Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 43. 24 okt. 1942 - Skrot och råmetaller i dagens metallhantering, av Folke Petrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Fig. 1. Lågfrekvensugn.
skrot kan smältas utan
för stor avbränna. Så
stora charger måste
kunna tagas, att
ojämnheter i skrotet utjämnas
och en fullständig
analyskontroll kan utövas.
Under förra
världskriget smältes metaller
huvudsakligen i två
ugnstyper.
a) I degelugnar.
b) I flamugnar.
Degelugnarna voro
bränsleeldade ugnar
med grafitdeglar
rymmande ca 100 kg metall.
Denna chargestorlek är
för liten, för att en jämn produkt skall erhållas, och
för analyskontroll. Ugnarna ge dessutom relativt
dålig temperaturkontroll och metallen upptager gaser
från ugnsrummet.
Flamugnarna utfördes visserligen i större enheter,
men på grund av den höga yttemperaturen och den
medryckande gasströmmen erhålles en hög avbränna
som leder till metallförluster och ojämn
sammansättning, beroende på de i legeringarna ingående
beståndsdelarnas olika ångtryck.
Under förra världskriget uppfördes även en del
ljusbågsugnar, men deras användning har blivit
begränsad till smältning av ren koppar och de
användas nu i ringa omfattning i metallindustrien.
Under 1920-talet framkom en för metallsmältning
ny typ av elektrisk ugn, den s. k. lågfrekvensugnen.
Fig. 1 visar ett vanligt utförande av denna ugn, som
till sitt verkningssätt kan karakteriseras som en
transformator, där sekundärlindningen utgöres av den
smälta metallen som i en sluten ränna omger
primärspolen, vilken matas med växelström.
Lågfrekvensugnen är den idealiska ugnstypen för
ren nedsmältning av flertalet metaller och
metallege-ringar. Den innebar på sin tid en fullständig
revolution på metallsmältningens område. Den kan
byggas i önskad enhet, ger ett utmärkt effektutbyte,
dess verkningsgrad är 70—80 %, den ger god
temperaturkontroll och låg avbränna. Som exempel på
vad man kan uppnå i driftsäkerhet kan nämnas, att
vid Svenska Metallverken i Västerås en
lågfrekvensugn har med en och samma infodring varit i
kontinuerlig drift under 3l/2 år, varvid smälts över 10 000 ton
mässing, motsvarande mer än 17 000 smältor. Först
användes lågfrekvensugnen uteslutande för smältning
av mässing, men efter hand som konstruktionen
förbättrats och nya infodringsmaterial utforskats, har
den under senare år använts även för koppar, zink
och zinklegeringar, aluminium och
aluminiumlegeringar. På grund av sin konstruktion med en ränna,
i vilken alltid smälta måste finnas för att möjliggöra
start av ugnen, är den emellertid tyvärr begränsad
till någorlunda kontinuerlig drift, där flera charger
i följd av samma eller likartad legering smältas.
Ugnstypen är ej heller ännu användbar för legeringar
med mycket hög smältpunkt som t. e. högprocentiga
koppar-nickel-legeringar, beroende på svårigheter med
infodringen av smältrännan, där en avsevärd
övertemperatur råder.
Under 1930-talet framkom ytterligare en ny
elektrisk ugnstyp, nämligen högfrekvensugnen.
Metall-hanteringens män fingo tidigt upp ögonen för denna
ugnstyp, och den första högfrekvensugnen i
Skandinavien uppfördes vid Finspongs metallverk år 1927.
Högfrekvensugnen (fig. 2) kan definieras som en
elektrisk degelugn, där degeln omgives av en spole,
matad med högfrekvent växelström, som i chargen
inducerar värmealstrande virvelströmmar.
Högfrekvensugnen har lågfrekvensugnens alla metallurgiska
fördelar samt möjliggör startande med kall charge
och blir därför mera ändamålsenlig vid täta
legeringsbyten och vid diskontinuerlig drift.
Högfrekvensugnen liar emellertid nackdelen att
draga närmare det tio-dubbla anläggningskapitalet och
att ge ett något sämre effektutbyte.
Högfrekvensugnen kommer ej att ersätta
lågfrekvensugnen vid de stora metallverken för ren
nedsmältning av metaller, men den utgör ett synnerligen
förnämligt komplement till denna.
Vid våra svenska metallverk smältes nu praktiskt
taget all metall i elektriska ugnar och då
huvudsakligen i låg- och högfrekvensugnar. Utvecklingen i
denna riktning har påskyndats av bränslesituationen.
Dessa ugnstyper ha i hög grad underlättat
skrot-hanteringen.
I metallhanteringen ha vi nu ca 50 st.
lågfrekvens-ugnar och från och med nästa år 5 st.
högfrekvensugnar i drift.
Skulle några önskemål från metallindustrien
framföras i detta sammanhang, så är det att
anläggningskostnaderna för högfrekvensugnarna nedbringas och
att förbättrade infodringsmaterial för både låg- och
högfrekvensugnar utforskas med särskild hänsyn till
våra inhemska råvaror.
B) Raffinering.
Det är ju så, att en mycket stor del av
metallskrotet ej kan användas genom direkt nedsmältning.
Detta gäller i särskilt liög grad skrot av den typ som
förut har exporterats och nu kommit i ökad mängd
vid skrotinsamlingar och utrangeringar. Skrotet
måste raffineras och i vissa fall är det t. o. m.
nödvändigt att helt omarbeta skrotet och utvinna
grundmetallerna.
Fig. 2. Högfrekvensugn.
466
26 sept. 1942
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
