Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
FACKAVDELNING
ELEKTROTEKNIK
HÄFTE 8 REDAKTÖR JULIUS KÖRNER 1 AUG. 1942
INNEHÅLL: Enfasbelastningars, särskilt svetsmaskiners, anslutning till och inverkan på trefasnät, av
I. Herlitz. — Beräkningsmetoder för riktantenner, av B. Svedberg. — Notiser.
Enfasbelastningars, särskilt svetsmaskiners,
anslutning till och inverkan på trefasnät.
Av I. HERLITZ.
Inledning.
Problemet om inverkan av enfasbelastningar på
trefasnät är av mycket gammalt datum, men har
vunnit förnyad aktualitet genom den alltmer växande
användningen av elektrisk svetsning. Särskilt denna
belastnings starkt variabla karaktär har på åtskilliga
håll väckt en viss undran och tveksamhet. Ehuru
problemet sedan länge ur teoretisk synpunkt är fullt
klarlagt, synes det därför väl motiverat att upptaga
dess praktiska sidor till förnyad behandling och
utredning.
Svetsmaskiner för olika ändamål tillverkas numera
för de mest varierande effekter från 15 upp till ca
2 500 kVA. Den av dem förorsakade belastningen
har i regel karaktären av plötsliga belastningsstötar
till ett antal varierande från 2 à 3 per minut upp till
ca 10 per sekund och med en varaktighet av de
enskilda stötarna varierande från 0,1 sek. eller
därunder upp till åtminstone 4 sek. U.tnyttningsfaktorn är,
även om den endast hänföres till inkopplingstiden,
låg, varierande mellan ca 0,’ffi och 0,i5. Effektfaktorn
torde, såvida ej faskompensering tillgripes, ligga
mellan 0,6 och 0,8. Då svetsmaskinen därjämte, såsom
nämnts, så gott som alltid är enfasigt ansluten, kan
det icke förnekas att den vid ett första påseende ter
sig såsom ett föga önskvärt belastningsobjekt. Givet
är också, att en viss försiktighet vid dess anslutning
är av nöden, men om ömtåliga fall ägnas någon
individuell uppmärksamhet, skall dock, såsom av det
följande torde framgå, ofta visa sig att svårigheterna
ingalunda äro så stora som antages. Framför allt
skall det säkerligen visa sig, att de allmänna
anslutningsbestämmelser för t. e. kortslutna motorer, som
elverken med hänsyn till enstaka ogynnsamma
gränsfall funnit sig nödsakade att uppställa och som
stundom tillämpas även för svetsmaskiner, i stor
utsträckning tillåta en betydande uppmjukning.
Belastningens enfaskaraktär och följderna därav.
Det torde numera ha blivit tämligen allmänt
erkänt, att följderna av belastningens enfaskaraktär
icke i märkbar grad kunna påverkas genom olika
an-slutningssätt eller transformatorkopplingar.1 Fysika-
1 Se exempelvis Aseas tidning- nr 7—8 1938, sid. 111
(Herlitz) samt BRA nr 11 1940, sid. 158 (Dahlgren).
liskt kan detta enkelt förklaras på så sätt, att
enfas-belastningen i motsats mot den symmetriska
trefas-belastningen pulserar med dubbla nätfrekvensen, och
dess pulsationer kunna givetvis icke borttagas utan
hjälp av energiackumulerande apparater av ett eller
annat slag. Matematiskt kan förhållandet klarläggas
genom enfasbelastningens uppdelning i symmetriska
komponenter, varvid det visar sig att
plusföljdskom-ponenten till såväl storlek som fasläge är entydigt
bestämd av belastningens storlek och effektfaktor,
medan minusföljdskomponenten, som bestämmer
effektpulsationernas storlek, vid olika
inkopplings-sätt visserligen kan få olika faslägen i förhållande
till plusföljdskomponenten men däremot oberoende
av inkopplingssättet alltid har samma storlek som
plusföljdskomponenten. Av särskilt intresse är att
observera, att en D/Y-kopplad transformator
omkastar det relativa fasläget av
minusföljdskomponenten.
De biverkningar i nätet, som
minusföljdskomponenten förorsakar och som sålunda äro betingade av
•belastningens enfaskaraktär, äro emellertid praktiskt
taget oberoende av dess fasläge; de obetydliga
skillnader som förekomma .äro på ett sådant sätt
beroende av enfasbelastningens och den samtidiga
trefasbelastningens effektfaktor, att något generellt
företräde för den ena eller andra kopplingen icke kan
göras. Följande bör särskilt påpekas:
Strömmen i den starkast belastade fasen på grund
av en enfasbelastning blir mellan \/ 3 och 2 ggr så
stor som från en trefasbelastning. Yid
sammanlagring med en trefasbelastning blir det beroende på de
båda belastningarnas inbördes fasförskjutning vilket
inkopplingssätt som ger den största strömmen, men
så länge icke enfasbelastningen utgör större delen av
den totala belastningen, saknar tydligen en variation
inom de angivna gränserna varje praktisk betydelse.
Ledningsförlust erna från en ensam enfasbelastning
bli exakt dubbelt så stora som från en
trefasbelastning. Vid sammanlagring slumpvis antingen av ett
flertal till olika faser anslutna enfasbelastningar
sinsemellan eller av en enfasbelastning med en
trefasbelastning blir emellertid förlustökningen väsentligt
mindre. I fig. 1 äro några sammanlagringsformler
tabellariskt sammanställda dels för en godtycklig be-
1 aug. 1942
109
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
