Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
svårigheterna, vilka för övrigt enligt min mening ofta
underskattas.
Å andra sidan finnes det tyska författare, som
anse, att svårigheterna att uppnå rättvisande
driftjämförelser äro nästan oövervinneliga, samt att det
knappast lönar sig att nedlägga något arbete på
dylika frågor. Dessa senare uttalanden ha givit
anledning till, att många här i landet fått det
intrycket, att man i Tyskland funnit, att branschmässiga
kostnadsjämförelser endast kunna få en mycket
begränsad tillämpning. Enligt min åsikt föreligger
emellertid här ett missförstånd. De tyska författarna
äro oftast teoretiker, och de bedöma därför frågan
mera ur teoretisk synpunkt och befatta sig ej så
mycket med de praktiska sidorna. Ingen, som är
insatt i förhållandena, vill väl allvarligt påstå, att man
enbart genom att bedöma siffror från olika företags
bokföring skall kunna uppnå en exakt jämförbarhet
mellan t. e. kostnadsställen, hur likformigt denna
bokföring än är upplagd vid resp. företag. Därför variera
ett stort antal faktorer, såsom rationaliseringsgraden,
tids-, rums- och personförhållanden etc., allt för
mycket. Teoretikern förvisar med anledning härav dylik
driftjämförelse till subjektivitetens område och
följaktligen också från det vetenskapliga
betraktelsesättet. Han tillerkänner endast den s. k.
generaliserande jämförelsen ett vetenskapligt värde som metod.
Däremot tror jag inte, att någon i Tyskland vare sig
teoretiker eller praktiker, förnekar den sakliga
betydelsen av driftjämförelser. Redan den
generaliserande jämförelsen, som bland annat med hjälp av
relativvärden ger en förenklad bild av de
genomsnittliga förhållandena inom en bransch, kan vara
den som har systematiska intressen till stor nytta,
trots att de ej utan sträng kritik äro lämpade för
värdesättning av det enskilda företaget.
Drift jämförelser, i den mån man därmed avser den
individuella jämförelsen mellan olika företag, är ett
ej blott önskvärt utan i vissa fall nödvändigt medel
för uppnåendet av högsta möjliga effektivitet. Låt
vara att man ej därvid kan uppnå exakt jämförbara
siffror, så ger den likväl en viss kontroll av
drift-ekonomien samt värdefulla direktiv för handlandet.
I driftsledarens och ingenjörens händer är därför
driftjämförelsen ett av de medel i arbetet, som man
måste taga vara på och utnyttja.
För att undvika alla missförstånd vill jag i detta
sammanhang betona, att utarbetandet av enhetliga
redovisningsmetoder givetvis har andra och även
viktigare uppgifter att fylla än underlättandet av
driftjämförelser. Framför allt åsyftas att åstadkomma
en hjälpreda för industriens män, ej endast för de
mindre erfarna utan i vissa stycken även för de
mera rutinerade, när det för dem gäller att finna
lämpliga lösningar av de olika problem, som påträffas
inom redovisningsväsendet.
Efter dessa inledande ord skall jag övergå till
ämnet för diskussionen, nämligen till frågan hur man
lämpligen bestämmer ett företags sysselsättningsgrad.
Med företag avser jag i detta sammanhang sådana
inom den mekaniska verkstadsindustrien.
Fluktuationer i de olika faktorer, som ingå i
tillverkningskostnaden, försvåra i hög grad en klar bild
och en överskådlig analys av nämnda kostnad. Man
bör därför vid kostnadsberäkningen i största möjliga
utsträckning använda sig av förutbestämda, stabila
värden, som fastslås att gälla under längre perioder.
Ett led i denna strävan är att eliminera de
variationer i de kalkylerade omkostnaderna, som uppstå
vid ändringar i sysselsättningsgraden på grund av
den växlande relationen mellan fasta och rörliga
kostnader. Man tillämpar därför som regel
"normalårsmetoden", dvs. den kalkylmetod, enligt vilken
pålägg beräknas på så sätt, att omkostnaderna för ett
normalår fördelas på normalårets produktionsmängd.
Ett av huvudsyftena med införandet av
standardiserade redovisningsmetoder är att, som förut
framhållits, möjliggöra jämförelser mellan likartade företags
omkostnader för motsvarande kostnadsställen eller i
vissa fall för samma produktslag (kostnadsbärare).
En förutsättning härför är emellertid, att
ifrågavarande företag basera sina omkostnadsberäkningar på
samma sysselsättningsgrad, och det gäller därför att
finna en entydig definition på
normalsysselsättningen, så att en något så när rättvisande jämförelse
blir möjlig.
I enlighet med "Enhetliga principer för
självkostnadsberäkningar" uttryckes den normala
sysselsättningen i "arbets- och maskintimmar, direkt arbetslön
eller produktionsmängd, beroende på den bas, som
vid företaget eller avdelningen ifråga tillämpas vid
omkostnadsfördelningen". I andra sammanhang har
som utgångspunkt föreslagits "omsättningens värde".
Det är givetvis av största betydelse, att man inom
den mekaniska verkstadsindustrien såvitt möjligt enar
sig om en gemensam bas. I annat fall blir det
nämligen ej möjligt att göra några värdefulla jämförelser
av omkostnaderna för avdelningar resp. produkter.
Att använda sig av "omsättningens värde" är
givetvis ingen tillförlitlig bas. I omsättningen ingår
nämligen som regel även inköpta hel- och halvfabrikat,
som till kvantitet och värde kunna avsevärt variera,
varigenom osäkerhetsmoment uppstå.
Produktionskvantiteten kan vid mycket enhetliga
tillverkningar vara en riktig basis, men lämpar sig
ej generellt för verkstadsindustrien, som nästan utan
undantag sysslar med blandad tillverkning.
Maskintimmar enbart torde ej heller vara en
lämplig basis, då därmed som regel endast en del av
produktionen kommer med i beräkningen. De vanligaste
utgångspunkterna torde vara antingen
antalet produktiva arbetstimmar
eller
totala antalet arbetstimmar, dvs. summan av
produktiva och indirekt produktiva arbetstimmar.
Av flera orsaker torde av ovanstående alternativ
antalet produktiva arbetstimmar ge det riktigaste
måttet på produktionskvantiteten, bland annat
därför att indirekt produktiv lön delvis ingår i de fasta
omkostnaderna. Förutsättningarna för resonemanget
äro givetvis att vid fastställandet av omfattningen
av produktivt och indirekt produktivt arbete de
riktlinjer följas, som rekommenderats i "Enhetliga
principer för självkostnadsberäkningar", samt att varje
arbetsmaskin är bemannad.
Vid fastställandet av ett företags kapacitet måste
hänsyn tagas till antalet arbetsmaskiner, härdugnar
o. d., som samtidigt kunna utnyttjas för
produktionen, samt till antalet produktiva bänkarbetare.
Härigenom blir man i stort sett oberoende av frågan,
huruvida en arbetare betjänar en eller flera maskiner
24
7 febr. 1942
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
