Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 42. 17 okt. 1942 - Ingenjörstitelns ursprung och dess överförande till Sverige, av Karl Malmsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
HÄFTE 42 ÄGARE: SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 17 OKT.
ÅRG. 72 ANSVARIG UTGIVARE OCH CHEFREDAKTÖR: KARL A. WESSBLAD 19 4 2
INNEHÅLL: Ingenjörstitelns ursprung och dess överförande till Sverige, av Karl Malmsten. — Kosmiska
strålskurar. — TNC. — Notiser. — Litteratur. — Personalnotiser. — Sammanträden.
Ingenjörstitelns ursprung och dess överförande
till Sverige.
Av KARL MALMSTEN, Dr rer. pol.
Ingenjörstiteln rymmer ett stycke nordisk
kulturhistoria, värt en erinran i maskinkrigets tidevarv.
Det var nämligen inom normandernas militära
terminologi, som ordet ingenjör först blev yrkesbeteckning
för en klart avgränsad teknisk verksamhet.
Franska språket använde ordet arkitekt även för
krigsbyggmästare. Dess grundval låg i
arbetsorganisationen och termen arkitekt definierade
ursprungligen den sociala relationen mellan arbetsledare och
arbetare, sammanfogad som den är av två grekiska
ord, varav det första betyder: "jag befaller" och det
sista: "arbetare". Från denna allmänna betydelse
hade beteckningen inskränkts till att gälla
arbetsledare och konstruktörer för offentliga
byggnadsföretag av skilda slag.
Redan omkring 25 år före vår tideräknings början
urskildes inom den romerska arkitekturen en
militärteknisk gren med egna specialister. Den vidast kände
och långt in i medeltiden inflytelserikaste av dessa
var Marcus Yitruvius Pollio, som gjorde sin karriär
såsom konstruktör av kastmaskiner och utnämndes
till inspektör över dessa arbeten. De sex sista
kapitlen i sitt berömda verk om arkitekturen ägnar
Yitruvius åt tekniska beskrivningar av kastmaskiner,
belägrings- och försvarsanläggningar. Visserligen
utgjorde dessa kapitel en liten del av hela bokverket,
men principiellt var denna dock en huvudpart. Alla
de tidigare 89 kapitlen skildrade, som författaren
säger, arkitektur avsedd för tider av fred och lugn.
Därmed konstituerade Vitruvius den militära
arkitekturen som en självständig disciplin.
Då Flavius Vegetius omkring år 400 sammanfattade
de spridda skrifterna i krigskonsten till en fristående
vetenskap, ingick militärarkitekturen som given
beståndsdel av denna. Medan dess utövare hos
Vitruvius var ett slags arkitekt, blev han hos Vegetius ett
slags officer. De båda författarna markera således
en i och för sig utomordentligt intressant sociologisk
process av yrkesdifferentiering och -integrering.
I väsentligen samma gestalt fördes krigsbyggnads
konsten som ett enhetligt kulturelement genom
tiderna till kontakten med vikingarna och blev första
delen av det klassiska arkitekturarvet, som vandrade
över till den nordiska kulturkretsens utpost i
Frankrike. Med skarp sakblick sågo normanderna, att
maskinprincipen var det centrala i det för dem nya
vapenslaget. Av fransmännen lärde de, att maskin
hette engin, ett ord härlett ur medeltidslatinets
ingenium. I sitt nya språk bildade de därur titeln
ingenjör. Men det är mycket karakteriserande, att
därunder -inbegreps även ledungsväsendets teknolog:
skeppsbyggaren.
Ett medeltida krigaryrke.
På vad sätt verkade då en person, som för 800 år
sedan titulerades ingenjör och vilken
samhällsställning hade han? Svaret på dessa frågor ges bäst
genom att anföra belysande ställen ur dåtidens egna
skrifter.
Omkring 1160 författade Benoit de Sainte-More från
Touraine en antik "roman breton" med titeln Roman
de Troie, där det sägs:
"Engignierres estoit provez
Li pius tres säges qui fut nez."
I ett annat verk med samma motiv, Istoire de Troy
la grant, får man veta att grekernas "souverain
engigneur" Argus ledde byggandet av ett skepp. —
För att slå tillbaka Edward III, som landstigit i
Normandie, byggde normanderna 1346 fyra stora
skepp, varvid 200 timmermän (carpentiers) arbetade
under ledning av två "mestres enghienneours". —
Flera belägg kunna andragas för att ledare av
skeppsbyggeri kallades ingenjörer.
I Sachsarnas sång låter Jean Bödel (omkring år
1170) både Karl den store och sachsarna under
Widi-kunds befäl ha ingenjörer. Den förres angigneor gör
bl. a. en flotte av flatbottnade båtar och skepp,
som hopbindas med kablar och rep. Den senares
angigneors gräva med hackor och hammare (à pic
et à martel) en gång under jorden till det belägrade
Kölns stadsmur och lyckas ta sig igenom den med
en av Vegetius beskriven metod, varvid trästöttor,
som satts i stället för bortgrävda murblock, antändes.
Även andra drag tyda på, att Bödel ej varit obekant
med De re militaria. Att sachsarna verkligen skulle
12 sept. 1942
457
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
