Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
tillämpningar på en halv, dvs. något mera än vad som
ägnas åt Hartmanns kvicksilverstrål-likriktare!
Frånsett denna och en del mindre anmärkningar
torde arbetet vara mycket väl lämpat för sin avsedda
läsekrets. Elektroteknikern av facket har kanske ej
så mycket att hämta. Däremot kan boken måhända
vara till nytta för icke-elektrotekniker, som önska
uppliva sina kunskaper i elektricitetslärans grunder.
Stig Ekelöf.
Sydfinska kraftaktiebolaget 1916—1941, av G. M.
Nordensvan. Helsingfors 1941. 124 sid.
Jubileumsskriften lämnar en synnerligen trevligt
avfattad redogörelse för kraftbolagets tillkomst och
utveckling, rikt illustrerad och vederbörligen
kompletterad med statistiska uppgifter. Förf. inskränker
sig emellertid ej till denna uppgift, utan har, tydligen
på grundval av omfattande källforskning, framlagt en
intressant historik över Abborrforsbygden ända från
Magnus Eriksons dagar, vilken kan läsas med stort
nöje. Med avseende på det modernare skedet får man
ett livligt intryck av de svårigheter som stått
företaget i vägen, men som tydligen övervunnits tack vare
ledarnas energi och framsynthet, och alla
utvecklingskurvor — för levererad energi, ledningsnätets längd,
transformatoreffekt m. m. — peka stadigt uppåt,
särskilt mot 1930-talets slut. J. K.
OY Strömberg A.-B. 1889—1939. Ett halvt
århundrade av den elektriska maskinindustriens
historia i Finland. Av V. J. Sukselainen. Helsingfors
1940. 332 sid.
Denna minnesskrift till Finlands största
elektro-industriföretags 50-års jubileum lämnar vid sidan av
den rent firmabiografiska framställningen en god
uppfattning om elektroteknikens allmänna utveckling
i landet. Den kan därför med behållning läsas av
envar, som är tekniskt-historiskt intresserad, desto mer,
som arbetet givits en förnämlig typografisk utstyrsel,
soin länder företaget till heder. J. K.
Föreningsmeddela nd en
Svenska elektroingenjörsföreningen, avdelning av
Svenska teknologföreningen, sammanträdde den 20
mars 1942 på teknologföreningens lokal, varvid mötet
öppnades av ordföranden, tekn. dr Fredrik Dahxgren,
i närvaro av omkring 50 medlemmar.
Till justeringsmän för protokollet utsågos
civilingenjör Harald Klingberg och dr-ingenjör Clemens
Granborg.
I föreningen invaldes på därom framställda och av
styrelsen tillstyrkta förslag docenten Carl Hugo
Johansson samt fil. dr John Tandberg. Vidare anmälde
ordföranden, att civilingenjörerna Sigurd Lundberg,
Yngve Pihl och Lennart Högfeldt på egen anmälan
inträtt i föreningen.
Ordföranden meddelade, att föreningen av
avdelningen för Mekanik beretts tillfälle att låta sig
representeras i en av denna avdelning tillsatt ständig
kommitté för svetsningsteknik. Styrelsen hade med
anledning därav såsom ledamot i kommittén utsett
direktör Bror Andersson.
Ordföranden meddelade vidare, att styrelsen utsett
ingenjörerna Sture Werner och Daniel Björk att
granska ett STF:s styrelse remitterat, av Sveriges
mekaniska verkstäders förbund uppgjort förslag till
standardisering av maskinritningar.
Ordföranden anmälde, att styrelsen, på
framställning av studieresekommittén vid KTH:s fackavdelning
för elektroteknik, beslutat med hänsyn till tidsläget
lämna ett bidrag av 200 kr till tredje årskursens
studieresa.
Dagens föredrag hölls av civilingenjör Tage
Strömberg, som talade över ämnet "Konstruktion av
synkronmaskiner, en redogörelse för den senaste utvecklingen".
Tal. begränsade sig härvid till utförandet av lindningar
och deras isolering, den mekaniska konstruktionen av
stora maskiner, ventilationsproblemet samt olika
mag-netiseringssystem.
På viktiga maskiner användes numera oftast
över-gångslindning i stället för den tidigare vanliga
plan-lindningen, övergångslindningen har många fördelar.
Den ger sålunda bättre kylning av härvändarna,
mindre tillsatsförluster i massiva konstruktionsdelar samt
bättre utjämning av den egna strömmens fält; vidare
är den lättare att staga och att — i form av
färdig-impregnerade härvor — lägga in i statorn. Slutligen
medger övergångslindningen att man anordnar s. k.
delspårlindningar.
Planlindningen har å andra sidan fortfarande sitt
givna användningsområde. Den är i sig själv
billigare än övergångslindningen, och den kan läggas in i
halvslutna spår, varigenom en fördyrande
rotorkon-struktion med laminerade polplattor undvikes. En
maskin med laminerade polplattor måste dessutom
som regel utföras med dämplindning, vilken
ytterligare ökar merkostnaden. Detta gäller mindre och
medelstora maskiner, vilka normalt utföras med
massiva poler och polplattor. För stora maskiner
däremot är det regel, att laminerade poler och polplattor
användas, och dämplindning föreskrives där oftast av
andra anledningar.
Ren kurvform hos spänningen eftersträvas alltmer,
och detta har gjort, att en ny utföringsform av
lindningar framkommit på senare år, nämligen
delspår-lindningen. Antalet spår per pol och fas är här icke
ett helt tal utan kan vara t. e. 42/5, vilket är
genomförbart, om poltalet är en multipel av 10.
För lindningarnas isolering har man sedan mer än
30 år använt det pålitliga materialet
shellack-mika-folium, som lätt kan pressas till rör runt härvorna.
En nackdel med shellack är dock, att de dielektriska
förlusterna snabbt stiga med temperaturen, och vidare
är joniseringsgränsen tämligen låg. Detta i förening
med den omständigheten, att shellack med tiden blir
spröd, har gjort, att man börjat införa
asfaltkom-pounder såsom bindemedel i stället för shellack viel
framställningen av glimmerband och mikafolium.
Som ett exempel på maskiner för höga spänningar
androg tal. de blivande generatorerna för
Järpström-mens kraftverk (40 MVA, 16,5 kV). I dessa kommer
att användas övergångs-delspårlindning med
helbands-isolering, dimensionerad för en provspänning av 36
kV under 1 min., samt med en ledare per härvsida,
dvs. två ledare i varje spår.
Tal. övergick nu till att behandla en del problem
rörande rotorkonstruktionen, speciellt vid stora
vatten-turbindrivna generatorer. Stor effekt medför som
regel stor diameter. Kaplanturbinernas höga
rus-ningsvarvtal nödvändiggör dock, att
periferihastigheten och därmed diametern måste begränsas,
varigenom plåtlängden blir större än vad som av andra
skäl är önskvärt. För den normalt använda
segmentplåten kan en största periferihastighet av ca 125
m/s tillåtas; detta begränsar den normala
periferihastigheten för en pelton- eller francisturbindriven
generator till ca 70 m/s, medan man vid kaplanturbiner
måste stanna vid blott ca 45 m/s. Generatorerna för
Hojums kraftverk (52 MVA) ha ett normalt varvtal
av 136 r/m, medan deras rusningsvarvtal ligger så
högt som 340 r/m; den normala periferihastigheten
har därför måst sättas så lågt som 46 m/s. Detta har
78
1 aug. 1942
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
