- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1942. Industriell ekonomi och organisation /
95

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Industriell Ekonomi och Organisation

homogen genom separering av speciella
högspännings-abonnenter, t. e. med mera än 1000 kW effektbehov,
för "individuell behandling" (schema 2).

Sedan vi sålunda gjort klart vad vi vilja: bestämt
kalkylens syfte, om det är nuvärden eller andra
kostnadsvärden, som lämpa sig härför, deklarerat
rättsuppfattning och bestämt oss för på vilka
grupper kostnaderna först böra delas, ha vi bara att
genomföra beräkningarna efter någon lämplig
arbetsplan. Ett exempel på arbetsplan återfinnes i
"Appen-dix". Som resultat av beräkningarna erhållas
totalkostnaderna för varje grupp uppdelade i rest- och
ökningskostnader. Det återstår sedan att avväga
nettotaxor inom varje grupp, så att de ge det för
gruppen framräknade totalresultatet. Här inkommer
dels konsekvensprövning (jfr App. pkt 9) för
gränsfallen, så att taxorna för de olika grupperna
tillsammans bilda ett någorlunda logiskt system, dels
sådana mera affärsmässiga och även sociala problem,
som ligga bortom ämnet.

Sammanfattning.

Självkostnadskalkylering är till mycket stor del
ett problem att uppdela gemensamma totalkostnader.

Om det gamla problemet att dela en "fast
kostnad" kan sägas, att en objektiv delning är möjlig,
då helhetens kostnad är härledd ur delarnas genom
syntes. Men då är uppdelningen på ingående delar
intet problem. Vid den självkostnadsberäkning, vi
avse, är kunskapsprocessen däremot typiskt
"holis-tisk" (holos grek. = hel), dvs. den förlqper från
helheten mot delarna genom fortskridande analys (och
icke genom syntes). Man utgår från totalkostnaden
och bestämmer genom en efter hand skeende
differentiering de enskilda delarnas kostnad. Denna
differentiering kan dock icke drivas längre än till en
viss gräns med hjälp av vanlig logik. Enbart av
kostnadssammanhangen kan man icke draga några
uttömmande slutsatser om hur en delning bör ske, i
många fall icke ens om kostnaden till fullo kan
lokaliseras. Förr eller senare kommer man till en punkt,
där delningen måste ske efter andra och förefintliga
kostnader och kostnadssammanhang ovidkommande
grunder. Förr eller senare vid ett fördelningslopp
står man inför sådana metafysiska spörsmål som
"vems var litern?"

Detta, att fördelningen icke kan vara objektiv i.
detta ords vidare bemärkelse, betyder emellertid icke,
att den kan göras hur som helst. Det finns två
gränser, en Scylla och en Charybdis, som fördelningen icke
får överskrida, om den skall ha utsikt att accepteras
som kostnadshärledning. Men mellan dessa gränser
är metoden konventionell. Där måste
avgiftsbedömningen taga vid.

För att vid den bedömningen veta vad man gör,
har man god nytta av en självkostnadsformel, som
anger hur olika omständigheter inverka.

Det fundamentala, och syftet med uppställandet av
en sådan självkostnadsformel är, att formeln skall ge
besked om hur totalkostnaderna förändras för t. e.
ett elverk, icke bara inom förefintlig prestations- eller
effektgräns utan även utanför denna gräns. Den
fullständiga självkostnadsformeln måste därför bestå av
minst tre termer:

1. En produktkostnad eller genomsnittlig, direkt

anskaffningskostnad P per tillkommande
produktenhet inom den prestationsgräns man inrättat sig för.

2. En effektkostnad eller indirekt
anskaffningskostnad E per tillkommande prestationsenhet (—
produktenhet per tidsenhet) vid ökning av
prestations-gränsen.

3. En restkostnad R utgörande kostnader för icke
i anspråk tagen effekt och övriga icke lokaliserbara
kostnader.

Den summakostnad, ur vilken P erhålles genom
division med motsvarande antal produktenheter, dvs.
den kostnad, som kan elimineras eller direkt
inbesparas vid upphörande produktion, erhålles genom
att från totalkostnaden T na7 vid max.-produktion
draga tomgångskostnaden T 0. Effektkostnaden E
erhålles genom att dividera varje i T0 ingående
kostnadspost med den effekt, den "räcker till för". I vissa
fall, då det gäller en kollektiv enhet, där de olika
ingående individerna genom
projekteringsförhållanden eller andra förutsättningar äro likvärdiga, t. e.
inom ett stations- eller prisområde vid eldistribution,
är den effekt, som en kostnadspost (nätkostnaden)
"räcker till för", icke direkt entydigt tillgänglig.
Man måste då tillgripa en representativ kostnad,
beräknad som den lägsta kostnaden för det sämsta
fallet inom den kollektiva enheten, eller med andra ord
effektkostnaden i ett för den kollektiva enheten
representativt gränsfall (jfr nationalekonomernas
gräns-produktivitetslära) .

I denna form, alltså restkostnad -f- effektkostnad +
+ produktkostnad, kan varje kostnadsgrupp
uttryck-kas, även sådana som i det större sammanhanget
ingå som omkostnader, t. e. försäljningskostnaderna.
Man skulle kunna säga, att denna uttrycksform är
den generella. Den omspänner alla fall från det
tillfälliga varuutbytet till den mest kontinuerliga
verksamhet. Men självkostnadskalkylering är intet
självändamål, och är man betjänt av en enklare
kalkyle-ringsmetod, så bryr man sig icke om den
fullständiga formeln utan stannar vid en lägre grad av
differentiering: tomgångskostnad -†- produktkostnad.
Om man i stället kallar dessa för fast -f- rörlig
kostnad, eller omkostnad -f- anskaffningskostnad,
eventuellt med den senare uppdelad i material -f-
arbetskostnad, så är det endast andra uttryckssätt för
samma sak. Vid den tillfälliga transaktion, varigenom
Pers cykel övergår till Pål, uttrycker
självkostnadsformeln slutligen även Pers självkostnad, om
tomgångskostnaden sättes lika med noll.

Appendix.

Kalkyleringen för t. e. det fall som schema 2 i fig. 10
antyder kan lämpligen följa nedanstående plan:

1. Primäruppgifter om de olika gruppernas
belastningsdata hämtas ur driftstatistiken.

2. Primäruppgifter beträffande kostnader hämtas från
bokföringens olika littera och reduceras till nuvärden.

3. De olika ökningskostnaderna beräknas på angivet
sätt.

4. Energikostnaderna elimineras, och vi hålla
tom-gångskostnaderna litterafördelade t. e. på
administration, huvudstation, högspänningsnät, understationer,
låg-spänningsnät och försäljning.

5. Administrationskostnaderna fördelas på övriga
littera genom att den beräknade besparing, som skulle
uppstå, om den verksamhet, som motsvarar resp. littera,
eliminerades, påföres denna littera. Den eventuella rest,

4 april 1942

95

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:26:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1942i/0097.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free