Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
har det hittills räknats med rätlinig kraftbehovstill
växt, ehuru tillväxtlinjerna under de sista sju åren
omlagts efter en ständigt ökad tillväxtprocent.
Man får emellertid icke bygga upp några
vittgående slutsatser för framtiden på de speciella
förhållanden, som nu råda. Fotogen, motorolja och
bränn-olja ha som bekant praktiskt taget försvunnit ur
marknaden. De nominella prisen på ved, stenkol och
koks äro 3 gånger högre än före kriget, och i
realiteten skulle det finnas riklig marknad för kol och
koks till 2 à 3 gånger högre pris än det nuvarande.
Samtidigt har priset på elektrisk kraft ändrats
relativt obetydligt. Vad är naturligare än att var och en
försöker skaffa ersättning för det bristande bränslet
genom att använda elektrisk uppvärmning!
När det nu börjar bli ont om elektrisk kraft i
förhållande till behovet, så beror detta endast i mindre
grad på belysning och motorer, och man kan därför
icke åstadkomma mycket genom ransonering av dessa
förbrukningsgrupper. Icke heller torde hemmens
kokutrustning, i den mån den användes med måtta, vålla
något oöverkomligt tillskottsbehov av elektrisk
ström. Som bekant klarar sig en familj i nödfall
med 1 kWh per person och dag eller något mindre,
och för den million människor, som i nämnvärd grad
torde använda elektrisk kokning, behöver det
sammanlagda årliga energibehovet icke bli mer än ca
400 MkWh.
Vanskligheterna i kraftbalansen föranledas i
realiteten genom en hel del annan mindre och större elek
trovärmeförbrukning, från hemmens vattenvärmare,
som kunna draga betydande kraftmängder vid stora
varmvattenbehov, och hemmens små värmekaminer
till hantverkets och industriens mångfaldiga
elektro-värmeapparater, ugnar o. dyl.
Det är något trist att behöva begränsa
elektrovär-nieanvändningen, som under många år varit ett
skötebarn. Men om vi endast hålla fast vid att denna
begränsning icke behöver beröra hemmens
oundgängliga behov och även bör kunna lämna cle hävdvunna
användningssätten inom hantverk och industri
relativt oberörda, så bör man med något större jämnmod
kunna finna sig i den begränsning, som enligt vad
man nu kan finna tidvis måste ske.
Allmänna synpunkter på nybyggnader och ransonering.
Jag förstår väl, att man på en del håll kommer att
säga, att ransoneringen skulle varit överflödig, ifall
man endast byggt ut tillräckligt och fortsatt med
stora utbyggnader. Men låt oss närmare granska
frågan. Den ransonering, som hittills skett, har varit
mycket lindrig. Genom densamma torde de efter
kriget gjorda kraftleveranserna icke minskats med mer
än 2 à 3 promille. Men ändå skulle det behövts
mycket av utbyggnader redan för att eliminera denna
ransonering, när man, som nu är fallet, icke får
använda bränsle i nämnvärd grad för kraftalstringen.
Kostnaderna för nyutbyggd vattenkraft ökas minst
i proportion med levnadskostnadsindexen, vilken som
bekant nu ligger ca 43 % över 1938 års värde.
Visserligen är ökningen i arbetslönerna mindre, men dels
tillkommer det för arbetarna extra ersättningar vid
inkallelser till beredskapstjänst, dels ha kostnaderna
på många andra håll ökats i hastigare takt. Cement
har ökat med 60 %, järn med 130 %, biltransporter
per m3 jord eller berg med inemot 150 %. Det är
svårt att exakt ånge kostnadsökningen för maskiner
och transformatorer, men den torde ligga vid 50 à
60 %. För de anläggningar, som påbörjades under
förra hösten och bli färdiga hösten 1944, torde
fördyringen bli ca 50 %. En anläggning, som påbörjas
i mitten av 1943 och göres driftfärdig hösten 1945,
torde, om kriget fortsätter, bli fördyrad med minst
65 %.
Uppfattningarna växla beträffande penningvärdet
efter kriget. Vid krigets utbrott förutsattes inom
Vattenfallsstyrelsen, att vad vattenkraftanläggningar
beträffar, indexen komme att efter den kriget
åtföljande fredskrisen ligga vid medelvärdet mellan
motsvarande index före krigets början och vid krigets
slut.
Om nian utgår från nämnda hypotes — det finns
nationalekonomer, som tala för både större och
mindre nedgång av indextalen efter fredskrisen — så kan
det sägas, att det överkapital, som investeras i
anläggningarna, trots allt blir relativt måttligt. Det
har också varit en bidragande orsak till att man med
friskt mod på så många håll byggt yidare under
kriget.
Man får emellertid icke bortse från den
diskontinuitet, som uppstår i belastningsförhållandena, när
fredskrisen inträder. Även om man aldrig kommer
till en direkt upprepning av tidigare förhållanden, är
det lärorikt att tänka på utvecklingen efter förra
kriget. Vattenfall hade då bedrivit en intensiv
utbyggnadsverksamhet under kriget, som fortsattes
under de båda första efterkrigsåren. När sedermera
fredskrisen kom, inträdde i stället för den betydande
ökning av belastningen, för vilken Vattenfall berett
sig. en minskning, som varade 2 à 3 år framåt.
Kraftförbrukningskurvan fick även därefter en
blygsammare stegring än man tänkt före fredskrisen. Under
mellantiden gjordes betydande ränteförluster, och det
under höginflationstiden nedlagda kapitalet blev till
stor del värdelöst genom deflationen. Det är sålunda
rätt stora risker, som en kraftproducent utsätter sig
för.
Men även för kraftkonsumenterna är
utbyggnads-kostnaden långt ifrån likgiltig, ty konsumenternas
pris beror ytterst på produktionskostnaden. När
kriget en gång blir slut, bortfaller en stor del av den
under kriget nytillkomna elektrovärmeförbrukningen.
Den kraft, som utbyggts för dess skull, går så
småningom över till andra konsumenter. Dessa få då
betala högre pris än eljest varit behövligt, genom att
kraften utbyggts under dyrtid.
Vid sidan av de direkta producent- och
konsumentintressena finns det emellertid f. n. ett högre
intresse, riksintresset. Vad kräver detta? Jo,
sparsamhet med vår tillgång på koppar, aluminium, järn,
traktorer, automobiler m. ni. samt först och sist på
arbetskraften. Vi tvingas därigenom till en viss
återhållsamhet i utbyggnadsverksamheten.
Tillgängen på lämpliga utbyggnadstall.
I södra och mellersta Sverige ända upp till
Dalälven finns det numera endast få stora vattenfall att
utbygga. Man kommer sällan över ett kraftbelopp
av 30 MkWh/år vid en nybyggd kraftanläggning, och
flertalet outbyggda vattenfall lämna betydligt mindre
utbyte. Trots detta bör en del av dem utbyggas rätt
snart.
1 aug. 1942
139
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
