- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1942. Allmänna avdelningen /
569

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 50. 12 dec. 1942 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

frågan om ligninets användning. Detta problem
måste emellertid alltjämt anses som olöst.

Den försöks- och uppfinnarverksamhet, som hittills
har förekommit på hela detta område, har försiggått
helt empiriskt och utan någon större planmässighet.
Den angelägnaste uppgiften när det gäller ligninets
utnyttjande är därför att klarlägga detta ämnes
natur, så att man får en säkrare grundval för det
tekniska utvecklingsarbetet på detta område.
Forskningen rörande nyttiggörandet av ligninet bör icke
inskränkas till sulfit- och sulfatlutsligninet, utan det
bör också omfatta vedens ursprungliga lignin, i
sågspån t. e., försockringslignin osv.

Även om det i sulfitluten befintliga jäsbara
sockret tillvaratages på ett tillfredsställande sätt genom
tillverkningen av sulfitsprit, så är det dock mycket
som tyder på att en fortsatt teknisk utveckling här
är möjlig. Av särskild betydelse är arbetet på att
öka utbytet av sprit genom ett fullständigare
tillvaratagande av sockerarterna. Andra uppgifter för
forskningen på detta område hänföra sig till en
effektivare förträngning av luten ur kokaren,
klarläggandet av faktorer, som påverka jäsningens
verkningsgrad, minskning av ångförbrukningen vid
destillation av sprit m. m.

Man har på senare tid börjat intressera sig för
möjligheten att med sulfitspriten som utgångspunkt
framställa sådana viktiga kemikalier som etrar,
estrar, konsthartser m. m., varigenom en mångsidig
organisk-kemisk industri skulle kunna anknytas till
cellulosafabrikationen. För att något sådant skall
bli möjligt är spritprisets höjd det avgörande. Det
förefaller som om sulfitspriten under vissa
förutsättningar, som moderniserad drift, normala
bränslepriser osv. vore tillräckligt konkurrenskraftig för att
medge tillverkning av åtskilliga, organisk-kemiska
produkter, som vi hittills ha importerat.

Undersökningarna på detta område visa, att man
inom cellulosaindustrien strävar efter att vid
utnyttjandet av biprodukterna åstadkomma högt förädlade
färdigprodukter i stället för att nöja sig med
halvfabrikat. En solid och högtstående organisk-kemisk
forskning med industriell inriktning är en viktig
förutsättning för att dessa strävanden skola krönas med
framgång.

Sedan länge arbetar man på att kunna utnyttja
sulfitlutens organiska substans som bränsle vid
massafabrikationen. Fråga är om denna substans
därigenom skulle kunna få samma värde som vid
förädling genom t. e. kemiska processer av dess olika
komponenter, men så länge rationell användning för
huvudparten av dessa saknas, skulle lutens
förbränning innebära ett mycket betydande tekniskt
framsteg i fråga om avfallets tillgodogörande. Genom att
införa moderna metoder för lutens förbränning skulle
man kunna hoppas, att cellulosaindustrien, som f. n.
är en av våra mest bränsleslukande industrier, kunde
bli helt oberoende av främmande bränsle. Det finns
också förutsättningar för att man i samband därmed
skulle kunna avsevärt minska svavelförbrukningen.

De vid tillverkning av sulfatmassa erhållna
biprodukterna terpentin och flytande harts ha hittills för
det mesta sålts på export i form av halvfabrikat. I
nuvarande läge har man börjat starkt intressera sig
för att förädla dessa produkter inom landet, då man
därigenom skulle kunna få fram flera för vår försörj-

ning viktiga ersättningsvaror. Undersökningar
rörande terpentin och flytande harts borde intaga en
framskjuten plats inom den svenska träforskningen.

Återvinningen av alkali ur svartluten sker under
samtidig förbränning av lutens organiska substans.
Vid användning av moderna återvinningssystem
kunna i runt tal 70 % av den utlösta organiska
substansens värmevärde nyttiggöras i form av
ångproduktion. Härvid kan icke blott fullständig
värmeförsörjning ernås utan dessutom kan fabrikens
behov av kraft tillgodoses. I motsats till de ännu
brukliga äldre systemen kunna de moderna
återvinningssystemen alltså göra sulfatfabrikerna
självförsörjande i fråga om såväl bränsle som kraft. En allmän
övergång till fullt självförsörjande metoder skulle
innebära en besparing av bränsle om ca 200 000 ton
stenkol per år.

De vid cellulosatillverkningen använda
kemikalierna ge, i den mån de icke återvinnas och användas på
nytt i fabrikationen, upphov till oorganiska
avfallsprodukter. De viktigaste av dessa äro kisaska vid
sulfitfabrikerna och mesa vid sulfatfabrikerna. Vid
de norrländska cellulosafabrikerna rör det sig under
normala förhållanden årligen om ca 450 000 m3 mesa
och 100 OOO ton kisaska.

Utomlands har man vunnit goda erfarenheter vid
användandet av mesa som jordbrukskalk, men i vårt,
land har detta prövats endast i ringa omfattning.

Kisaska, som vid förbränning av anrikad kis
håller 60—68 % järn, har använts som järnmalm vid
tillverkning av tackjärn. Kisaskans speciella
egenskaper synas emellertid göra den mera lämpad som
råmaterial för elektrolytisk framställning av rent
järn eller för framställning av järnsal ter av olika
slag.

Några betydelsefulla forskningsuppgifter på
angränsande områden.

Cellulosan har under de senaste årtiondena allt
mera kommit att användas som råmaterial för
framställning av konstämnen såsom konstsilke, cellull,
folier, filmer, läcker, plastiska massor osv. Arbetet
på att högförädla cellulosa för kemiska ändamål
torde i stigande grad komma att prägla
cellulosaindustriens tekniska inriktning. Denna
utveckling-torde otvivelaktigt även kunna komma att indirekt
påverka förutsättningarna för att tillvarataga
mindervärdig ved och utvinna biprodukter.

Vid tillverkning av cellulosaacetat, för konstsilke,
cellull, plastiska massor m. m., och av cellulosanitrat,
för film, läcker, konstläder, sprängämnen osv.,
användes nu för tiden i betydande omfattning en
speciellt renad träcellulosa som utgångsmaterial.
Däremot har man ännu icke lyckats ersätta bomullen
med träcellulosa vid framställning av
kopparcellulosa för konstsilke.

De på cellulosa byggda konstämnena ha hittills väl
kunnat hävda sig i konkurrensen med såväl de äldre
"naturliga" materialen som med de olika typerna av
konstmaterial. En fortsatt utveckling av sulfit- och
sulfatmassans rening och högförädling kan icke desto
mindre betraktas som en av de viktigaste
uppgifterna för den grundläggande träforskningen i vårt land.

Slutligen är att nämna de metoder, som den
moderna skogsvetenskapen förfogar över för en
rasförädling av skogsträden. Dessa ha tagits i arv från

19 sept. 1942

569

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:24:43 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1942a/0589.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free