Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bergsv etenskap
filter med garanti för att 99 % av det ingående
dammet återvinnes, och kontrollerar man siffran, så
finner man, att den ligger mycket nära 100 %. Det kan
därför sägas, att man bör använda sig av ett
slangfilter i alla de fall, där det är tekniskt möjligt.
Tyvärr begränsas slangfiltrets användningsområde av
flera i smältverk ofta förekommande faktorer.
Slangarna utfördes som förut nämnts av ylle, som i längden
inte tål en högre temperatur än 90—100°, eller
bomull, där motsvarande temperatur är 70—80°. För
varmare gaser duger ett slangfilter inte. Om
rökgaserna innehåller S02 eller andra sura beståndsdelar,
håller slangarna inte heller, och man måste då
antingen avstå från att använda slangfilter eller också
späda ut rökgaserna så långt, att deras S02-halt blir
ofarlig, eller till ungefär 0,5—1 %. Särskilt farlig är
svavelsyran, som oftast förekommer i större eller
mindre mängd i metallurgiska gaser innehållande S02.
Slutligen är det inte möjligt att använda ett
slangfilter, när kondensation av t. e. vattenånga kan
befaras. Blir dammlagret fuktigt, sätts filterytan
omedelbart igen. En modern slangfilteranläggning
arbetar därför med automatisk temperaturreglering,
som håller temperaturen på en punkt, som är lagom
avlägsen såväl från daggpunkten som från den
temperatur, där slangarna börja ta skada genom värme.
Vid gaser med hög fuktighetshalt kan det t. o. m.
bli nödvändigt att förvärma den rena spolluften, för
att inte denna skall avkyla slangarna så långt, att
kondensation inträder. — När man har heta gaser,
sura gaser eller en fuktighetshalt, som ligger nära
daggpunkten, kan ett slangfilter alltså inte användas.
Inom detta område är i stället den elektriska
gasreningen till största nytta.
I en anläggning för elektrisk gasrening är den med
avgaserna förlorade stoftmängden i sista hand
beroende på huru länge rökpartiklarna utsättas för det
elektriska fältets inverkan eller med andra ord av
apparatstorleken. Reningsgraden är sålunda en
ekonomisk fråga, där värdet av återvunnet stoft
balanseras mot anläggningskostnaden. I regel är det
förmånligt att nöja sig med en mindre långt gående
rening, än den som erhålles i ett slangfilter.
Här har ett försök gjorts att generalisera på ett
område, där allmänna utalanden äro särskilt svåra,
och där det som gäller idag inte behöver gälla i
morgon. Man har t. e. försökt använda glasväv i
filterslangar och därmed fått ett material, som tillåter
temperaturer över 100°, då kondensation av
vattenånga inte längre behöver befaras. Materialet är
också syrebeständigt. Om försöken lyckas, kommer
slangfiltret att inkräkta på en betydande del av det
område, där elektrofiltret hittills varit utan
konkurrens. De hithörande frågornas bedömning är
förresten beroende av så många faktorer, att det alltid
är klokt att i dylika fall söka kontakt med den bästa
opartiska sakkunskap, som står till buds.
Tack vare effektiva gasreningsanordningar och
främst minskad slaggmängd har blyutbytet stigit till
ca 98 % för 75 %-iga sliger och till ca 96 % för
60 %-iga.
Det råbly, som framställts på det ena eller andra
sättet, innehåller föroreningar, som måste avlägsnas
innan ett säljbart mjukbly erhålles. Av Cu, As, Sn
och Sb tillåtas endast tusendels eller tiotusendels
procent i färdigprodukten, varjämte ädelmetallerna i
Fig. 53. McvrT’ lt«n Motor.
Fig. 10. Blygryta.
regel kunna utvinnas med ekonomisk fördel. En
särställning intar vismut, som för vissa ändamål
får uppgå till 0,05 %. Detta beror delvis på att det
är dyrbart att avlägsna vismut med den vanligen
använda smältmetoden, och att det är svårt att komma
ned till låga Bi-värden. Genom elektrolys erhålles
en mycket vismutfattig produkt, men metoden är
dyrbar såväl i anläggning som drift, varför den
kommit till användning endast i specialfall, och då
särskilt just för raffinering av vismuthaltigt råbly. Tenn
kan inte avlägsnas genom elektrolys och av
ekonomiska skäl bortraffineras också en del av koppar och
antimon genom smältmetoder. Elektrolyten består av
kiselfluorvätesyra och blykiselfluorid.
Vid smältraffineringen använder man sig av
järngrytor enligt fig. 10 och raffineringsugnar enligt fig. 11.
Kopparn är mycket litet löslig i bly nära blyets
smältpunkt och avskiljer sig till största delen, när
råblyet svalnar. Resten kan avlägsnas med svavel
som olöslig kopparsulfid. As, Sn och Sb ha alla
större frändskap till syre än bly, vilket förhållande
man använder sig av. I en flamugn upphettas blyet
till 700—800°, luft inblåses i badet, och
föroreningarna avskummas som blyarsenat, -stannat och
-antimo-nat. Oxideringen kan också ske med salpeter, och
genom samtidig tillsats av NaOH sörjer man för att
alkalismältans smältpunkt sänkes så, att man kan
arbeta i apparatur av järn. Silvret utvinnes tillsammans
med guldet genom att röra in zink i blybladet. Den
förening (As2Zn3), som bildas, är olöslig nära blyets
smältpunkt och kan avskummas. Härvid legerar sig
blyet med Zn, som i sin tur avlägsnas genom
oxidering eller klorering. Vismut avlägsnas analogt med
14 febr. 1942
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
