- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1942. Allmänna avdelningen /
576

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 51. 19 dec. 1942 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

menar med utlösnings- eller katalytiska processer.
Den "kraft", som reglerar dessa processer, är vad
vi i dagligt tal benämna skyddsfödoämnen; till dessa
höra också vitaminerna, vilka verka som
katalysatorer. Vitaminerna bestå, såsom vi veta i dag, av
energiformerna massa och strålning. Man kan icke
tänka sig, att växtsafterna, som uppbygga ett träds
celler och vävnader, kunna ha olika sammansättning
under olika betingelser. Är blott jordmånen lämplig,
har ett träd egenskapen att växa i årtusenden. Det
enda man med säkerhet vet är att växtsafterna äro
rika under senvintern och försommaren,1 då
blommorna och eventuellt bladen utvecklas. Solenergien
finnes i överflöd, men endast den energi ackumuleras,
som möjliggör, att trädet tillväxer lagbundet. Man
kan ifråga om ett träds växt införa begreppet
maximal verkningsgrad. I ett träd är det växtsafterna,
som cirkulera och årtusende efter årtusende
möjliggöra tillväxt.

En levande varelses livslängd är begränsad; men
man kan också där tala om lagbundenhet. Under
senvintern och försommaren ökas hemoglobinhalten
i blodet, vilket bevisar att ämnesomsättningen då är
högre.

Fig. 3 visar, att man för en person, som lever i
ett visst klimat, icke kan ändra blodets
sammansättning enbart genom att ändra lufttemperaturen. De
kemiska ämnen en levande varelse producerar i sina
matsmältningsorgan ha nämligen ingenting med
temperaturen att göra! Blodet bibehåller sitt
energiinnehåll, så länge en person lever i och får sin föda
producerad i ett och samma klimat. Om man
återigen flyttar en person till en ort med tropiskt klimat
kommer energien att ändras. Vore det praktiskt
utförbart att hämta födan från tropikerna utan att
skada skyddsämnena, skulle samma resultat kunna
nås i ett tropikrum var som helst på vår jord.
Anledningen är, som Robert Mayer säger, att
utlösningsprocesserna ändras.

Att vår uppfattning om energilagarna ofta, såsom
professor Gerlach säger, är ett dimmigt begrepp
kanske beror därpå, att de icke definierats mera exakt.
Att i definitionen icke taga hänsyn till de s. k.
utlösningsprocesserna torde vara fel.

Om man säger att de begrepp, som skola läggas
till grund för energilagarna, äro:

1. maximal verkningsgrad

2. utlösningskrafternas förmåga att reglera
jämvikten i de termodynamiska processerna i naturen

3. resultat: maximum av energi ackumulerad

torde man få en bättre uppfattning om dem.

Det kan synas, som om här endast hänsyn tagits
till den levande naturen. Ett exempel från den döda
naturen må anföras. En vattenmolekyl, som
avdunstar vid havsytan, övergår från en sannolik till en
osannolik form av energi. Molekylen kondenseras
återigen och hamnar i en fjällsjö. Därifrån faller
den genom en vattenturbin och alstrar energi på
grund av att den hade en högre potential. Har
utlösningskraften något att göra med denna kretsgång
av energien?

Ångbildningsvärmet vid given temperatur och givet
tryck är ett bestämbart tal, som om det uppmätes
under lika förhållanden alltid ger samma resultat.
Man kan därför säga, att energien för avdunstningen

av en molekyl vatten under lika förhållanden är
konstant, eller också kan man säga, att
energiförlusten är ett minimum. Kan man säga, att detta
beror på en utlösningskraft, som enligt det föregående
kan ha en katalysators egenskaper? Lagbundenheten
eller jämvikten är väl i sig själv beroende på om det
finns en utlösningskraft. Eljest skulle man kunna
tala om att vatten, som avdunstar, under lika
betingelser skulle kunna kräva olika mängder
ångbildningsvärme!

I den levande naturen är utlösningskraften mera
påtaglig. Kan en organism t. e. icke producera
insulin upphör jämvikten, dvs. utlösningskraften —
den kan vara en vitamin — fattas. Robert Mayers
s. k. utlösningskraft var icke definierbar för 100 år
sedan, och den är det måhända icke heller i dag,
men om den kan inringas i den tankegång här ovan
uppdragits, böra åtminstone energiprinciperna kunna
definieras.

Att de måste vara två synes påtagligt. Den ena
tar hänsyn till den maximala verkningsgraden och
den andra till resultatet: maximum av energi
ackumulerad.

Som ett första förslag har jag sökt formulera
energiprinciperna och kommit till att följande definition
måhända kan försvaras:

Lag I: då jämvikt råder ske de termodynamiska
processerna i naturen alltid så att minimum av energi
omsättes (maximal verkningsgrad).

Lag II: jämvikten i de termodynamiska
processerna i naturen regleras genom utlösningsprocesser,
som möjliggöra att maximum av energi ackumuleras.

Att de krafter, som reglera utlösningsprocesserna,
alltjämt i det stora hela äro okända är påtagligt.
Solstrålarnas register är alltför omfattande. Att i
dag utlösningskraften ibland heter vitamin ibland
någonting annat är, synes det, oväsentligt.

Man frågar sig till sist: vad betyder det, att våra
begrepp om energilagarna ofta äro dimmiga? Det
betyder, att vi i det väsentliga snedvridit hela vår
teknik och att vi offra pengar på onödiga experiment.
Två aktuella exempel: vi köla icke veden rationellt
och vi kunna icke framställa kvalitativt sett riktiga
födoämnen.

Om tekniken utvecklas på felaktiga uppfattningar
om den vetenskapliga grunden, måste detta leda till
betänkliga missförhållanden. Vi ha i dag ett
bränsleproblem och ett livsmedelsproblem. Om man tänker
på saken och överväger de reserver och de resurser
vi i verkligheten ha, förefaller det som om
åtminstone dessa problem vore onödiga utväxter på vår
ingenjörsvetenskapliga utveckling.

Professor Walter Gerlach är fysiker och
synnerligen väl bevandrad i de vetenskaper, som bygga på
energiprincipen. Det mest betydelsefulla uttalandet
professor Gerlach gör torde vara då han säger, att
Robert Mayers stora förtjänst ligger däri, att han
hållit isär begreppen energiomsättning och utlösning
samt fastslagit att den senare kraften icke är skapare
av ny energi! Dessa uttalanden böra särskilt
bemärkas av oss ingenjörer.

Det som återstår för oss att göra är förmodligen
att finna tråden i Mayers forskargärning. Han får
icke glömmas. Hans minne bör hedras, han måste
rehabiliteras, ty, som professor Gerlach säger, hans
lag är i det väsentliga namnlös!

576

1? dec. 1942

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 12:30:30 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1942a/0596.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free