Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
3 000 signalställen och 500 lok. Totalkostnaden kunde
uppskattas till 4 à 6 mill. kronor. En viss förräntning
och amortering på kapitalet bör dock kunna erhållas
genom övergång till utvidgad enmansbesättning på
loken.
Efter anförandet följde en stunds diskussion med
inlägg av hrr Sterky, Hansen, Heidenstam, Kullenberg,
E. Eriksson, ordföranden och föredragshållaren.
Härunder uttrycktes farhågor att existensen av automatisk
tågkontroll skulle nedsätta förarens egen vaksamhet.
Erfarenheter utifrån synes dock visa motsatsen, och
förekomsten av centralograf möjliggör prickning. I
Schweiz hade förarna gått med på enmansdrift, när
automatisk tågkontroll införts.
Vidare anfördes att det vore önskvärt om systemet
frigjordes från försignalen genom direkta ledningar från
ställverket. Detta sätt tillämpades i England men kunde
ej genomföras överallt.
Efter föredraget följde supé och samkväm, varunder
bl. a. två kortfilmer, "Klart tåg ut" och "Störtlopp",
visades. Sammanträdet besöktes av ett 80-tal
medlemmar.
Mm.
Svenska elektroingenjörsföreningens sammanträde
på föreningens lokal den 6 februari 1942 hade samlat
omkring 100-talet medlemmar. Sammanträdet öppnades
av v. ordföranden, förste byråingenjör Gustaf
Swedenborg, som därvid hälsade inbjudna gäster välkomna.
Till justeringsmän för protokollet utsågos
civilingenjören Erik H. Lundgren och driftdirektören Åke Rusck.
I föreningen invaldes civilingenjören Arne Sundqvist
samt ingenjörerna Thure B. Möller och Hans Bovallius.
Ordföranden anmälde, att civilingenjörerna Birger
Larsson, Carl Erie Thorsén och Karl Dagert genom egen
anmälan inträtt i föreningen.
Aftonens föredrag, betitlat "Elektroakustiska pejlingar
i vatten", hölls av civilingenjören Inge I:ison Svedberg.
Inledningsvis meddelade talaren, att
pejlingsmeto-derna ifråga visserligen — liksom ofta är fallet inom
modern teknik — kunna spåras i utkast och idéer långt
tillbaka i tiden, bl. a. från Lionardo da Vinci, men att
de först på allra sista åren kommit i allmänt bruk;
om man bortser från den vanliga ekolodningen, dock
ännu så länge nästan uteslutande inom sjökrigföringen.
Ljudets dämpning i vatten är blott omkring
tusendelen av dess dämpning i luft. Vid ljudets övergång
från vatten till luft uppträder emellertid nästan
fullständig reflexion, vilket gör att en enbart akustisk
överföring blir otillfredsställande. Utvecklingen på
området kom därför icke igång förrän man kommit på
idén att använda elektriska mikrofoner för mottagning
av vattenljudvågorna.
Apparater för enbart riktningsbestämning i vatten
kallas hydrofoner. Till en början konstruerades
hydro-fonerna enligt den s. k. skuggmetoden, där man
använder två mikrofoner, en på vardera sidan om
fartygsstäven. Genom att gira fartyget kan man få lika starkt
ljud från båda mikrofonerna och sålunda rikta fartyget
rätt mot ljudkällan. Avståndsbestämning kan därjämte
ske, om vid ljudkällan finnes en radiosändare, vilken
ger signaler, som äro synkroniserade med
undervattens-signalerna. Anläggningar för utsändning av sådana
synkroniserade signaler finnas på en del fyrplatser och
fyrskepp.
En utveckling av skuggmetoden utgör
Mnaural-metoden, där de två mikrofonerna över separata
ledningar anslutas till hörtelefoner, en för vartdera örat.
Härigenom erhåller man ett akustiskt perspektiv, som
är särskilt känsligt för riktningen "rakt fram".
Nästa steg i utvecklingen bildar kompensatormetoden.
