- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1942. Allmänna avdelningen /
504

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 44. 31 okt. 1942 Röntgenstrålarna och deras användning - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

ket betydande, i närheten av
omvandlingspunkten.

Högtemperaturkanieror.

Yid alla hittills beskrivna mätningar har
röntgenundersökningen företagits vid rumstemperatur å efter
olika värmebehandling snabbkylda prov. Det är
emellertid klart att denna metod icke är användbar i
sådana fall. då man även med snabbaste möjliga
avkylning icke kan hindra, att provets struktur
undergår en förändring under avkylningsprocessen. Det
blir med denna metod icke heller möjligt att studera
de ändringar i gitterparametrarna, som sammanhänga
med den termiska utvidgningen. För dessa ändamål
måste röntgenupptagningar göras medan provet be-

finner sig vid de höga temperaturerna, dvs. med s. k.
högtemperaturkanieror. I dessa måste samtidigt med
att provet hålles vid hög temperatur, den fotografiska
filmen skyddas för värme och ljusstrålning, vilket
medför avsevärda svårigheter.

Fig. 15 visar en högtemperaturkamera för Debye—
Scherrer-upptagningar, med vilken Westgren och
Phragmén bestämt strukturen för järnet i dess ß- och
(5-tillstånd. • I denna uppvärmes provtråden direkt
med elektrisk ström. Owen har konstruerat en
högtemperaturkamera för upptagningar enligt Bohlin—
Seemann-förfarandet med indirekt upphettning av
provet, vilken använts för studier å
mässingssystemet (Cu-Zn). Numera finnas olika typer av kameror
i handeln för indirekt upvärmning och upptagning
enligt Debye—Scherrer-förfarandet.

Metallers hållfasthet i belysning av röntgenografiska

un dersökningsmetod er.

Av civilingeniör CYRILL SCHAUB.

Yid studiet av metallers hållfasthet kunna två från
varandra helt skilda metoder tillgripas. Den ena
metoden, som vi kunna kalla den "teknologiska", grundar
sig på en rent empirisk registrering av en viss metalls
eller legerings hållfasthetsegenskaper som funktion
av metallens sammansättning, form- och
värmebehandling. Den teknologiska metoden, som sedan
gammalt använts och fortfarande användes inom
hållfasthetsläran, har givetvis stort berättigande trots att
den, som vi senare skola se, är behäftad med vissa
nackdelar. Den kräver emellertid en mindre dyrbar
och tidsödande apparatutrustning och mindre
kvalificerad personal, samtidigt som den arbetar med
enkla mekaniska hjälpmedel. Metallen tillskrives
vissa idealiserade egenskaper såsom kontinuitet,
homogenitet och isotropi. Resultatet av en dylik
teknologisk undersökning av en metall eller en legering
föreligger snabbt i form av en rad mer eller mindre
exakt definierade materialegenskaper och
-konstanter, mätta genom vissa teknologiska prov. Dessa äro
i vanliga fall

1) dragprov, 2) tryckprov, 3 hårdhetsprov, 4)
slagprov, 5) utmattningsprov, 6) krypprov, eventuellt
kompletterade med 7) korrosions- och 8)
värmebe-ständighetsprov.

De teknologiska proven ge såsom resultat
nedanstående materialegenskaper och -konstanter:

1) och 2) a) elasticitetsmodul, b) Possions konstant,
c) elasticitetsgräns eller proportionalitetsgräns, d)
sträckgräns, e) brottgräns, f) förlängning och g)
kon-traktion

3) Hårdheten uttryckt i någon hårdhetsskala

4) Slagarbetet i kgm/cm2 brottarea

5) Utmattningsgränsen eller det fullständiga
utmattningsdiagrammet

6) Tekniska krypgränsen som funktion av
temperaturen enligt något konventionellt
provningsför-förfarande

7) och 8) Korrosions- och värniebeständigheten
uttryckta i någon konventionell skala.

Det är givet, att när man har registrerat alla
ovannämnda hållfasthetsegenskaper för en viss metall,
dennas användbarhet i tekniska konstruktioner i
stora drag kan anses vara klarlagd. En konstruktör
kan med ledning av de uppmätta värdena
dimensionera konstruktionen samt fastställa de påkänningar,
som kunna tillåtas vid konstruktionens
användning.

När det å andra sidan gäller att föra tekniken,
speciellt på området metallforskning, vidare, är det
oftast ej tillfyllest att endast använda sig av den
teknologiska, rent empiriskt registrerande metoden.
Man vill i vissa fall penetrera problemen djupare och
är då nödsakad att tillgripa undersökningsmetoder,
som redan tidigare finnas inom fysiken och som taga
hänsyn till metallernas säregna finstruktur. Denna
metod vill vi i fortsättningen beteckna som den
"fysikaliska" metoden inom hållfasthetsläran. Vi skola
nu i korta drag rekapitulera några kända fakta om
metallernas finstruktur.

En teknisk metall består i regel av ett konglomerat
av med varandra kopplade delkristaller eller
kristal-liter. Kristallerna bestå av atomer, som på ett visst
för kristallen karakteristiskt sätt äro ordnade i ett
rymdgitter, som således även kan uppfattas som ett
system av parallella gitterplan. Avstånden mellan
närbelägna atomer i ett dylikt metallgitter är av
storleksordningen 1 Å. En metallkropp som endast
består av en delkristall betecknas som enkristall. En
ren plastisk formändring i ett gitter kan endast
real-liseras genom parallellförflyttningar eller glidningar
av vissa atomplan i förhållande till varandra. Denna
parallellförflyttning sker ej så att hela gitterplanet
samtidigt glider ett eller flera steg i förhållande till
det nästa utan en s. k. dislokation i gittret uppstår
och vandrar utefter gitterplanet, varigenom detta

504

31 okt. 1942

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:24:43 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1942a/0524.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free