Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 44. 31 okt. 1942 Röntgenstrålarna och deras användning - Om röntgenrör, av S. H. Ledin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
logrj
14
13
12
t
- Tprnp
Fig. 1. Viskositeten
hos glas i log
skala som funktion av
temp. P utmärker [-transformations–-]
{+transformations-
-+} temp., Q
övergångs-temp.
Fig. 2. Glasets
gasavgivning vid
upphettning.
600 WC
arna. Även andra egenskaper såsom termisk
utvidgning och elektriskt motstånd uppvisa
diskontinuerliga ändringar vid transformationstemperaturen.
Ovanför glasets övergångstemperatur antager man,
att endast joner och molekyler förekomma som i
en vanlig lösning. Yid övergångstemperaturen börja
molekyler och joner polymerisera och bilda
molekylsvärmar i allt högre grad, ända tills man uppnått
transformationstemperaturen, då t. o. m.
natriumjonerna upptagits i molekylerna. Dessa
molekylsvärmar utgöras av sammansatta silikater, fig. 1. Som
glasbildande ämne användes de flesta vanligast
förekommande metalloxider, såsom alkalimetaller,
jord-alkalimetaller, järn, bly, zink m, m. tillsammans med
kiselsyra, borsyra, fosforsyra.
Ur vakuumteknisk synpunkt måste man hos en
glassort lägga huvudvikten vid 2 egenskaper, nämligen
värmebeständighet och gasfrihet. Senare
undersökningar ha visat att glaset icke är så beständigt mot
vatten, atmosferilier eller kemikalier, som man skulle
tro. Alla glassorter ha förmåga att upptaga vatten,
kolsyra och gaser i relativt stora kvantiteter. Yid
upphettning av glas når gasavgivningen ett maximum
vid relativt låg temperatur för att därefter åter
sjunka. Vid ytterligare stegrad temperatur stiger
gasavgivningen långt utöver det tidigare maximet, som
betingas av gasadsorption i glasets yta, under det att
den senare stegringen beror på gaser, som bildas
genom sönderdelningar i glasets inre.
Varje glasapparat, fig. 2, i vilken man skall
upprätthålla ett högt vakuum, måste upphettas till så hög
temperatur, att det genom vattnets inverkan bildade
ytskiktet avgasats. Denna temperatur är olika för
olika glassorter och ligger som regel mellan 300—500°.
I allmänhet utsätter man rören för så hög temperatur,
som det är möjligt med hänsyn till glasets
deformation. Denna upphettning måste dessutom företagas
under ganska lång tid minst ett par timmar för
verkligt högvakuum, för att i glasytan kemiskt och
fysikaliskt bundet vatten skall kunna avgå.
En för vakuumrör lämplig glaskvalitet får ej ha för
hög ledningsförmåga, då i sådant fall risk för
glas-elektrolys föreligger. Som förut nämnts, antar man,
att glaset vid lägre temperatur är fritt från joner,
men om ytskiktet tillföres laddning eller glaset
träffas av sekundärelektroner uppstår sannolikt en viss
jonisering, varefter jonerna diffundera i glasets inre.
Genom denna jonisering kan sedan en fortgående
elektrolys av glaset uppkomma. Detta kommer bland
annat till synes vid tilledare genom blyglas hos
glödlampor, som äro starkt termiskt belastade och där
man stundom kan få se s. k. blybuskar omkring den
negativa införingstråden, under det att vid den
positiva små sprickor uppträda genom av elektrolys
åstadkomna förändringar i glasets sammansättning.
Vid mera komplicerade vakuumrör såsom röntgenrör
och större sändarrör bearbetas glaset till stor del för
hand över öppen låga. Glasets termiska hållbarhet
ävensom viskositeten vid bearbetningstemperaturen,
benägenheten för avglasning vid längre tids
upphettning m. m. spela stor roll vid detta svåra hantverk.
Vid vissa rörkonstruktioner användes numera även
keramiska material vid sidan av glas, t. e. porslin,
steatit, aluminiumoxid m. fi. Vid sammansmältning
av sådana konstruktionsdelar med glas användes olika
mellanglas, som successivt anpassar
utvidgningskoefficienterna mot varandra.
Vakuumrörens elektroder utföras nästan alltid av
olika metaller, vilka dock måste uppfylla bestämda
fordringar. För att ett gott vakuum skall kunna
upprätthållas även vid hög temperatur hos elektroderna,
måste metallerna ha ett lågt ångtryck och även en
hög grad av renhet, då materialet eljest kan gasa
genom kemiska reaktioner med föroreningar.
Sådana metalldelar som samtidigt tjäna som
ytterväggar för röret måste givetvis vara fullständigt
gastäta, åtminstone vid rörets drifttemperatur. Vid
hög temperatur diffunderar gaser genom alla metaller,
Fig. 3.
Högrvakuumugnar för urgasning av elektroddelar
(Schönanders röntgenrörfabrik).
494
31 okt. 1942
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
