Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
FACKAVDELNING
ELEKTROTEKNIK
HÄFTE 2 Redaktör i JULIUS KÖRNER 7 FEBR. 1942
INNEHALL: Något om torrlikriktarens fysik, av Erik Rudberg. — Spärutformning vid smärre elektriska
motorer, av E. Morath. — Elektrotekniska föreskrifter och normer m. m. — Notiser. — Litteratur.
Något om torrlikriktarens fysik.
Av ERIK RUDBERG.*
En torrlikriktare består av ett tunt halvledarskikt
mellan två metalliska elektroder. I motsats till
kristalldetektorerna är den nöjaktigt symmetrisk, de
båda elektrodytorna äro lika stora. Däremot råder
en fysikalisk-keniisk assymmetri, betingad av olika
elektrodmaterial, olika byggnad hos halvledaren invid
elektroderna eller båda dessa faktorer. Vanligast äro
kopparoxidullikriktare och selenlikriktare.
Kopparoxidullikriktaren har som ena elektrod en
basplatta av kopparplåt, på vilken man genom
kontrollerad oxidation odlat ett några hundradels mm
tjockt oxidullager. Påmålad kolloidal grafit, ett
påtryckt eller påsprutat metallbelägg, ofta bly, även
koppar, utgör den yttre elektroden. Den elektriska
ledningsförmågan, som för koppar har
storleksordningen 106 ohm—1 • cm-1 och för ren oxidul
uppges ligga under 10—10, växer i likriktaren från
omkring 10—6 närmast moderkopparn till cirka 10~3
nära ytterelektroden, allt vid rumstemperatur.
Tillverkningsmetoden åstadkommer nämligen ett
ledningsförbättrande, stökiometriskt syreöverskott i
oxidulen, som är minst inne vid moderkopparn och
växer mot den yttre elektroden.1 Överskottet rör sig
om mindre än 0,001 %. — I selenlikriktare är den
bärande elektroden en järn-, nickel- eller
aluminiumplatta, behandlad på lämpligt sätt, så att den ger god
mekanisk och elektrisk kontakt med halvledarlagret,
av grå, kristalliserad selen. Tjockleken är ungefär
densamma som oxidulens och ledningsförmågan 10—3
à 10—4. En påsprutad, lättsmältande legering av
vismut, tenn och kadmium brukar tjäna som andra
elektrod.
Fig. 1 visar en typisk ström/spänningskarakteristik
vid likström eller i varje fall icke alltför
högfrekventa förändringar. Anordningen har polära
motståndsegenskaper. Den släpper ut ström åt
moderkoppar-sidan, resp. åt sprutelektrodsidan vid
selenlikriktaren, men är obenägen att släppa in ström från detta
håll. Medan det effektiva motståndet i
genom-släppsriktningen är av normal storleksordning för
materialet, ligger det i motsatt led så abnormt högt,
att man talar om en spärr. I senare fallet visar sig
spänningsfallet väsentligen ligga koncentrerat över
* I huvudsak enligt ett föredrag 1 Tekniska Fysikers
Förening vien 29 nov. 1941.
ett ytterligt tunt lager av halvledaren allra närmast
moderkopparn, respektive selenplattans
sprut-elektrod. Dessa förhållanden, som bl. a. kunnat
konstateras genom potentialmätningar med nålsond,
karakteriseras av benämningarna spärrskikt och
spärrelektrod. Bilden av torrlikriktaren blir alltså:
metall i spärrfri kontakt med halvledaren,
huvudmassan av den senare fungerande som ohmskt
motstånd och i serie härmed närmast spärrelektroden
(moderkoppar, sprutlegering) ett kontaktskikt med
spärrverkan. Kemiska förklaringar av denna
spärrverkan ha nog försökts, och företeelsen påminner
kanske om vissa elektrokemiska fenomen. Kemiska
förändringar försiggå säkerligen ofta i torrlikriktare;
den elektriska formeringen, liksom de mycket små
galvaniska spänningar man kunnat iakttaga i
plattorna — Lindbladeffekten — vittna väl härom.
Något direkt samband med elektricitetsledningen synas
de emellertid inte ha. Allt talar för att ledningen
väsentligen är elektronisk, icke elektrolytisk, i dessa
halvledare. Därmed är man benägen att vänta sig
en elektronfysikalisk grund till själva
spärrfenomenet, i nära anslutning till elektronteorien för
metaller och halvledare.
Fig. i.
7 febr. 1942
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