Man inlänkar i ledningen från den mikrofon, som först
träffas av det ankommande ljudet, en
fördröjningsanordning. I äldre apparater använde man rent akustisk
fördröjning i luft, men i alla nyare konstruktioner
utgöres anordningen av ett elektriskt fördröjningsfilter.
Fördröjningstiden kan varieras och inställas på
faslikhet hos de båda mottagningsorganen. Fördröjningen
kommer som lätt inses att stå i ett enkelt
trigonometriskt samband med den inkommande
vattenljudvågens riktning och avståndet mellan de båda
mikrofonerna.
Kompensatormetoden, tillämpad med enbart två
mikrofoner, ger emellertid lätt falska resultat och är
därtill mindre känslig i vissa riktningar. Vid en mera
fulländad tillämpningsform av metoden använder man
därför ett flertal mikrofoner, placerade i en cirkel eller
ellipsliknande figur (t. e. runt en fartygsstäv).
Mikrofonledningarna äro anslutna till kontaktborstar på en
platta, där borstarnas placering efterbildar
mikrofonernas i förminskad skala. Borstplattan kan vridas över
en annan platta, försedd med lameller, vilka äro
anslutna till länkarna i fördröjningsfiltret. Man ställer
in borstplattan så, att ljudmaximum erhålles vid
avlyssning i filtrets ände, och borstplattans inställning’,
avläst på en graderad cirkelskala, ger då riktningen till
ljudkällan med god noggrannhet. De huvudsakliga
felkällorna äro att hänföra till ljudhastighetens beroende
av vattnets salthalt och temperatur, men vid de mest
fulländade hydrofonanläggningarna finnas anordningar
för bekväm kompensering av resultatet med hänsyn
härtill.
Som den modernaste exponenten för den marina
elektroakustiken beskrev tal. perifonen, ett instrument för
avståndsbedömning till fasta föremål i vatten.
Principen är i stort sett densamma som ekolodets, dvs. man
utsänder från en magnetostriktiv eller piezoelektrisk
"svängare" ett riktat ljud, "ljudstråle", som reflekteras
av det fasta föremålet (vid ekolodning havsbottnen) och
återgår till det egna fartyget för att där tagas emot,
förstärkas och registreras på ett i avstånd (resp.
havsdjup) graderat instrument. Perifonen har till skillnad
från ekolodet ett gemensamt organ för sändning och
mottagning, vilket skjuter ut från fartygsbottnen och
kan vridas runt åt alla håll. Liksom vid ekolodet
använder man ultrasonora frekvenser, i regel 30—40 kHz.
Ett märkligt faktum, vars orsakssammanhang ännu
icke blivit tillfredsställande utredda, är att en
perifon-anläggning för ultrasonor frekvens tydligt reagerar även
för främmande lågfrekventa ljud i vattnet, t. e.
propellerslagen från andra fartyg. Tack vare perifonens
utpräglade riktningskarakteristik kunna sådana
ljudkällor också pejlas med god skärpa. Lägges härtill
apparatens normala användning för avståndsbedömning,
medger den sålunda en fullständig positionsbestämning.
Tal. avslutade sitt föredrag med att uttala den
förhoppningen, att hydrofoner och perifoner i en fredligare
framtid skola komma att bliva mänskligheten till gagn
i den civila sjöfartens tjänst, t. e. för lokaliserande av
isberg och mötande fartyg vid navigering i dimma.
Sedan ordföranden med livligt bifall från de
närvarande tackat föredragshållaren för hans
intresseväckande och med frejdig humor framförda föredrag,
diskuterades några detaljspörsmål och framställdes en del
frågor i ämnet till föredragshållaren av hrr Swedenborg,
Erik H. Lundgren, Sigurd Kruse, Liljeblad, Stafner och
Alexandersson.
Efter det sammanträdets officiella del avslutats
demonstrerade föredragshållaren en
hydrofonövningsan-läggning. Den efterföljande supén samlade trots
restau-rangköttkortens premiär inom föreningen ett ovanligt
stort antal deltagare eller drygt 60. Vid eftersitsen
visades de ståtliga marinkortfilmerna "Bland drakar,
sjölejon och delfiner" samt "Havets vinthundar".
g.
48
7 mars 1942
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
