Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Te km sk Ti ds kri ft
oljeförekomster utan dessa lia endast kunnat
härledas ur sapropel och de processer, som äga rum i detta
siam. I insjöar bildas sällan några större mängder
sapropel, främst på grund av sjöarnas vanligen ringa
djup. Det har också visat sig, att sötvattensslam av
flera skäl aldrig givit upphov till några praktiskt
användbara oljefält. Däremot har man kunnat härleda
vissa bituminösa kol eller kolhaltiga skiffrar, som
vid destillation avge olja, ur detta siam.
Liksom i sötvattenssjöar finna vi även på havens
botten minerogena avlagringar jämte gyttja och
sapropel. På botten av de stora oceanerna är halten
organisk substans ringa, men denna halt kan ökas,
ibland högst väsentligt, i lugna och skyddade vikar
och bukter, som ej äro utsatta för
undervattensström-mar eller tillrinnande floder. Halten av organisk
substans är beroende av kornstorleken hos den lera,
som avsättes och ju finare leran är, dess högre
brukar halten organiska ämnen vara. De allra finaste
partiklarna äro endast obetydligt tyngre än vatten
och sväva därför lätt omkring. Även de minsta
strömrörelser i vattnet föra dem med sig och endast i
fullständigt lugnt vatten sjunka de till botten.
I Svarta havet, som speciellt varit föremål för
undersökningar av till oljebildningen knutna problem,
visade det sig att syre förekommer i vattnet till ett
djup av 100—200 m, därunder är vattnet syrefritt,men
i stället innehåller vattnet svavelväte ner till ett
djup av över 2 000 m. Endast i det syrehaltiga
vattnet förekommer organiskt liv, under det att i
det syrefria skiktet blott svavelbakterier kunna
existera.
Svarta havet delas i tvenne delar av Krimhalvön
och i vardera hälften av havet förekomma cirkulära
strömmar med lugnvatten i mitten. Just i dessa
centra bildas de på organiska ämnen rikaste
avlag-ringarna. De utgöras av typiskt finskiktad sapropel
med 25—35 % organisk substans. På de ställen, där
lerhaltiga och kalkhaltiga skikt växellagra, är alltid
halten organiska ämnen högre i de lerhaltiga skikten.
Halten kväve i sapropel ökar i allmänhet först inom
avlagringen för att sedan något avtaga. Förhållandet
mellan kol och kväve varierar mellan 4 :1 och 6 :1.
Sapropel har en klorofyllhalt av 74—99 mg räknat
på 100 g lufttorkat siam, under det att gyttjan en
däst håller 0,2—3,3 mg. Vidare har sapropel en
betydande halt ay vanadin och koppar eller omkring
0,05 % vanadin och 0.01 % koppar. Dessutom
förekommer en märkbar anrikning av molybden och
nickel.
I både gyttja och sapropel återfinna vi rester av
den djurvärld, som levat i vattnet över
avlagrings-platsen. I synnerhet gäller detta sådana som
ammoniter, diatomaceer, kokkoliter, radiolarier och
foraminiferer. Emellertid kunna dessa simmande eller
kringsvävande väsen ej tjäna som kännetecken på de
olika avlagringarna. För detta ändamål lämpar sig
endast spår av sådant liv, som på ett eller annat sätt
sökt sin näring på havsbotten. De bergarter, som
genom diagenes bildats ur avlagringar av gyttja
respektive sapropel, borde sålunda kunna skiljas åt,
då den förra men ej den senare tillät existensen av
organiskt liv. Gyttjebergarter innehålla även många
gånger sådana spår som chondriter eller maskspår,
under det att sapropel-bergarter aldrig innehålla
något dylikt. Någon skarp skillnad mellan dessa berg-
arter erhålles emellertid ej med enbart hänsyn till
dessa spår. Väsentligt lättare är att skilja dem åt på
kemisk väg då halten kväve och metaller är
karakteristisk för sapropel-bergarter, under det att
gyttjebergarter ha en mångfalt högre halt av brom.
För att bättre förtydliga dessa skillnader och
samtidigt framhålla deras olika betydelse för
oljebildningen, skall några belysande exempel framhållas.
En typisk gyttjebergart är den estländska
oljeskiffern eller kuckersiten. Den består till ungefär
hälften av organisk substans i form av ljusbrun, hård
bitumen, i vilken finnes väl bevarade rester av alger.
Kuckersiten motsvarar alltså en alg-gyttja. Den
innehåller endast ringa halt av kväve, men ungefär 20
gånger så mycket brom som typiska
sapropelberg-arter. Vidare påträffas rikligt med bryozoer,
braki-opoder och trilobiter i kuckersiten. Kuckersiten är
en typisk kerogen-skiffer, från vilken olja utvinnes
genom destillation men ingen naturlig oljeförekomst
är förknippad med denna bergart.
Som exempel på typiska sapropel-bergarter kunna
vi välja de, som härstamma från tertiärtiden i
Kaukasus. I dessa bergarter återfinna vi alla de
kännetecken på sapropel, som vi lärt känna från Svarta
havet. De äro också avlagringar i ett gammalt,
större Svarta hav, som då även omfattade det nuvarande
Kaspiska havet. Bergarten utgöres av en mycket
finskiktad, svart, bituminös lerskiffer. De rika
oljeförekomsterna i Bakudistriktet stå i ett intimt
samband med dessa bergarter.
Ett annat exempel på sapropel-bergarter kan
anföras från oligocenen i Rumänien. Här ha dessa
skiffrar varit utsatta för orogena rörelser och
förekomma nu som två på varandra överskjutna veck.
Det översta vecket representerar området för den
ursprungliga kustzonen med huvudsakligen
sandav-lagringar, det mellersta vecket består av blandad
sand- och leravlagringar, härstammande från
områden längre ut från kusten. I dessa avlagringar
påträffas rikligt med fiskrester, däribland även
djuphavsfiskar. Det syrehaltiga vattnet har här tydligen
förekommit ner till ett stort djup och det syrefria
men svavelvätehaltiga vattenskiktet haft ett
förhållandevis ringa djup. Dessa båda avlagringar
representerar alltså huvudsakligen gyttjeavlagringar och
det har visat sig att något samband mellan dessa
avlagringar och oljeförekomsterna ej existera. Vad
slutligen veckens underlag eller förlandet beträffar,
består det nästan uteslutande av lerskiffer, som
avsatts långt bort från den ursprungliga kusten.
Denna skiffer är också en äkta sapropel-bergart med
höga halter av vanadin, molybden och nickel. Det är
med utbredningen av denna bergart, som
oljeförekomsterna äro förknippade.
I det föregående har framhållits, att
sapropel-bergarter men ej gyttjebergarter kunna giva upphov till
naturliga oljeförekomster. Att så alltid sker är
emellertid långt ifrån fallet och ett gott exempel därpå ha
vi i våra egna alunskiffrar. De ha vanligen en hög
metallhalt, särskilt vanadin, uran, nickel och
molybden, samt hög kvävehalt. De visa följaktligen prov
på alla de egenskaper, som äro karakteristiska för
en sapropel-bergart. Deras bitumenhalt är
emellertid låg och endast genom torrdestillation erhålles
oljor men däremot äro inga oljefyndigheter knutna
till dessa bergarter. Förklaringen därtill torde helt
2
10 jan. 1942 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
