkert och snabbt
verkande teckensystem för skriftspråkets
telegrafering, då Morse framträdde med sitt genialiska alfabet.
Bl. a. föreslog år 1839 en idérik tysk uppfinnare
en telegraf, där den galvaniska strömmens
fysiologiska verkan skulle tagas i anspråk. Tio
ledningstrådar från den ena stationen slutade i lika många
tangenter hos mottagaren, på vilka telegrafisten
skulle hålla fingrarna, och genom strömstötar från en
av avsändaren manövrerad induktor till två och två
av fingertopparna tillkännagavs bestämda bokstäver.
I den första skrivapparaten begagnade Morse ett
stift, som gjorde ett spår i en med jämn hastighet
452
26 sept. 1942
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
