- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1942. Allmänna avdelningen /
486

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 44. 31 okt. 1942 Röntgenstrålarna och deras användning - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TekniskTidskritt

Fig. 1.

En annan bindningstyp är den kovalenta
bindningen, även kallad molekylbindning eller homopolär
bindning. Här förmedlas bindningen av ett eller flera
elektronpar som samtidigt tillhöra båda de
sammanbundna atomernas elektronhöljen. Den kovalenta
bindningen leder ofta till typisk molekylbildning.
I de flesta fall äro bindningar mellan metalloidatomer
av denna karaktär. Inom den organiska kemien är
därför den kovalenta bindningen förhärskande. De
på detta sätt bildade molekylerna uppträda som
byggnadsstenar i kristallgittren, som då benämnas
molekyl-gitter. De krafter, som orsaka kovalent bindning
verka i motsats till övriga bindningskrafter i
allmänhet i bestämda riktningar.

Vid bindning mellan atomer av olika slag dragas
bindningselektronerna ofta mer åt den ena atomen
än åt den andra. Molekylen får härigenom en
osymmetrisk laddningsfördelning, den blir en dipol.
Bindningen kan i detta fall betraktas som en
övergångsform från molekyl- till ionbindning. Om
bindningselektronerna fullständigt dragas över till den ena
atomen, skulle en typisk ionbindning uppstå. Någon
skarp gräns finnes därför ej mellan ionbindning och
kovalent bindning, ehuru man ofta kan ånge
bindningens huvudsakliga karaktär.

Skild från dessa bindningstyper är den metalliska
bindningen. Utrymmet tillåter ej någon redogörelse
för dess karaktär, som först på senaste tid börjat
klarläggas med kvantmekanikens hjälp.

De krafter, som verka mellan atomer eller
molekyler, som ej sammanbindas med någon av
ovannämnda bindningsarter, bruka betecknas som van der
Waalska krafter och bindningen som van der Waalsk
bindning. Mest renodlad finner man denna bindning
i gittren av kristalliserade ädelgaser.

Det är ofta lämpligt att klassificera
kristallstrukturerna i sådana, där bindningarna mellan alla atomer
äro av samma slag och sådana där olika bindningar
förekomma. Efter det grekiska ordet desmos t= band
kallas de förra homodesmiska och de senare
hetero-desmiska. I heterodesmiska strukturer bli åtskilliga
egenskaper såsom hårdhet, smältpunkt och flyktighet
i första hand beroende av den svagaste
bindningstypen.

Atom- och ionradier.

Två atomer eller två olikladdade ioner, som ej
befinna sig alltför nära varandra attrahera varann. Denna
attraktion fortfar vid ett närmande av atomerna eller
ionerna ända tills avståndet blir mycket litet, då den
övergår till repulsion. Den potentiella energien för
atom- eller ionparet som en funktion av
komponenternas centralavstånd följer alltså en kurva som i
fig. 2. Systemet blir stabilt för det centralavstånd för
vilket energien har minimum. Vardera atomen eller
ionen kan tilldelas en verkningsradie och dessas
summa utgör det stabila centralavståndet.

En atoms verkningsradie är under vissa
betingelser nära konstant, vilket gör den till en vid
strukturbestämningar mycket ähvändbar storhet. Den är
naturligtvis ej konstant om atomens laddning ändras
och blir även starkt beroende av bindningens art.
Dessutom är den för en viss atom beroende av
antalet närmaste grannar, det så kallade
koordinationstalet. Den procentuella ändringen vid varierande
koordinationstal är ungefär densamma. Om för en
neutral atom vid koordinationstalet 12
verkningsradien sättes = 1 så blir den vid koordinationstalen
8, 6, 4 ungefär resp. 0,ff7, 0,%, 0,88. Ju färre
grann-atomerna äro, ju närmare centralatomens kärna kunna
de alltså tränga in. Vid jämförelse av olika atomers
verkningsradier måste dessa alltså anges för samma
koordinationstal. Omräkningen kan göras med hjälp
av faktorer som de nämnda.

En atomradie kan ofta bestämmas genom halvering
av det kortaste atomavståndet i det rena elementets
gitter. Ionradiebestämningarna äro svårare, beroende
på att centralavståndet här sammansättes av två olika
ioners verkningsradier. Sedan emellertid Wasastjerna
1923 på optisk väg bestämt syre- och fluorionernas
radier har man kunnat basera övriga ionradier på
dessa mätningar.



0.155 <rA : rx <0.414

Fig. 2.

r, i r, ■ — - 1 . 0.15"

A X H
Fig. 3.

486

31 okt. 1942

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:24:43 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1942a/0506.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free