Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bergsv etenskap
höjd bör sidostenens skölighet ej vålla svårighet, och
icke heller skölig malm, då magasinsrummets bredd
hålles mindre än 4 m.
Vid användning av moderna brytningsmetoder
arbetar man alltid under utbrutna mer eller mindre
utfyllda rum. Vid varje malmskiva, som uttages mot
fyllberget får man inblandning därav i den
lösspräng-da malmen, utom då man använder den åtminstone
förr i Förenta staterna vanligaste rasbrytningen med
skivor av orthöj d och ganska stor virkesförbrukning.
Efter brytning av några skivor har man då ett skikt
av mestadels krossat virke, som så tätar mot
fyllberget, att icke nämnvärd mängd därav nedfaller.
Eljest måste man för att minska malmförlusten
utdraga en del av blandningen malm och fyllberg. Detta
medför malmförlust även ur det uppfordrade berget,
ty 100 % av malmen däri kan man icke utvinna och
ju mera fyllberg man uppfordrat desto större blir
denna förlust.
Om vid brytningen av en skarnfri malm volymen
av gråberg vid tillredningsarbeten samt av eruptiva
gångar i fyndigheten uppgår till 10 % av denna, så
minskas malmprocenten därav från 100 % till 90 %.
Blir den genom uppfordring av fyllberg nedbringad
till 80 %, så har man per 100 000 ton malm fått
uppfordra minst 20000 ton fyllberg. Men resultatet kan
vara vida sämre eller så, att fyllberget nedbringat
malmprocenten till 60 %. I stället för att per 100 000
ton malm uppfordra 106 000 ton har man fått
uppfordra 167 000 ton. Man har fått arbetskostnad och
slitage för transport av skillnaden (61 000 ton) till
rullschakt och uppfordringsschakt, och sedan måste
man låta den passera genom sovringsverk för att
därefter ånyo nedstörtas i gruvan eller såsom
malm-blandat siam rinna bort.
Under uttagandet av en 50 m hög etage får man
strossa malmskivor mot fyllberget 10 gånger, då
skivor av 5 m tjocklek uttagas, 4 gånger med
Kimberly-metoden med 12—13 m tjocka skivor och blott en
gång vid magasinsbrytning, därvid uppstår dock, då
s. k. bergtappar anordnats mycket starkare
fyllbergs-inblandning (med stora oåtkomliga malmblock) än, då
magasinet haft plan botten.
Kimberly-metoden har varit lämplig vid brytning i
kratrar, och det är tänkbart, att den med jämkningar
efter rådande förhållanden kan befinnas lämplig i
någon svensk gruva. Det är genom erfarenheter vunna
på många olika håll, som vi lärt oss att billigare och
fullständigare uttaga fyndigheter. Nya rön kunna
giva uppslag till förbättringar, om gruvingenjören
hyser den förståndiga åsikten, att han aldrig har det så
bra ordnat, att det icke kunde vara bättre.
En gruvlinas livslängd och uttryck för densamma.
Av bergsingenjör E. ROTHELIUS.
(Forts. fr. sid. 43.)
Sverige.
Den svenska linkatalogen ger följande råd
beträffande gruvlinor:
"Vid alla gruvlinor med gejdrad last kunna
lang-slagna linor med fördel användas, då dessa giva
större livslängd än linor av vanlig tvinning. Slaklina
undvikes. Leka bör under inga omständigheter
användas mellan linan och hisskorgen varken vid
lang-slagna linor eller linor med vanlig tvinning.
Beträffande förhållandet mellan lintrummans
diameter (resp. brytskivornas diameter) och lintrådens
diameter bör detta vara möjligast stort, helst så att
D : 6 — 1 500 i vanliga fall. För mindre hissar kan
D : 6 sättas = 1 200 och i vissa fall kan förhållandet
D : 6 — 1000 tillåtas.
Linans säkerhetsgrad eller förhållandet mellan dess
brotthållfasthet och största statiska påkänning får,
då lina är ny, ej understiga följande värden:
Om hissen är försedd med fångapparat: 8 vid
vertikal och 10 vid donlägig uppfordring.
Om hissen saknar fångapparat; 10 vid vertikal och
12 vid donlägig uppfordring.
Yid de tillfällen då berguppfordring äger rum, får
säkerhetsgraden icke understiga tre fjärdedelar av
ovan angivna värden. Iakttages detta, är det
obehövligt att taga hänsyn till böjningsspänningar,
acceleration etc.
Den i linan ingående tråddiametern bör ej vara för
klen, emedan trådbrott då lätt uppstå så väl genom
mekanisk åverkan som genom rost."
Linkatalogens första grupp upptager gruvlinor
huvudsakligen för vertikal uppfordring. De i grupp
IY omnämnda konstruktionerna användas för
donlägig uppfordring. Då båda grupperna förekomma
vid gruvdriften i landet, medtagas de här. En
sammanställning av diverse data beträffande olika
konstruktioner följer i tab. 20. De i tab. angivna
konstruktionerna framgå av fig. 4.
För varje lintyp av de olika trådantalen tillverkas
linor med lintrådar, vars brottgränser äro 130, 160
och 180 kg/mm2. Lindeberg1 angiver att Svenska
linsyndikatets standardhållfasthet är 135 kg/mm2.
Han hade funnit den bästa hållfastheten hos stål med
0,43° % C vid en hållfasthet av 130—140 kg/mm2.
Goda värden hade även erhållits vid en kolhalt av
0,60 % vid en hållfasthet av ca 170 kg/mm2.
Ett par av de svenska lintillverkarna ha 1936 och
1940 utgivit engelskspråkiga kataloger, i vilka
moderna specialkonstruktioner, sådana som Seale,
War-rington och andra linor med fyllnadstrådar samt linor
med ovala eller trekantiga, platta parter, återfinnas.
Betydelsen av dessa konstruktioner kommer att
behandlas i kapitlet om gruvlinans egenskaper och
skötsel i drift.
Beträffande officiella föreskrifter för provning av
linorna återfinnas de i Kungl, socialstyrelsens den 20
april 1932 utfärdade "Anvisningar angående skydd
mot yrkesfara vid uppfordringsanordningar för
personbefordran i gruvor och stenbrott", i kapitel B,
avdelning b, där det heter:
1 J. K. A. 1931, sid. 396.
11 april 1942
55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
