- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1942. Allmänna avdelningen /
533

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 46. 14 nov. 1942 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

Under förra kriget fingo vi en ordentlig
upprusk-ning genom bränslebristen, och en mängd olika
förslag gjordes för att främja bränsleforskningen. Det
var nog mest kommerserådet Axel F. Enströms
förtjänst, att dessa impulser samlades i en stor
tanke, bildandet av Ingenjörsvetenskapsakademien
som ett centralställe för gemensam forskning i
allmänhet.

Ingenjörsvetenskapsakademien utgör en permanent
jättekommitté, ett forskningsråd, som står både till
statens och till industriens förfogande. Det är utan
tvivel tack vare dess utredningsarbeten som grunden
har lagts till de snabba framsteg som vår inhemska
bränsleförsörjning har gjort på senaste år.

IYA har också sysslat med andra gemensamma
forskningsuppgifter, t. e. kampen mot rosten, inom
korrosionsforskningen, införandet av svetsning i
verkstäderna, kylteknik, värmeisolering av
byggnader — som nu är så aktuellt — och mycket
annat.

Med hjälp av stat och enskilda har man från
akademiens sida sökt lämna understöd till forskare,
exempelvis vid de tekniska högskolorna. Men medlen
och möjligheterna ha hittills alltid varit långt mindre
än behovet och forskarviljan. Desto mera glädjande
är det därför, att vinden nu har vänt under inflytande
av stormarna där ute, och att IYA har fått ett kraftigt
stöd i sina strävanden för forskningens främjande.
Det är särskilt glädjande, att utvecklingen går så bra
ihop med akademiens syfte: samförstånd mellan stat
och enskilda, samarbete mellan vetenskapsmän och
praktiker, samverkan inom industrigrenarna och
mellan industrien och förbrukarna.

I akademiens hus vid Grevturegatan ha några små
laboratorielokaler inretts, som undan för undan ställts
till olika forskares förfogande. Där uppstod 1923
Elektrovärmeinstitutet, som nu är självständigt. Där
arbetar alltjämt Ångvärmeinstitutet; där har funnits
ett litet cementlaboratorium osv. Det äldsta
institutet vid IVA är Kolningslaboratoriet, inrättat i
samverkan med Jernkontoret. Kolningslaboratoriet delar
sedan ett par år provisoriskt husrum med
Röntgencentralen i en nybyggnad på Statens
provningsanstalts tomt. Just nu spränges emellertid för
läggandet av grunden till en ny försöksstation för
bränsleteknisk forskning: den första flygeln i en
forskar-stad, som vi hoppas skall växa upp vid Drottning
Kristinas väg mellan Tekniska högskolan och
Roslagsbanan.

Det är en ganska märklig nyhet, som på
akademiens förslag här skall förverkligas i form av ett
laboratoriehus, som staten bygger och ställer till
IVA:s förfogande, så att akademien i sin tur där kan
ge utrymmen, apparater och hjälpkrafter åt forskare,
som vill arbeta i stationen. Staten, som lättare kan
göra investeringar på lång sikt till allmän nytta,
bygger huset, de enskilda forskningsgrupperna och
forskarna, som kunna ordna det på enklaste sätt med
former och personal och lätt kunna samarbeta med
industrien, sköta driften i denna centrala
försöksstation. Jag hoppas, att tanken skall kunna
utvecklas vidare vid de stora specialinstitut, som nu
planeras i forskarstaden där ute. Jag hoppas också, att
IYA skall kunna utvidga sin försöksstation till att så
småningom ge husrum även åt andra områden av
gemensamt ai’bete än bränsleforskningen.

Professor Håkan Sterky: En fråga som
intresserar mig är: hur skola befintliga och blivande
forskningsinstitut i statlig eller enskild regim få
tillräcklig och välutbildad personal? Frågan om
forskarrekryteringen är m. a. o. av stor betydelse i det här
sammanhanget.

Utbildningen av högskoleingenjörer i vårt land har
namn om sig att vara god. På fyra eller i vissa fall
fyra och ett halvt år få de studerande vid våra
tekniska högskolor en utbildning, som gör dem väl
skickade att lösa de flesta problem, som möta dem i
det praktiska livet. Man kan emellertid inte komma
ifrån att den nuvarande utbildningstiden är
otillräcklig för att ge dem den fördjupade kunskap och
den på eget arbete grundade erfarenhet, sorri behövs
för teknisk-vetenskaplig verksamhet.

Skall man förlänga studietiden för alla studerande
vid våra tekniska högskolor eller skall man ordna
avancerad utbildning för dem som ha håg och
fallenhet för forskarkallet? De sakkunniga, som arbeta
under generaldirektör Malms ordförandeskap, ha
funnit att övervägande skäl tala för det senare
alternativet, och de ha också föreslagit högre teknisk
utbildning och inrättandet av teknisk
licentiatexamen vid de tekniska högskolorna. Detta förslag
stödjes också av praktiskt taget hela det svenska
näringslivet.

Genom att inte göra studietiden längre för alla,
minskas både den enskildes och statens kostnader
för utbildningen, och industrien får sina ingenjörer
som hittills vid relativt ung ålder, efter ungefär
fyra år. De ingenjörer däremot, som skola bli
forskare, måste få fortsatt utbildning och under
lärares ledning föras fram till närheten av de aktuella
forskningsfronterna på skilda tekniska områden.

Känslan härför har nog funnits hos många nu
framstående svenska ingenjörer, som i sin ungdom ha
rest ut till främmande land för att skaffa sig högre
teknisk utbildning. Vid Tysklands och Schweiz’
berömda tekniska högskolor voro före kriget svenska
studenter välsedda, och många äro de som ha farit
till Förenta staterna för att där komplettera sina
kunskaper och öka sin erfarenhet. Själv är jag en av
dem, och jag vill understryka hur lätt det var för
mig att på den svenska civilingenjörsexamens grund
vid Harvarduniversitetet bygga vidare på områden,
där någon ordnad undervisning inte fanns att få vid
våra universitet eller högskolor.

Nu under världskriget och därefter under en tid av
uppbyggnad och skärpt konkurrens på
exportmarknaden kan ej längre svensk teknisk ungdom snylta
på de utländska universitetens välvilja, utan vi måste
ordna en högre teknisk utbildning inom landet. Vid
Tekniska högskolan hoppas vi livligt, att en sådan
skall komma till stånd och att statsmakterna skola
visa förståelse för framställda krav. Utan ökade
kostnader blir detta naturligtvis inte möjligt, men
kostnaderna bli inte större än att de väl kunna försvaras.
Högre teknisk utbildning och intensivare
teknisk-vetenskaplig forskning äro led i vårt lands beredskap,
ett utslag av näringslivets sunda självbevarelsedrift
och en prestigesak för den svenska tekniken.

Härmed vill jag naturligtvis inte förringa
betydelsen av studieresor utomlands eller att vi här i
Sverige taga emot utländska forskare vid våra institut
och högskolor.

19 sept. 1942

533

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:24:43 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1942a/0553.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free