- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1942. Allmänna avdelningen /
553

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 48. 28 nov. 1942 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

Därmed är självfallet intet utsagt 0111 huruvida det ena
eller det andra stråket i praktiken skulle utnyttjas
av genomgångstrafik, men oavsett vilken procentsats
av det totala antalet fordon i gatorna, som haft sin
utgångspunkt och har sin destination utom eller
inom cityområdet, är nedbringandet av
tidsförlusterna i gatukorsen och beredandet av trygghet och
rörelsefrihet åt gångtrafiken primära uppgifter för
både gatu- och trafikregleringen.

Utopi och verklighet

Det finns, för lösandet av denna uppgift, två
huvudtankar, vilka förblivit så gott som obeaktade av
stadsplanefacket, icke blott i Stockholm utan i de
allra flesta städer. Båda avse trafikregleringen i
vidare bemärkelse, dvs åtgärder för kollisionsriskernas
undvikande utan att automobiltrafiken tvingas till
ständiga stopp och fotgängaren förbjudes röra sig
fritt eller utsättes för ständiga risker att bli påkörd.
I de tidigaste försöken i denna riktning av le
Cor-busier, Hans Ludwig Sierks m fi utgick man från att
automobilens normalhastighet (80 à 100 km/tim)
måste kunna hållas även i inomstadstrafiken. Vid
dessa hastigheter är den planskilda korsningen den
enda, som gör full rättvisa åt trafiksäkerhetens krav,
och det är då naturligt, att man ställde höga krav på
korsningsfrihet även i städernas gatunät. Men man
hamnade därigenom i rena utopier — projekten
betydde en radikal ombyggnad av praktiskt taget hela
städer. Men i och med att en moderat hastighet —
20 à 30 km/tim — accepteras som av många skäl
nödvändig i inomstadstrafiken, kan den planskilda
korsningens skiljande åt av fordonen i rummet
ersättas med trafiksignalernas skiljande av dem i
tidén, och efter uppfinnandet av de
progressivsyn-kroniserade signalerna kan den kontinuerliga
rörelsen även bibehållas vid tidsreglerade
plankorsningar. Därmed har signalregleringstekniken kommit
att spela en ledande roll i stadsbyggandet. Den har
väsentligt minskat avståndet mellan utopi och
verklighet. Den lugna, trygga och hinderfria rörelse, som
de tidiga utopierna eftersträvade, ligger nu, tack vare
denna teknik, mycket nära eller hitom gränsen mellan
det möjliga och omöjliga.

Den andra grundläggande tanken för lösningen av
inomstadstrafikens problem uppstod spontant över-

allt, när man i början av 1920-talet på allvar
ställdes inför motortrafikens och den ökande
olycksfallsfrekvensens svårigheter i städerna. Den var denna:
att det maskindrivna fordonet och fotgängaren enligt
sakens natur aldrig kunna förlika sig med varandra i
samma gatustråk och att det därför vore bäst att
redan i stadsplanen söka göra allt för att hålla dem
åtskils. Att denna tanke är fundamentalt riktig kan
icke bestridas. Men slentrian och vanetänkande ha
stått ivägen för dess accepterande som en ledande
grundsats i modern stadsplanekonst — till obotlig
skada för trevnaden och tryggheten till liv och lem
i våra städer. När det en gång ådagalagts, hur
relativt enkelt det hade varit och är att tillämpa denna
grundsats, då kommer man att säga: det var värre
än ett brott, ty det var en dumhet, att detta icke
beaktades tidigare.

I detta avseende slog Stockholms
kommunalförvaltning med slussbygget in på rätt väg. Förhållandena
voro vid Slussen allt för komplicerade för att en
100 %-ig lösning skulle kunna åstadkommas. Men
åtminstone tvenne huvudstråk för fotgängare — från
Katarinavägen och från Hornsgatan—Götgatan kunde
föras, genom Blå bodarna i korsningsfri förbindelse
med Västerlånggatan. I Gamla sta’n har redan en
differentiering i gång- och körgator uppstått
spontant, utan att särskilda åtgärder behövt vidtagas,
och vid nedre Norrmalms reglering gäller det endast
att med utnyttjande av de gynnsamma moment, som
möjliggöra en naturlig uppdelning av olika
trafikslag på olika gatustråk, bygga vidare på det
trafiksystem, till vilket sålunda goda ansatser redan äro
för handen. Redan nu ha tankar framförts
offentligt, som gå ut på väsentligt skärpta restriktioner för
gångtrafiken. Hur sådana i framtiden skola kunna
undvikas om icke Norrmalms nya stadsplan sörjer
för en rationell differentiering av gatunätet, är svårt
att inse. En sådan differentiering är i och för sig en
trafikregleringsåtgärd. Som sådan hör den hemma
bland dem, som skilja trafikanternas vägar från
varandra i rummet. Där sedan plankorsningar mellan
körtrafikens huvudstråk och gångtrafiken bli
oundvikliga, där skall tidsreglering sätta in med effektiva
metoder. Endast på denna väg har man utsikt att
bemästra ett trafikproblem, vars lösning är av vital
betydelse för Stockholms framtid.

Teknologföreningens styrelse 1943.

Vid ordinarie sammanträde den 18 november
valdes ny styrelse, som inträder i sin funktion fr. o. m.
årsskiftet. Den nya styrelsen fick följande
sammansättning: ordf. övering. Rolf Stéenhoff, förste v. ordf.
dir. Nils Danielsen, andre v. ordf. gatudir. David
Anger, ord. ledamöter dir. Gösta Klemming, disp.
Nils Kjellström, ark. Helge Zimdahl samt
direktörerna Yngve Simonsson. Thorsten Ericson och Herman
Pyk.

Nya i styrelsen äro förutom ordföranden endast
herrar Simonsson, Ericson och Pyk.

Den nya ordföranden betraktas allmänt som
representant för de yngre leden inom föreningen. Han har

emellertid trots sin ungdom — han är född 98 —
hunnit med en hel del. Examinerad som kemist 1920
från KTH, där han var sektionsordförande, är han
sedan 1928 verksam som teknisk chef för Apotekarnes
Mineralvattens AB, vars nya anläggningar av honom
planlagts och inretts. F. n. tjänstgör han som
souschef för Iudustrikommissionens kemiska avdelning
och har därutöver ett flertal offentliga uppdrag.
Han har även gjort sig känd som teknisk författare
och föreläsare — specialitet: livsmedelslagstiftning
och bildrift — och har under en följd av år
medarbetat i bl. a. Svenska bryggareföreningens
månadsblad. Även Teknisk tidskrift har publicerat åtskil-

19 sept. 1942

553

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:24:43 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1942a/0573.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free