Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
jon- och
molekylgit-ter. Man kan nu
föreställa sig, att man i
sådana gitter i vissa
fall får en labilitet
i gittrets elektriska
laddning, som ger
upphov till hög
dielektricitetskonstant.
Föreningar med rena
jon- och rena
mole-kylgitter visa
däremot fullt normala
värden.
Dielektricitetskonstanten är
även beroende av
såväl frekvens som
temperatur. Av
frekvensen är beroendet icke
så kraftigt för
keramiska material.
Temperaturkoefficienten
för
dielektricitetskonstanten är i
allmänhet positiv och
förlöper lineärt med temperaturen. För vissa grupper av
isolatorer är däremot temperaturkoefficienten
negativ, vilket har sin stora betydelse, då man keramiskt
kan kombinera dessa grupper av isolatorer till en
grupp med mycket litet temperaturberoende hos
kapaciteten.
De mekaniska konstanter, som bestämmas på
keramiska material, äro draghållfasthet, böjhållfasthet,
tryckhållfasthet och slagseghet. Av intresse är
dessutom elasticitetsmodulen, ehuru den är besvärligare
att bestämma. — För material med hög porositet äro
de mekaniska egenskaperna i regel sämre, för att
stiga med tilltagande täthet. Sammansättningen hos
skärvan spelar emellertid också roll; så äro
naturligtvis de mekaniska egenskaperna olika hos en
för-glasad och en kristalliserad isolator. För glasiga
ämnen har ett intressant samband kunnat
konstateras, i det att ämnen med låg atomvolym har
stegrande inverkan på hållfasthetsegenskaperna, under
det att ämnen med hög atomvolym sätter ned
hållfastheten, dvs. om atomerna ligga nära varandra får
man högre styrka i godset än när öe ligga långt ifrån
varandra. (J. Salpeter0.)
Ett mycket stort intresse, i synnerhet för
elektrovärmeindustrien, har isolatorernas förmåga att motstå
temperaturväxlingar. Denna egenskap är mycket
komplicerad, då den beror av en hel rad andra
materialkonstanter. För glas har man konstaterat ett
F / K
samband enligt en formel W •= "1
hj oc y L) o
7 där Fz = draghållfasthet,
E ■= elasticitetsmodul,
oc — längdutvidgningskoefficient,
K — värmeledningsförmåga,
D — spec. vikt,
C ■= spec. värme,
dvs. termiska hållfastheten stiger med ökad
draghållfasthet och ökad värmeledningsförmåga samt sjunker
med stegrad elasticitetsmodul,
värmeutvidgnings-koefficient, spec. vikt och spec. värme, För en kera*
misk isolator bli förhållandena mer komplicerade. Är
isolatorn porös, stiger i allmänhet termiska
mot-ståndsförmågan med stigande porositet framförallt
vid värden på porositeten över 5 %. Av betydelse
är emellertid här även fördelningen av porerna i
godset, deras form och storlek. Materialets inre
rörlighet, uttryckt exempelvis’ som vridningstorsion,
spelar också roll. Det är emellertid möjligt att
framställa goda temperaturväxelbeständiga isolatorer, som
äro täta. Ett exempel härpå är kvartsglas. För
glaserade keramiska isolatorer tillkommer dessutom, att
den spänning, som förefinnes mellan glasyr och skärv,
är lämpligt avpassad, S£h ätt denna icke är onormalt
hög. Då temperaturväxelbeständigheten är beroende
av så många andra faktorer, bestämmer man den
laboratoriemässigt bäst genom praktiska försök.
Härvid låter man provkroppar av bestämda dimensioner
uppvärmas till olika temperaturer och falla ned i ett
kylande medium, tills sprickbildning inträder. En
härför lämplig anordning visar fig. 4.
Värmeutvidgningskoefficienten hos keramiska
material pendlar i allmänhet mellan 6 à 8 • 10—7 till
100 à 125 • 10—7/°C. Mellan dessa båda gränsvärden
är det praktiskt taget möjligt att framställa massor
med vilken önskad utvidgning som helst. Detta har
sin betydelse för sammansmältningar med glas,
glasyrer m. ni. I vissa fall kan även formexaktheten vid
olika temperaturer ha sin betydelse.
cal
Värmeledningsförmågan K–r—ö— och tempera-
cm S6K« v
turledningstalet a — ~ cm3/sek. där C = spec. värme
6 y
och y spec. vikt, äro konstanter, som för
elektrovärmeindustrien spela stor roll. Porösa massor ha
generellt lägre värmeledningsförmåga än täta, i
synnerhet vid lägre temperaturer, varjämte
värmeledningsförmågan stiger för porösa material med stigande
temperatur. För täta massor sjunker den däremot
vanligen med ökad temperatur. Intressant är, att ett
ämne i glastillstånd har lägre värmeledningsförmåga
än i kristalliserat. Så är ex. för kvartskristaller, om
värmeledningsförmågan mätes parallellt med
kristall-axeln, denna 10 gånger större än för kvartsglas.
Vinkelrätt mot kristallaxeln är för denna isolator
värmeledningsförmågan lägre än parallellt med
den-saimma.
Keramiska isolatorer ha framför de flesta
isolationsmaterial fördel av sin avsevärt högre
beständighet gentemot fukt, kemiska angrepp m. m. I
allmänhet brännas isolatorerna mellan 1 200° och 1 500°,
i undantagsfall ända upp till 2 000°. Det betyder
alltså, att man utan att befara destruktion kan
uppvärma isolatorerna till minst 1 200°. Tätbrända
keramiska material äro fullständigt beständiga mot fukt
med den inskränkning, som den nyss nämnda
inverkan på ytledningsförmågan utgör. För porösa
isolatorer tillkommer ytterligare en begränsning. De
flesta porösa keramiska material uppvisa vid
uppsugning av fukt en mindre volymutvidgning — en
svallning. Denna kan uppgå till så höga värden som
0,3 %. — För högvakuumtekniken tillkommer i fråga
om materialbeständighet kraven på att lätt avgasa
isolatorerna samt på beständighet vid mycket höga
temperaturer. Fordringarna på lågt ångtryck vid
hög temperatur leda till, att man här får tillgripa
68
6 jynj 1?42
Fig. 4. Apparatur för bestämning
av temperaturbeständighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
