Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
FACKAVDELNING
BERGSVETENSKAP
HÄFTE 1 Redaktör: ERNST J. A. ROTHELIUS 10 JAN. 1942
INNEHÅLL: Några oljegeologiska problem, av fil. lic. Erik R. Ygberg. — Ytterligare resultat med
fast-gjutna ändlinlås. — Litteratur. — Föreningsmeddelanden.
Några oljegeologiska problem.
Av fil. lic. ERIK R. YGBERG.
T1 rots att bergoljan är känd sedan urminnes tider,
betraktades den ännu för 100 år sedan som ett
kuriosum och dess praktiska betydelse inskränkte sig till
en begränsad användning inom medicinen. I dag är
bergoljan en av våra allra viktigaste råvaror och har
fått en oerhörd betydelse för hela vårt ekonomiska
liv. Det ständigt ökade intresset för bergoljan som
råvaru- och energitillgång har även fört med sig ett
stigande intresse för oljans geologiska problem.
Oljegeologer arbeta i alla delar av världen och nya
rön och iakttagelser göras ständigt. De många
problem, som äro knutna till bergoljans bildningssätt,
äro ännu långt ifrån lösta och många av de
processer, som sammanhänga med oljebildningen, äro
endast mycket ofullständigt kända.
Bland äldre uppfattningar om bergoljans
bildningssätt var den åsikten länge mycket spridd, som
helt enkelt förklarade att olja bildats av
förmultnade djurrester och stenkol av förmultnade växtrester.
Detta var en enkel och bra indelning, vilken
emellertid på grund av nyare forskningar helt har måst
övergivas. Sålunda har man i bergolja, jämte enkla
kolväten, kunnat påvisa närvaron av komplicerade
organiska föreningar, som kunnat härledas dels ur
klorofyll och dels ur hämin. Närvaron av dessa till
porfyrinerna hörande derivat har bidragit till att den
s. k. karbidteorin ävenledes helt måst avföras ur
diskussionen. Denna från den föregående motsatta
uppfattningen, ansåg att bergoljan uppkommit på
rent oorganisk väg. Då oljan är uppbyggd av
kolväten och sådana kunna bildas ur karbider, ansågs
karbidteorien också klarlägga oljans bildning.
Karbider kunna säkerligen bildas i jordens inre under
förutsättning att mycket höga temperaturer råda.
Tillsammans med vatten lämna karbiderna enkla
kolväten men porfyriner kunna ej uppstå på detta
sätt. Vidare sönderdelas porfyrinerna redan vid en
temperatur av omkring 250° och vid en sådan låg
temperatur kan ingen karbidbildning äga rum. Ej
heller den åsikten, att olja bildats genom destillation
av stenkol i jordens inre har något fog för sig.
Sten-kolsfyndigheter och oljefyndigheter ha aldrig något
genetiskt samband med varandra.
Den uppfattning, som numera omfattas av de flesta
oljegeologer, anser att bergoljan har rent organiskt
ursprung och att utgångsmaterialet utgöres av såväl
växt- som djurrester.
Bland sedimentära bergarter, som bildats genom det
organiska livets medverkan, brukar man urskilja den
stora huvudgruppen kaustobioliter eller brännbara
biogena sediment. Denna grupp kan sedan i sin tur
uppdelas i dels stenkol och dels bitumen. Med
bitumen avses då huvudsakligen av väterika kolväten
uppbyggda organiska ämnen i naturen. På grund av
deras olika förhållande till vissa organiska
lösningsmedel kan man urskilja trenne grupper av bitumen,
nämligen
1. Olje-bitumen.
2. Asfalt.
3. Kerogen.
Den första av dessa grupper innefattar jordgas,
bergolja och jordvax, den andra asfalt, gilsonit m. fi.
uppoxiderade kolväten och den tredje gruppen
oljeskiffrar. Av dessa är givetvis den första gruppen den
ojämförligt viktigaste.
Bitumen uppstår genom sedimentation i sjöar och
hav av förmultnade växt- och djurrester, främst
sådana som varit rika på oljor och fetter. De recenta
bildningarna i en sötvattensjö utgöras, frånsett de
minerogena sedimenten, av dy och gyttja. Dy bildas
om vattnet är rikt på upplösta humusämnen, som
av-sättes i form av bruna utfällningar. Gyttja är det
siam, som avsattes i syrehaltigt vatten. Genom
syrets inverkan sönderdelas en del av de avsatta
ämnena och på ytan bildas sålunda ett oxidationsskikt.
Ytterligare sönderdelning åsamka de bottendjur, som
ännu kunna leva här och vars exkrimentrester äro
typiska för gyttjan. I djupare skikt däremot sker
huvudsakligen en bakteriell sönderdelning. Genom
bildning av organiska syror upplöses t, e.
kalkhaltiga skelettrester och dyl. Andra ämnen, som
cellulosa och lignin eller horn- och chitinrester, bruka
däremot bliva bevarade i gyttjan.
Till skillnad från gyttja, vilket som nämnt bildas
i syrehaltigt vatten och alltså representerar en
oxidationsprocess kallas det siam, som bildas på större
djup och där syre ej längre har tillträde för sapropel
(Faulschlamm). Detta siam representerar en
reduktionsprocess. Bottendjur kunna ej längre leva här
och sönderdelningen sker huvudsakligen med hjälp
av svavelbakterier. För klarläggandet av de
processer, som leda fram till bergoljebildningen, är det av
största vikt att skilja dessa båda olika siam från
varandra. Gyttja har aldrig givit upphov till några
10 jan. 1942
1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
