Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
del faktorer att ta i betraktande, ehuru de för det
mesta äro av den art, att kompensationer och
utjämningar i allmänhet kunna ske i dagen i samband med
malmens fortsatta behandling.
Det är redan nämnt, hurusom alltför stora
kvantiteter sylta kunna vara en nackdel. Icke sällan
förekommer det därjämte, att fördelningen mellan
styckemalm och sylta är synnerligen ojämn. Det utgör
också en slags kvalitetsväxling, som kan vara
synnerligen skadlig för anrikningsförloppet. Det gäller
inte bara att till sovrings- eller anrikningsverk mata
fram kvaliteter som med hänsyn till mineralogisk
sammansättning och struktur äro så likformiga som
möjligt under vissa längre eller kortare men väl
kontrollerade tidsperioder. Denna jämnhet bör även
om möjligt omfatta kornstorleksfördelningen. Och
kunna utjämningar i detta avseende på något sätt
förberedas eller ordnas redan i gruvan, bör man
givetvis sträva efter att göra detta. I annat fall få
erforderliga utjämningsanordningar göras i dagen i
samband med de ficksystem, som jag redan nämnt
böra finnas före de krossnings-, sovrings- eller
anrikningsförlopp som fordra likformiga kvaliteter
ingående gods för att respektive behandling skall lämna
det bästa och jämnaste resultatet.
Det syndas icke sällan häremot. Man träffar till
exempel på här och var sovringsverk, som inte
endast ha alltför små förrådsfickor och därigenom
måste arbeta under diskontinuerliga förhållanden så
snart uppfordringsapparaten utsättes för oförutsedda
störningar utan som därjämte få arbeta med ett
ingående gods, som vad kornstorleksfördelningen be-
träffar ställer de enskilda anrikningsmaskinerna
inför fullständigt oförutsedda och orimliga prov. Ena
stunden matas det fram endast grova kornstorlekar,
och då bli plockband eller finkrossar fullbelastade
eller överbelastade, under det att maskinerna för de
finare kornen gå mer eller mindre tomma. Den andra
stunden kommer det bara sylta och mull, vilket
medför att siktarna arbeta ofullständigt och
grovkorns-maskinerna bli utan gods osv. Vilket allt försvårar
skötseln och försämrar resultatet. Ojämnheter i
kornstorleken hos ingående godset till kulkvarnarna
medför på samma sätt oregelbundenheter och
störningar i malningsförloppet. Exemplen kunna
mångfaldigas. När det gäller oregelbundenheter i den
mineralogiska sammansättningen, är det de olika
anrikningsmaskinernas fortfarighetstillstånd som
utsättas för störningar.
Ju dyrbarare malmer det är som behandlas och ju
större fordringar det är, som man uppställer på
anrikningsresultaten, desto mer omsorg måste man
lägga ned på att anrikningsförloppen skola försiggå
utan störningar och under möjligast likformiga och
gynnsamma förhållanden. Större anläggningar hava
därvid givetvis större ekonomiska förutsättningar
att vidtaga sådana anordningar som ur teknisk
synpunkt äro önskvärda. Detta gäller såväl
anläggningarna i dagen som de tillredningar och anordningar,
som utföras under jord. Det är också nödvändigt,
att det råder ett gott samarbete mellan gruva och
anrikningsverk. Anrikningen — sedd i vidsträckt
bemärkelse — kan ofta med fördel förberedas och
börja redan i gruvan.
En gruvlinas livslängd och uttryck för densamma.
Av bergsingenjör E. ROTHELIUS.
(Forts. fr. sid. 76.)
Böjningspåkänningarna på en av många trådar
sammansatt lina beräknas också ur ekvation 2. Man
betraktar linan som ett knippe friktionsfritt bredvid
varandra liggande raka trådar, som fritt kunna glida
på varandra. Reuleaux uppställde med utgångspunkt
från denna uppfattning år 1861 sin ekvation för den
totala påkänningen i en belastad böjd lina.
P å
= °d + obB = -f — E (3)
Den tyske hållfasthetsexperten C. von Bach bestred
1881 riktigheten av denna ekvation under följande
motivering. Beräknar man efter denna ekvation en
lina, som i praktisk drift visat sig ha stor livslängd
erhåller man påkänningar på upp till 3 000 kg/cm2.
Sådana påkänningar, som dessutom äro av växlande
karaktär, skulle naturligtvis linan aldrig kunna
uthärda. ’Tydligen måste den verkliga påkänningen vara
mindre än den beräknade. Dessutom påstod Bach
att Reuleaux ej hade tagit hänsyn till linans
skruv-eller spiralform och därför avveke formeln betydligt
från de i verkligheten existerande betingelserna. För
böjningspåkänningarna införde därför Bach en kor-
rektionsfaktor, så att Reuleaux’ formel
omtransfor-merades till
där ß sattes —3/s för transmissionslinor och = 1/i
för särskilt flexibla krän- och hisslinor.
Bachs uppfattning underkastades med tiden en
stark kritik. Genom en enkel matematisk utredning
kan lätt påvisas, att en i en lina inspunnen tråd vid
linans böjning över en skiva krökes mera än om en
rak tråd böjes över samma skiva.
Böjningsspänningen blir i runt tal 3 % större. Enligt undersökningar1
av Isaachsen, Benoit, Woernle och Herbst jämte andra
har det påvisats, att en i en lina inspunnen tråd
uthärdar endast ca 1/100 så många
växelböjningspåkän-iiingar som en rak tråd av samma material och
dimension. Bachs korrektionsfaktor ß var således
oriktig och Reuleaux’ ekvation hade bevisats vara
riktigare utan denna faktor. Denna strid hade
emellertid medfört, att intresset för härledningen av
riktiga beräkningsmetoder för linor stegrats i mycket
i G. Benoit, Die Drahtseilfragre, Karlsruhe 1915.
82
11 april 1942
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
