Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STUDIO
HOGT.
Teknisk Tidskrift
åhöraren, och ljudfotografen har här ett känsligt
instrument, med vilket han kan spela på åhörarnas
fantasi. Det är emellertid en väsentlig skillnad på
den efterklang, som uppfattas av en mikrofon och den
efterklang, som höres av en människa med två öron.
Vari skillnaden ligger är ännu ej fullt utrett, men
man kommer sanningen närmast, om man säger, att
hjärnan kombinerar styrkeskillnad, fasskillnad och
efterklang till ett totalbegrepp, som benämnes
akustik. När resultatet gör ett angenämt intryck på
åhöraren, är akustiken god.
Det har visat sig, att det är angenämare att höra
på ett orkesterstycke, som emanerar från en hel
orkester, än att höra på samma stycke med exakt
samma ljudstyrka från en högtalare, även om
återgivningen är aldrig så god. Man har dragit en
slutsats härav, att örat önskar en stor ljudfront, och
försök ha visat, att det ger ett angenämare hörselintryck,
om flera högtalare användas för återgivningen.
Hoer.
Fig. 21. Schematisk bild av
stereofonisk anläggning med två
högtalare.
Fig. 22. Experiment för
att utröna den
stereofo-niska effekten vid
överföring med två kanaler.
av 70 dB till 35 dB och sedan avlyssna programmet i
komprimerat tillstånd, måste gradationen bli en
funktion av frekvensen. Antag att området 20—90 dB
skall återges inom området 40—75 dB. Utgångsläget
måste då bli en mot basen fallande karakteristik, men
vid högsta nivå måste basen i stället höjas något.
Betraktas de båda gränserna, finner man, att medan
den totala kompressionen för 1OOO p/s är 35 dB, skall
kompressionen för 90 p/s vara totalt 19 dB. Nu sker
ofta en viss kompression för hand, även då
kompressionsförstärkare ej finnes, men frekvenskurvans
ändring- lämnas i allmänhet helt åsido.
Akustiken ett problem.
Det finns emellertid ännu ett område, där örats
egenskaper spela in. Det är akustiken i
inspelningsateljén och biografsalongen. Örat är mycket känsligt
för efterklang och bedömer av ljudets karaktär
rummets storlek och inredning. Man skulle kunna tro,
att man kunde låta inspelningen sköta hela
akustikproblemet och ha biografsalongerna fullständigt
dämpade. Ett sådant förfaringssätt leder till ett dött och
onaturligt ljud. Örat identifierar alltför väl
ljudkällan, som är placerad bakom duken. Man har
därför gått ifrån de från ljudfilmens barndom vanliga
helt plyschklädda salongerna och försöker i stället
genom lämplig utformning av lokalen sprida ekot så
mycket som möjligt. Försök ha t. o. m. gjorts att
öka ljudfronten genom att placera högtalare på flera
ställen i salongen. Genom försök har man fått fram
den lämpliga efterklangstiden för olika lokalstorlekar.
Vid upptagningen dämpar man i stället så mycket
som möjligt. De bästa inspelningsateljéerna äro
inklädda med rockwoolmattor, så att efterklangstiden
är helt kort. Vill man sedan i vissa scener införa
efterklang, utformas uppställningen för tagningen på
ett härför lämpligt sätt. Det har även praktiserats
att införa efterklang vid rerecordingen med hjälp av
ett särskilt efterklangsrum eller en
efterklangsappa-rat.
Efterklangen har som nämnts stor betydelse för
Stereofonisk återgivning.
Man har tänkt sig att kunna avbilda den naturliga
ljudfronten genom att ha flera högtalare, vilka matas
med ljud från olika delar av scenen. För enkelhetens
skull anges i fig. 21 direkt överföring från mikrofon
till högtalare. En åhörare A2 kommer att identifiera
det inkommande ljudets riktning mot S2. Den i
figuren visade "kraftparallellogramlagen" är
naturligtvis endast använd för att göra bilden åskådligare.
Generellt kan man säga, att en anordning, som här
skisserats, avbildar ett akustiskt rum, studion, på ett
akustiskt bildrum, scenen. Varje punkt 1—4 i
studion motsvaras av vissa punkter 1—4 på scenen, se
fig. 22. Hur illusorisk en dylik överföring är, bevisas
av följande experiment:
I en studio inramades ett visst område, som
motsvarade en scen i en i samma hus belägen
samlingslokal. Mikrofoner placerades i studion och högtalare
i samlingslokalen, varvid noga utprovades, att
ljudbilden överensstämde med synbilden.
Detta tillgick så, att en person i studion placerade
sig i en viss punkt och talade. På scenen fick nu en
person förflytta sig, tills åhörarna i lokalen voro ense
om att han hefann sig i den punkt, varifrån ljudet
kom. Ett visst område i studion, som omgavs med
rep, motsvarar nu scenen. Det är att märka, att de
båda varandra motsvarande ytorna i allmänhet ej äro
likformiga. En person på scenen kan nu uppföra en
pantomim, dvs. låtsas tala och förflytta sig enligt
överenskommelse med talaren i studion, så att deras
läge alltid överensstämmer. Vid ett dylikt försök
kunde åhörarna ej avgöra, om mannen på scenen
verkligen talade eller ej. Nu gjordes följande
experiment:
Talaren i studion och mannen på scenen följde var
sin utstakade väg enligt fig. 22. De började härvid
vid 1, gingo vidare till 2, 3 och 4. När ljud och talare
följts åt så länge, voro alla i lokalen övertygade om
att mannen på scenen verkligen talade. Vid punkt 4
gick emellertid talaren i studion till vänster, medan
mannen på scenen gick till höger. På grund av
synillusionen tyckte nu åhörarna först, att ljudet följde
med till höger, men plötsligt när felet mellan
ljud-och synbild blivit tillräckligt stort, hoppade
ljudbilden plötsligt från A till B, och ljudet gick ut bakom
104
4 juli 1942
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
