Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 43. 24 okt. 1942 - Skrot och råmetaller i dagens metallhantering, av Folke Petrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
De olika raffineringsmetoderna ha starkt
utvecklats sedan förra kriget och i särskilt hög grad under
de senaste ären. Här vill jag ge en allmän
överblick av de vägar man nu har att välja på vid
raffinering av metallskrot.
Ehuru något oegentligt kan metoderna indelas i
"Metallurgiska", kemiska och fysikaliska.
1. De "metallurgiska processerna kunna vara av
skilda slag:
a) Den vanligaste bygger på metallernas skilda
affinitet till metalloiderna, närmast syre, svavel och klor.
Raffineringen kan antingen bygga på reaktioner
mellan smälta och gasfat, t. e. oxiderande
raffinering av koppar genom luftinblåsning, raffinering av
bly med Cl-gas etc. Den kan också bygga på
reaktioner mellan metallsmälta och slaggbad, t. e.
raffinering av mässing med avseende på Al med ZnO löst
i slaggbad eller raffinering av andra
kopparlegeringar på järn genom reaktion med CuCl, löst i NaCl eller
borttagande av Mg ur Al med kloridslagg etc.
b) En annan metallurgisk väg är vad vi kalla
seg-ringsförfarandena eller fraktionerad kristallisation.
Denna raffineringsmetod är särskilt utvecklad vid
vissa lättsmälta metaller såsom bly och zink. Nu
kunna emellertid legeringarna visa sådana
tillståndsdiagram att en rening genom fraktionerad
kristallisation ej är möjlig. Då finnes utvägen att tillsätta
en ny legeringskomponent, som äger ingen eller
begränsad löslighet i grundmetallen men som har stor
legeringsaffinitet till föroreningen. Så borttages
t. e. ädelmetallerna ur bly genom tillförande av zink
och zink ur aluminium genom införande av bly, som
är nästan olösligt i Al.
c) Ytterligare finnes den metallurgiska metoden att
raffinera metaller genom destillation, byggande på
metallernas olika ångtryck. Användes t. e. vid
zinkraffinering.
2. De kemiska metoderna.
a) Dessa kunna vara rent kemiska, som t. e.
upplösning av metallskrotet i lämpliga lösningsmedel och
utfällning av metallerna som salter eller genom
cementation. Användes till exempel vid
kopparraffinering.
b) Vidare ha vi de elektrokemiska förfarandena,
där metallskrotet elektrolyseras antingen över
vattenlösningar eller smälta saltbad. Elektrolys i
vatten-lösningar användes särskilt för de ädlare metallerna
t. e. bly och koppar. Smältelektrolytisk raffinering
användes för de oädlare metallerna. Vid elektrolys
av dessa gäller det att hindra de ädlare
föroreningarna att lösas vid anoden. Under elektrolysens gång
utarmas emellertid anodytan på den oädla metallen
ocli då erfordras en sådan diffusion, att oädel metall
alltid diffunderar fram till gränsytan mellan anoden
och elektrolyten. Denna förutsättning kan nås med
smält anod. Härvid är temperaturen så hög, att smält
saltbad erfordras som elektrolyt. Smältelektrolytisk
raffinering har använts framför allt vid aluminium.
Fig. 3 visar en i utlandet använd raffineringscell. Dess
verkningssätt torde i huvudsak framgå av bilden.
Förhärden användes för att genom segring uttaga
de i anoden anrikade föroreningarna. Smältelektrolys
har också prövats vid zink. Det kanske kan vara
av intresse att här omnämna Paul Drossbaciis för-
sök med zinkelektrolys. Han elektrolyserade en
legering av 90 % Pb och 10 % zink, Säl cltt anodresten
höll endast 0,12 % zink och den erhållna zinken var
blyfri. Detta vid ett strömbyte av över 90 %.
Elektrolyten var ZnCl, i KC1 och NaCl. Temperaturen
var 600°.
3. Fysikaliska metoder.
En möjlig väg är den som bygger på "elektrolytisk
Fig-. 3. Raffineringsugn för aluminium.
1. Renad aluminium. 2. Elektrolyt.
3. Oren aluminium. 4. Förhärd.
strömgenomgång i metaller ej är förbunden med
materialtransport, gäller ej, och i all synnerhet ej i
smälta metallegeringar. Intressanta
raffineringsförsök ha nyligen utförts vid högskolan i Aachen, vilka
bygga på elektrolyseffekt vid strömgenomgång i
smälta metallegeringar. Som exempel kan nämnas, att
vid strömgenomgång i en smält aluminiumlegering
med 30 % Cu en legering med 10 % Cu uttogs vid
katoden. Det är givet att en sådan raffinering stöter
på stora svårigheter; elektrolyseffekten motverkas av
diffusionen. Vidare erfordras stor strömtäthet,
varigenom metallen erhåller en hög temperatur. Men det
är ej uteslutet, att denna raffineringsmetod kan
komma till praktisk nytta i kombination med någon annan.
Överhuvud taget gäller, att det ofta är först genom en
kombination av raffineringsmetoder som ett fullgott
resultat nås.
Av andra fysikaliska metoder böra t. e.
"anriknings-förfaranden" kunna användas. Ingenting motsäger,
att flotationstekniken kan användas för särskiljande
av produkter i askor och kretse, samt sådant stoft,
som erhålles vid olika raffineringsförfaranden. Jag
känner åtminstone ett fall, där det lyckats att
åstadkomma en ren metalloxid genom flotation av stoft
som erhållits på metallurgisk väg.
Metallraffineringen är stadd i snabb utveckling.
Detta gäller särskilt på det elektrokemiska området.
För min del tror jag emellertid på en fortsatt
utveckling även inom det metallurgiska området tack vare
det nya instrument, som erhållits i högfrekvensugnen,
utförd såsom dubbelfrekvensugn, varvid temperatur
och badrörelse regleras oberoende av varandra.
Högfrekvensugnen utföres nu även för behandling i
vakuum. Denna metod har redan funnit teknisk
användning t. e. vid tillverkningen av magnesium och
torde även kunna utnyttjas vid raffinering genom
destillation.
C) Analytiska förfaranden.
I det föregående har talats om hur metallskrotet
kan omhändertagas genom direkt omsmältning eller
19 sept. 1942
467
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
