Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kemi
anledning förekom det ofta förr, att ovana, mindre
bemedlade uppfinnare av okunnighet om
bestämmelserna i den gamla patentlagen, före ingivandet av
patentansökningen publicerade eller offentligen
förevisade sin uppfinning och därigenom gingo miste om
rätten till patent.
På grund av alla dessa skäl har det således be
stämts, att åtgöranden, som stå i samband med
sökandens eller den tidigare rättsinnehavarens
uppfinning, icke skola anses som nyhetshinder, för så vitt
de vidtagits inom sex månader före
patentansökningens inlämnande.
En viss tidsfrist har måst stipuleras, för att
inlämnandet av patentansökningen icke skall uppskjutas
orimligt lång tid och ett senare fastställande av
sakförhållandet i patentverket bli försvårat, därigenom
att alltför lång tidsrymd förflutit, efter det
ifrågavarande åtgärder eventuellt ägt rum.
Denna bestämmelse innebär en viss fara, då de
flesta andra stater icke ha någon motsvarighet
därtill. En tysk uppfinnare, som alltså i förlitande på
tyska lagbestämmelser offentliggör sin uppfinning
före ansökningens ingivande, kan visserligen erhålla
tyskt patent, men patentering har i de flesta andra
stater samtidigt omöjliggjorts genom detta
offentliggörande. Vid avfattandet av denna bestämmelse
utgick man emellertid på sin tid bl. a. från den
förutsättningen, att lagstiftningen i andra länder skulle
slå in på samma väg. I själva verket blev också ett
dylikt förslag föremål för livlig diskussion på
internationella konferensen i London år 1934 och
rekommenderades av flera länder till antagande.
Jag kommer nu till patentlagstiftningens
ekonomiska betydelse, särskilt för den kemiska industrien.
III.
Patenträttens ställning i rättsvetenskapen är
numera obestridd. Nästan alla kulturländer äga
patentlagar, och stater med högt utvecklad industri stå
främst, när det gäller patentlagstiftning. Den
engelska industrien har i främsta hand uppfinningsskyddet
att tacka för sin snabba utveckling. Även den
amerikanska industriens stora framgång beror säkerligen
på det sätt, på vilket patentväsendet utvecklats i
detta land. Likaledes är det ej heller någon
tillfällighet, att det oerhörda uppsvinget i tysk industri
försiggick i det skede, som följde på den tidpunkt då
den första tyska patentlagen utfärdades.
I särskild grad har jämte den elektriska industrien
den kemiska industrien dragit och drar alltjämt
fördel av patentskyddet, trots den undantagsställning,
som kemien intager i tysk patentlagstiftning. Så
kunna i Tyskland enligt patentlagens bestämmelser
substanser, som framställts på kemisk väg, icke
patenteras, utan endast ett visst bestämt förfarande
för deras framställning. Denna inskränkande
bestämmelse, som redan återfanns i den första tyska
patentlagen, intogs på sin tid i lagen på den kemiska
industriens begäran. Man utgick därvid ifrån, att
skydd för en kemisk förening skulle ha till icke
önskad följd
1) att innehavaren av ett dylikt "substanspatent"
även skulle åtnjuta skydd för utnyttjandet av
egenskaper hos substansen, som först upptäckas efteråt,
och att
2) skydd för en kemisk förening icke stimulerar
till efterforskandet av nya och bättre
framställningsmetoder än den redan kända. Varje förbättring av
det kända framställningssättet skulle ju nämligen
endast komma innehavaren av "substanspatentet" till
godo.
I tysk patenträtt förstås med ett bestämt kemiskt
förfarande ett sådant, som ifråga om utgångsmaterial,
slutprodukter och de använda medlen är noga
kännetecknat, och vid vilket de använda materialen
förändras i sin ämnessammansättning, dvs. undergå en
analys eller syntes.
Bestämmelsen, att kemiska föreningar icke kunna
skyddas genom patent, har ofta kritiserats, om med
rätt eller orätt må lämnas därhän. Den bekante
tyske patenträttsexperten Köhler motiverar förbudet
mot "substanspatent" i sin "Handbuch des deutschen
Patentrechts 1900" på sid. 85 och 86 därmed, att om
man utgår från den principen, att en uppfinning är
en människoskapelse och icke någon naturskapelse,
det faller av sig självt, att kemiska produkter icke
kunna patenteras. Dessa finnas i naturen eller kunna
finnas där. Därav följer, att dessa ämnen som
sådana icke kunna patenteras. De kunna på sin höjd
upptäckas men icke uppfinnas. Om emellertid
ifrågavarande kemiska ämnen icke förefinnas i
naturen, skulle man enligt Köhler icke ha att göra med
skapandet av en ny förening utan snarare om
undanskaffandet av hindren för dess uppkomst, då ju
förutsättningarna för dess bildande finnas i naturen.
Detta betraktelsesätt synes mig dock icke verka
särskilt övertygande, och de ovan angivna praktiska
skälen torde enligt min åsikt bättre motivera
förbudet mot patent på kemiska substanser. I
verkligheten är emellertid ett skydd för kemiska ämnen icke
helt uteslutet utan endast inskränkt. Så sträcker
sig enligt patentlagens bestämmelser skyddet för ett
förfarande även till de enligt förfarandet framställda
ämnena. Blott då ett sådant ämne framställes enligt
ett annat än det patenterade förfarandet, är detsamma
oskyddat och faller således icke inom patentets
skyddsområde. En färgfabrik kan t. e. icke erhålla
något produktpatent ("substanspatent") på ett nytt
syntetiskt färgämne. Trots detta är även färgämnet
skyddat, så att detsamma icke kan för färgning
användas av obehöriga, för så vitt det icke är framställt
på något annat sätt än enligt det patenterade
förfarandet.
Jämte metodpatent finnas även s. k.
användningspatent. Exempel härpå äro tyska patentet nr 152260,
i vilket användning för gödslingsändamål av
kalk-kväve, således en i och för sig känd kemisk förening,
skyddas, samt ett patent på användandet av vissa
kända syntetiska färgämnen för dödandet av baciller.
Slutligen intaga i patenträtten ifråga om kemiska
uppfinningar jämte metodpatenten och
användningspatenten även metallegeringarna en särställning.
Dessa kunna nämligen på grund av ett utslag av
riksrätten år 1923 i motsats mot kemiska
föreningar skyddas genom patent. De räknas sålunda
icke till ämnen, som framställas på kemisk väg.
Rörande möjligheten av skydd för alstret, ifråga om
metallegeringar, har riksrätten uttalat sig som följer:
"Det kan visserligen icke råda tvivel om, att
sådana legeringar, som endast bestå av en
fysikalisk blandning av ett flertal metaller, således
14 nov. 1942
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
