- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1942. Bergsvetenskap /
8

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

pakta trädmassa. Vid tånggjutning och
utpressning-av trådarna med det koniska verktyget erhålles just
den krater, som är nödvändig, för att babbits skall
kunna rinna ned i bottnen på könen samt tränga ut
till könens sidor. När järnkil användes, måste
änd-linlåset och kabeln upphettas långt över vitmetallens
smältpunkt för att man överhuvudtaget skall få in
litet metall i konan. Vid kilningen med järnkil fanns
ingen garanti för att de olika trådarna i linan vid
belastning bliva lika verksamma. Denna garanti
erhålles däremot, om trådarna få ligga lösa vid
ingjut-ningen av babbitsen. Proportionen 1 :4 eller könens
längd = 4 X linans diameter var tydligen den
lämpligaste. Det prov, som gjordes enligt fig. 4, hade
endast en hylslängd — 2 X diametern, och det visade
sig där, att en hylsa av denna längd var tillräcklig
för att hindra linans fulla utdragning, men den korta
hyllängden är ej att rekommendera annat än i de
fall, där plats för en längre ej finnes. Kon med
koni-citet 1 :10 kari användas för alla linor med
hamp-kärna, men är för liten för spiralslagna bärkablar
eller liknande, eftersom man vid dessa kablar icke
har någon möjlighet att få en tillräckligt vid krater.
I sådana fall bör standardkon med konicitet 1 : 6
användas. Av största vikt är, att den rätta vitmetallen
användes vid gjutning. Som tidigare nämnts är en
blandning av hälften tenn och hälften bly alldeles
för mjuk, och i dessa fall har den redan nämnda
babbitsen visat sig vara den mest ändamålsenliga
gjut-metallen.

K. TI. Cederlund S:r.

Litteratur

Bergslagens gravspråk, av Erik Holmkvist. A.-b.
Lindequistska bokhandeln, Uppsala i distribution.
104 sid. 1941.

Äldre tekniskt språk och nomenklatur har jämfört
med andra sidor av språket städse åtnjutit ringa
intresse inom den filologiska forskningen. I den
svenska bergsteknikens historia finnas tidigare ordförråd
endast i Peder Månssons Bergsmanskonst, som skrevs

i början på 1500-talet samt Rinmans bergverkslexikon,
som trycktes år 1789. Av dessa är Rinmans
bergverkslexikon även språkligt sett en mycket god källa för
vår kunskap om bergsteknisk nomenklatur i Sverige
under slutet av 1700-talet. Ännu värdefullare är dock
att Rinman ofta sökt giva historiska förklaringar till
vissa vid den tidpunkten svårförstådda begrepp.

Med glädje kan man i Holmkvists verk konstatera,
att resultatet efter ett femtonårigt arbete blivit så
fullständigt och av så hög kvalitet. Särskilt för
gruv-karlarna torde boken vara av största intresse. Den
dialekt-geografiska översikten över utbredningen av
ett antal gruvtermer visar den stora skillnaden på
tämligen närbelägna ställen i beteckningen för ett och
samma föremål, vilket tyder på den ringa beröring,
som tidigare rått mellan olika delar inom Bergslagen.
Gruvarbetarna och deras familjer ha i allmänhet
tydligen förblivit sin födelseort trogna och genom denna

isolering mellan de olika gruvfälten ha de gamla
beteckningarna kunnat leva kvar ända in i modern tid.
Även för standardiseringen av gruvtekniska begrepp
och införandet av en fullt svensk nomenklatur inom
gruvbrytning kommer detta verk säkert att bliva av
stor betydelse.

Uppställningen är klar och tydlig och hela
utförandet är mycket gediget, varför arbetet rekommenderas
till det bästa.

E. R—s.

Föreningsm eddel anden

Svenska teknologföreningens avdelning för kemi och
bergsvetenskap höll sitt ordinarie julsammanträde den
12 december 1941 på föreningens lokal under
professor B. Kallings ordförandeskap.

I avdelningen inträdde följande nya medlemmar
efter anmälan: civilingenjör Nils Cederwall,
bergsingenjör Olle Johansson samt bergsingenjör Bo
Wahlberg och genom inval: civilingenjör Sigfrid Berne samt
civilingenjör Harry Viktorsson.

Det tidigare annonserade föredraget "Bruksliv i
Bergslagen i gamla tider", av direktör Johan-Olov
Johansson måste inställas på grund av
föredragshållarens sjukdom. I hans ställe hade avdelningen lyckats
förvärva dr Erik Andréen vid Nordiska museet som
talade om "Gamla brulasJierrgårdar".

Det blev en presentation i ord och bilder av en hel
rad gamla herrgårdar med i vår brukshistoria
välkända namn, alltifrån det äldsta Leufsta, känt endast
genom en gammal målning, över de små bruken i
Närke och Västmanland och fram till de ståtliga
Upplandsbruken Harg, österby, Gimo m. fi. från senare
delen av 1700-talet. Man fick en god föreställning
om hur bruksbebyggelsen med mangård och stallgård,
alléer och trädgårdar, bruksbyggnader och
arbetarbostäder skiftat under tidernas lopp och hur de
utvecklats mot allt starkare arkitektonisk komposition.

Ordföranden framförde härefter avdelningens tack
för det intressanta och givande föredraget.

Härefter vidtog traditionell julsupé, varvid trots
den rådande kristiden sedvanlig julmat kunde
serveras. Flera industriföretag hade ihågkommit
avdelningen med julgåvor, således hade A.-b. Stockholms
bryggerier skänkt julöl, Apotekarnes mineralvattens
a.-b. andra drycker, Liljeholmens stearinfabrik ljus
samt A.-b. Gustavsbergs fabriks intressenter och
Barnängens tekniska fabrikers a.-b. till medlemmarna
överlämnat nyttiga presenter.

Till det efterföljande nachspielet hade
medlemmarna mött upp i mycket stort antal. Gluntsång
utfördes av arkitekt Pehr Danielsson och civilingenjör Sven
Pehrsson, Lucia firades och julklappar utdelades till
bemärkta medlemmar inom avdelningen av
civilingenjör Karl Wessblad. En tävlan mellan två lag kemister
och bergsmän i konsten att smaka rätt på konjak
vanns knappt av kemisterna, ingen av de 24
deltagarna kunde emellertid svara absolut rätt. På
ordförandens förslag företogs en insamling för finska barn,
vilken gav 300 kronor.

F. L—n.

8

10 jan. 1942

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:26:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1942b/0010.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free