Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
kunna höja genom att öka kompressionsförhållandet.
För acetylengasens vidkommande förefinnes
härvidlag två faktorer, som stå hindrande i vägen,
nämligen acetylen-luftblandningens låga
självantänd-ningstemperatur och benägenheten att åstadkomma
"knackning".
Beträffande självantändningen uppgiver dipl. ing.
Freude i sitt förutomnämnda föredrag, att
acetylen-luftblandningen tål en 5—5,5-faldig adiabatisk
kompression. Risken för självantändning vid
kompressionen föreligger alltså även om den i någon mån
minskas därigenom, att man använder ett ganska
stort luftöverskott, Acetylengas, som innehåller
vattenånga har även mindre benägenhet för
självantändning och knackning.
Knackningsfenomenet ger sig i Otto-motorn
tillkänna som ett metalliskt, hårt klingande ljud i
motorn och sammanhänger med det förhållandet att
en från början normal förbränning plötsligt
övergår i en explosionsartad förbränning av den, vid
det ögonblicket kvarvarande, oförbrända delen av
bränsleluftblandningen. I
Ingenjörsvetenskapsakade-miens handlingar nr 125 (1934): "Resultaten av det
sista decenniets bensinforskning", lämnar professor
E. Hubendick ett utmärkt sammandrag av de olika
faktorer, som kunna tänkas utöva inflytande på
knackning i allmänhet. Man måste dock observera,
att, då det gäller acetylengasen’, de olika faktorernas
inverkan i ett flertal fall måste mångdubblas.
Som ett allmänt botemedel mot acetylen-luft
blandningens benägenhet för självantändning och
knackning användes gärna en ökning av lufthalten
utöver den för den fullständiga förbränningen av
acetylengasen teoretiskt erforderliga mängden. Ett
luftöverskott av 1,5—2,5 gånger det teoretiska
luftbehovet hör till regeln vid ren acetylendrift och att
detta medför en avsevärd nedsättning av
acetylen-luftblandningens energiinnehåll torde icke behöva
påpekas. Man kör ibland med så "magra"
blandningar att förbränningshastigheten blir så liten att
den i cylindern befintliga acetylen-luftblandningen ej
hinner förbrinna fxdlständigt innan cylindern fylles
nästa gång med luft-acetylenblandning, som då
omedelbart antändes med ty åtföljande knalleffekt.
Vid användandet av acetylengasen för en del
andra ändamål händer det att man, för att sänka
lågans temperatur, späder ut acetylengasen med en
indifferent gas, t. e. kvävgas eller koldioxid.
Förfaringssättet är naturligtvis användbart även vid
motordrift med acetylengas, men torde, av samma skäl
som ett stort luftöverskott, få anses som
oekonomiskt. Att späda ut acetylengasen genom tillsats av
kalla förbränningsprodukter är även av annat skäl,
som längre fram kommer att beröras, icke lämpligt.
Det har redan tidigare nämnts, att tillsats av
vattenånga medför en fördelaktig verkan såväl då
det gäller att minska acetylen-luftblandningens
benägenhet för självantändning som knackningen i
motorn. Vattentillsatsen är även den oekonomisk,
i synnerhet som den i regel kombineras med ett
onödigt stort luftöverskott. (Genom insprutning av
vatten i acetylen-luftblandningen lär, enligt Freudes
tidigare citerade föredrag, luftöverskottet kunna
minskas så att blandningen blir i det närmaste
reaktions-ekvivalent och därigenom en ökning av den utvunna
effekten erhållas.)
Redan vid slutet av förra världskriget gjordes dels
försök att dryga ut de knappa förråden av flytande
motorbränslen genom att, samtidigt med dessa,
tillföra motorn acetylengas och dels försök att förbättra
acetylengasen genom tillsats av större eller mindre
mängder flytande bränslen, såsom bensin, etanol och
metanol m. fi. I Schweiz (och även i Italien) synes
man även nu vara mycket intresserad av i synnerhet
sprittillsats till acetylengasen. Försöken i Schweiz
visa att vid vattentillsats når man upp till 60 % av
bensineffekten under det att vid tillsats av ren
metanol 80 % av bensineffekten kan uppnås.
Då vi i Sverige icke kunna räkna med att få
använda flytande bränsle av något slag för det
ändamål varom här är fråga, måste vi söka andra utvägar
att nå fram till målet.
Som redan inledningsvis nämndes har under åren
efter förra världskriget mycket arbete av rent
vetenskaplig natur nedlagts på lösandet av de
förbränningskemiska problemen. H. J. Schumacher^:
"Che-miscfie Gasreaktionen" (1938), Wilhelm JostV.
"Explosions- und Verbrennungsvorgänge in Gasen" (1939)
utgöra tillsammans med "Physikalische und
Che-mische Vorgänge bei der Verbrennung im Motor"
(Schriften der deutschen Akademie der
Luftfahrt-forschung nr 9, 1939) de källskrifter ur vilka
efterföljande resonemang huvudsakligen leder sitt
ursprung. Härtill kommer även en del uppsatser i
tidskriftslitteraturen, bl. a. de tidigare omnämnda
undersökningarna av Schläpf|er och Brunner.
Självantändning av bränsleluftblandningen i en
motors cylindrar inträffar då, på grund av för hög
kompression, temperaturen hos blandningen mot
slutet av kompressionsperioden når upp till den
undre gränsen för blandningens i fråga
antändbarhet. Knackningen däremot uppstår under själva
förbränningsperioden, varvid förbränningen, som från
början har ett normalt förlopp, plötsligt blir
explosionsartad. Som förklaringsgrund för denna plötsliga
stegring av reaktionshastigheten användes å ena
sidan teorien om s. k. "värmeexplosioner", å andra
sidan "kedjeexplosionsteorien".
Värmeexplosion anses inträda, när temperatur och
tryck hos den oförbrända delen av
bränsleblandningen når sådan storleksordning att flamfrontens
förflyttande mot den längre bort från tändningsstället
liggande delen av förbränningsrummet ej längre kan
ske med en endast gradvis ökad hastighet utan, på
grund av "direkta molekylära omlagringar" i den
återstående delen av bränsleluftblandningen, sker med
ett enda språng. Således en självantändning av den
oförbrända resten av bränsleluftblandningen.
Enligt kedjeexplosionsteorien bildas vid
reaktionens början en "aktiv" substans, som har den
egenskapen att den befordrar reaktionsförloppet och ger
impuls till en kemisk reaktion, vid vilken ytterligare
mängder av den "aktiva" substansen bildas. På detta
sätt kan reaktionshastigheten ökas undan för undan
även utan temperaturförhöjning, om blott
reaktionskedjan icke avbrytes av någon i blandningen
förefintlig eller bildad beståndsdel, som äger förmåga att
leda reaktionsförloppet in på andra banor genom att
t. e. binda eller på annat sätt oskadliggöra den
"aktiva" substansen.
Av ovanstående framgår att det icke finnes någon
större teoretisk olikhet mellan den okomplicerade
36
16 maj 1942
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
