- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1942. Industriell ekonomi och organisation /
27

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Industriell Ekonomi och Organisation

balansen i produktionskapacitet, så blir den
avdelning, som utgör "flaskhalsen" avgörande, varvid
hänsyn dock bör tagas till den hjälp, som eventuellt kan
erhållas utifrån.

Äro däremot avdelningarna väsentligen oberoende
av varandra, böra de med avseende på
normalsysselsättningen behandlas separat.

Man kan givetvis även tänka sig mera
komplicerade fall. Så kan t. e. en eller flera avdelningar, som
äro länkar i en och samma tillverkning, dessutom
även sysselsättas för andra ändamål. Någon generell
regel" kan givetvis ej lämnas för dylika fall.

Det föreligger naturligtvis inga hinder för att
sysselsättningsgraden hänföres till produktgrupperna
inom ett företag samt fixeras olika för skilda
produktgrupper. I många fall är detta förfaringssätt till och
med att rekommendera.

En intressant synpunkt är, huruvida
normalsysselsättningen skall härledas uteslutande ur företagets
egen erfarenhet, eller om erfarenheter från ett antal
inom branschen ifråga representativa företag skola
ligga till grund för bedömandet. Det är ju
uppenbart, att en efter den senare linjen fastslagen
normalsysselsättning ej nödvändigtvis blir riktig för varje
enskilt företag.

Emellertid skulle det ur många synpunkter vara
önskvärt, att samtliga företag inom en och samma
bransch eller branschunderavdelning enades om
samma normalsysselsättning, vilket borde betydligt
underlättas, sedan den planerade branschuppdelningen
inom SMF genomförts. Härigenom skulle direkta
jämförelser mellan de olika företagens omkostnader
underlättas. En sundare konkurrens skulle bli
resultatet, och samtliga företag skulle få en betydligt
starkare position vid prisuppgörelser bland annat med
statens institutioner.

Uppenbarligen måste vid fastställandet av en
gemensam normalsysselsättning inom en viss bransch
hänsyn tagas till ett antal faktorer, som kan betydligt
försvåra en överenskommelse.
Normalsysselsättningen är givetvis beroende av förhållandet mellan
hemmamarknad och export, företagets storleksordning
jämfört med den tillgängliga marknaden etc.

Överenskommelser avse ju närmast besläktade
branscher inom den mekaniska verkstadsindustrien,
och man kan därför utgå ifrån, att för
hemmamarknaden den svenska konjunkturkurvan kan gälla
generellt, även om en viss relativ förskjutning kan
föreligga. För exportbetonade industrier kunna
emellertid stora differenser förekomma, särskilt beroende på
den marknadsorientering, som erbjudit sig. Även
andra faktorer inverka. En i stark utveckling
varande industri kan ju nästan bli oberoende av
kon-j unkturutvecklingen.

Att definitivt fastslå en normalsysselsättningsgrad,
som gäller .generellt för alla företag (även inom
samma bransch) får därför anses uteslutet. Man kan
däremot framhålla önskvärdheten av att så många
företag som möjligt bortse från mindre differenser
och använda sig av en gemensam
normalsysselsättningsgrad.

Skall vid fastställandet av normalsysselsättningen
hänsyn tagas enbart till föregående
konjunkturerfa-renhet, eller skall hänsyn även tagas till den
uppskattade framtida utvecklingen? Det lämpligaste
förfarandet torde härvidlag vara att fixera normalsyssel-

sättningen på basis av det troliga medelvärdet för
den konjunkturcykel, i vars mittpunkt i tidén man
befinner sig. Härvid bör man naturligtvis även taga
hänsyn till eventuell utökning av antalet
tillverkningsobjekt m. m. samt till det normala
framåtskridandet.

Före fastställandet av en definition å begreppet
normalomsättning och i anslutning därmed
normalsysselsättning kan det vara av intresse att framlägga
några av de olika definitioner, som jag roat mig med
att plocka fram ur tillgänglig litteratur.

Professor Ter Vehn uppger i sin bok
"Självkostnadsberäkningens standardisering" följande
definition: "Normalåret anses vara det år, under vilket en
normal fyllnadsgrad föreligger, dvs. under vilket den
normala produktionskapaciteten fullt utnyttjas." Han
uppger även, att Asea-männen föreslagit följande
definition: "Ungefär maximikapaciteten" samt
alternativt "En för verkstadens tillverkningsprocess lugn
och behaglig drift, låt oss säga 75 % av den
maximala".

W. Auler, "Optimalkalkulation", föreslår följande:
"Som normal beteckna vi den sysselsättningsgrad,
som enligt erfarenheten oftast inträtt under en längre
period, och som följaktligen representerar den
regelbundna sysselsättningsgraden."

Charles van Zandt, New Jersey, föreslår: "I en
idealisk anläggning, varken över- eller underutrustad
på någon avdelning, är normalproduktionen den
genomsnittliga efterfrågan på produkter under en
period av år. Denna period måste avse framtiden."

Standardiseringskommissionen i "National
Association of Cost Accountants" i U. S. A. har
fastlagt följande definition: "Normalkapacitetsbasen
är den totalt möjliga tiden (dvs. för varje slag av
maskin- och handarbete) minus rimligt avdrag för
haverier, reparationer, ineffektivitet, rimlig brist på
arbetare och alla andra reguljära, normala
förseningar med undantag av brist på beställningar."

L. P. Alford definierar i "Cost and Production
Handbook" normalsysselsättningen på följande sätt:
"Antalet standard produktiva timmar, som vid normal
effektivitet producerar tillräcklig kvantitet varor för
att möta den genomsnittliga försäljningsefterfrågan
under en utsträckt period av år, helst en hel
ekonomisk cykel, skall kallas normalkapacitet."

I huvudsak synas följande tre alternativ förekomma
som bas för självkostnadsberäkningen, nämligen

1) Produktionskapaciteten.

2) Den vid tillfället rådande sysselsättningsgraden.

3) Normalsysselsättningen.

Förfar man enligt alternativ 1), dvs. med
produktionskapaciteten som bas, vinner man fördelen av
en stabil bas för kalkyleringen. Man råkar emellertid
samtidigt ut för den nackdelen, att under vissa
konjunkturer en del av omkostnaderna måste täckas av
vinstmarginalen.

Alternativ 2), dvs. den vid tillfället rådande
sysselsättningsgraden, ger ingen som helst stadga i
prissättningen och är därför i de flesta fall olämplig.

I stort sett måste man därför ge företräde för
alternativ 3), vari normalsysselsättningen användes
som bas, och STF-kommittén har ju också i
"Enhetliga principer för självkostnadsberäkningar" givit
uttryck åt en liknande åsikt.

7 febr. 1942

27

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:26:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1942i/0029.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free