Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
koncentrationsoniråde upptill 0,<ß à 0,15 molar visar
sig denna påverkan genom att ekvivalenta
ledningsförmågan starkt faller med stigande koncentration,
vilket enligt Howell och Robinson förklaras genom
att lösningens volym ej förslår för anjonernas fria
rotation, utan ett nätverk av de långa jonerna
uppkommer, som vid elektrolys delvis som sådant rör
sig mot anoden och hindrar katjonernas fria rörelse.
Ökas koncentrationen ytterligare, växer ekvivalenta
ledningsförmågan svagt mot ett maximum, som enligt
McBain förklaras av att de hydrofoba kolkedjorna
lagra sig parallellt och sammansluta sig till stora
starkt laddade anjoner, miceller. Micellbildiiingen
och micellernas storlek ökar med tilltagande längd
hos kolkedjan, men minskar med dubbelbindningar
ocli i synnerhet oxigrupper i kolkedjan samt starkt
med stigande temperatur. Även micellen har
förmåga att upptaga och därmed lösa andra hydrofoba
ämnen, t. o. m. kolväten. En tvållösning av flera
fettsyror förhåller sig som en sådan av endast en,
med egenskaper ungefär motsvarande medelvärdet av
de ingående syrorna. En micell av olika tvålartade
joner och upptagna hydrofoba ämnen har en viss
beständighet och förhåller sig alltså i någon mån som
en kemisk förening, men aggregationsgraden ändras
reversibelt vid koncentrationsändring.
Vid koncentrering av en tvållösning eller
avkylning av en tillräckligt stark lösning, stelnar den till
mer eller mindre formbeständig vattenhaltig gel.
Gelens vattenhalt och löslighet är beroende på
syrornas natur och i mycket hög grad av temperaturen.
Sättes en elektrolyt till en tvållösning, inträffar vid
viss koncentration, bestämd av tvålkoncentration
och temperatur, avskiljning av en särskild flytande,
tvålrik fas innehållande elektrolyt av lägre
koncentration än lösningen. Temperaturens stora betydelse
framgår av att enligt McBain
natriumpalmitat-kok-saltlösning vid 316°C i alla koncentrationer lämnar
endast en fas, medan natriumpalmitatet under 60° är
praktiskt taget olösligt i en någotsånär koncentrerad
koksaltlösning. Utsaltningsförmågan växlar något
för olika alkaliföreningar, särskilt låg synes den vara
för komplicerat byggda organiska salter. Finnas
flera salter närvarande är deras utsaltningsverkan
additiv, men i låg koncentration nedsätter
natrium-hydratet, som enbart har den största
utsaltningsförmågan, andra salters verkan; för
natriumpalmitat-natriumsulfatlösning är effekten störst omkring 0,1 n
hydrat. För olika tvålars utsaltbarhet gälla samma
regler som för micellbildningen. Oxiderade
fettsyrors salter gå ej att salta ut och den del, som
medföljer andra tvålar, kan man oftast, dock ej med
framgång vid flytande harts,2 minska genom
upprepade upplösningar och utsaltningar. Oxiderade
fettsyrors salter försvåra andra tvålars utsaltning
och enligt M. Dittmer- kvarhålla de i saltlösningen
sin egen vikt eljest utsaltbar tvål.
Vid nu gängse arbetssätt i fabrikerna äro två
saker av vikt för erhållande av ett högt hartsutbyte:
1. Harts- och fettsyretvålarnas fullständiga
uttvättning från massan måste ske på ett sådant sätt,
att de kunna tillvaratagas.
2. Fullständig avskiljning av harts- ocli
fettsyretvålarna från tvättvätskan, svartluten, måste äga rum.
2 Zeitschr. f. ang. Chemie 39, s. 262 (1926).
H. Bergström och K. N. Cederquist" ha visat,
att det vid mindre god tvättning av massan är i
synnerhet tvålarna, som ej uttvättas, och att redan en
måttlig ökning av mängden tillfört tvättvatten
avsevärt förbättrar förhållandet. I annat sammanhang
har jag4 nyligen diskuterat tvättningsproblemen och
här skola endast några särskilda synpunkter
framhållas.
I kokaren är koncentrationen av harts- och
fettsyror högst 0,1 normal och av natriumföreningar l,ö
à 2 normal, varför man kan vänta, att även vid
temperaturen för kokets blåsning, 140°C eller högre,
tvålarna äro i homogen om än kolloidal lösning. Yid
blåsningen till diffusören inträffar ett hastigt
temperaturfall ocli beroende på tvål- och
saltkoncentrationen inträffar en utfällning av tvål. En del av
luten är absorberad av massafibern, en annan omger
denna. Den senare delen kommer i diffusörens undre
del, då den går över i början av blåsningen. Massan
försvårar i hög grad kolloidala partiklars rörelse och
hindrar uppkomsten av stora såpklumpar, varför
såpan kommer att bli ganska finfördelad. Vid
tvättningen kommer emellertid luten i rörelse, en del av
tvålpartiklarna följer luten, försvårar kanske
tvättningen genom att öka lutens viskositet och ger i
rörledningen från diffusören, sedan rörelsen blivit fri,
upphov till de stora såpklumpar, som man ser i
svartlut i synnerhet från tvättningens första del, och vilka
knappast som sådana kunna ha passerat
massaskiktet. En annan del fastnar vid fibern och växer
småningom genom tillförsel från diffusörens högre
liggande skikt till större partiklar, som kunna
borttvättas först sedan lutkoncentrationen avsevärt
sjunkit. Hur stora svårigheter tvålarna vålla vid
tvättningen, blir i hög grad beroende på koncentrationen
av natriumföreningar och tvålar i den blåsta luten
och av den tillförda tvättvätskans temperatur. Det
förra bekräftas i viss mån av erfarenheten, att
tvättningen ofta går sämre vid ökad "harts"-halt i veden.
Endast vid fabriker med dålig värmeekonomi vid
lutåtervinningen kan det vara ekonomiskt
fördelaktigt att driva tvättningen så, att förlusten räknad
som flytande harts blir större än 1 à 2 kg ptm, men
under alla förhållanden är en rentvättning av
massan genomförbar — några hartssvårigheter finnas
inte vid alkalisk uppslutning.
Endast den del av harts- och fettsyretvålarna, som
skiljes från svartluten, kan tillgodogöras för
flytande harts. Skilj ningen göres alltid genom utsaltning,
och den innebär två moment, dels den egentliga
utsättningen, tvålarnas mer eller mindre fullständiga
utfällning, dels bildande av ett särskilt såpskikt
genom tvålpartiklarnas uppstigande till ytan. Som
redan nämnts blir den egentliga utsättningen
fullständigare med stigande saltkoncentration och med
fallande temperatur. Särskilt kan man, om
resultaten av undersökningar med rena fettsyretvålar
kunna tillämpas, vänta, att temperaturer under 60°C
skola vara mycket effektiva. Den hastighet, med
vilken tvålpartiklarna stiga till ytan, bör inom vissa
gränser följa Stokes’ formel och alltså vara direkt
proportionell mot skillnaden i specifik vikt mellan
lösningen och partiklarna, mot kvadraten på partik-
3 Sv. papp.-tidn. 40, s. 112 (1937).
i Sv. papp.-tidn. 44, s. 13 (1941).
6
10 jan. 1942
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
