Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
FACKAVDELNING
KEMI
HÄFTE 9 Redaktör, FRITHIOF H. STENHAGEN 12 SEPT. 1942
INNEHALL: Temperaturkoefficienten vid zinks upplösning i utspädd svavelsyra, av civilingenjör
Gustav Nilsson. — Talloljan såsom linoljeersättning, av Benkt Widegren. — Förgiftningsrisker vid
användning av klorerade kolväten, av fil. kand. Börje Emilsson och fil. lic. Ragnar Yestin.
Temperaturkoefficienten vid zinks upplösning
i utspädd svavelsyra.
Av civilingenjör GUSTAV NILSSON.
Zink är en av de metaller som i mycket stor
utsträckning använts för att undersöka korrosionens
förlopp i sura medier. Anmärkningsvärt är
emellertid, att de allra flesta försök med denna metall
hittills utförts antingen vid rumstemperatur eller vid en
därifrån föga skild temperatur. Endast i ett av de
äldre arbetena — ett arbete, som kan betecknas som
det i experimentellt avseende grundläggande på
området ifråga — har Aurén (1) undersökt
temperaturkoefficienten för reaktionshastigheten i några
lösningar upp till en temperatur av ca 65°. De
resultat, som denne författare framlagt, tyda på att
upplösningshastigheten för zink i utspädd svavelsyra har
ett maximum vid ca 50° för att sedan vid högre
temperatur avta. Eftersom ett sådant förhållande är
synnerligen anmärkningsvärt, kunde en närmare
undersökning därav vara befogad, dels för att närmare
studera den av Aurén vid mera orienterande försök
funna effekten, och dels för att, om möjligt, finna
någon förklaring därtill. En sådan undersökning har
därför på förslag av prof. W. Palmær av förf. utförts
på Korrosionslaboratoriet vid Nobelinstitutet och har
med all önskvärd tydlighet visat förekomsten av
såväl ett maximum som en inom ett visst område
negativ temperaturkoefficient för upplösningshastigheten.
Trots att dessa försök ännu ej fullständigt avslutats,
skall här lämnas en kortare redogörelse för några av
resultaten, vilka äro av intresse inte minst därför, att
man funnit ett liknande förlopp vid zinkens korrosion
i destillerat vatten. (2)
Den använda zinken var en ganska oren
handelszink hållande 1,16 % bly samt dessutom smärre
mängder kadmium, järn och koppar. Den användes i form
av plåt, vilken klipptes i rektangulära bitar ca 40 X
X 3,2 X 0,45 mm och försågs med hål för
upphängningen. Innan försöket igångsattes hade metallen
noga avputsats med smärgelpapper, tvättats med
aceton och avtorkats med filtrerpapper. Av
svavelsyra användes tre olika koncentrationer, nämligen 0,1,
0,’2 och 0,15 n. Till varje provbit användes 500 ml
syra. Försöken utfördes vid 20°, 40°, 50°, 60° och
70°. För att få ett tillförlitligt medelvärde upptogs
fyra parallellserier, vilket också visade sig vara till-
räckligt. Upplösningshastigheten följdes genom att
mäta vätgasutvecklingen, varvid den använda
apparaturen i princip var densamma, som använts av
Sundberg (3). Man har alltså här såväl
reaktionskärlet som uppsamlingskärlet för vätgasen nedsänkta
i termostat och mäter den mängd vätska (vatten eller
utspädd syra), som bildad vätgas uttränger. Innan
försöket igångsattes leddes renad vätgas genom
apparaten en à två timmar för att driva ut luften och
mätta syran med vätgas. Därpå nedsläpptes zinken i
syran, och den av bildad vätgas utträngda lösningen
avlästes till sin volym med hjälp av en byrett på
bestämda tider. De erhållna volymerna reducerades till
0° och 760 mm, varvid förutom den vanliga
omräkningen även en eller två extra korrektioner måste
anbringas, nämligen om barometertrycket ändrade sig
under försökets gån g, eller om upplösningen
försiggick vid en temperatur högre än rumstemperaturen,
så att den utträngda vätskan måste avkylas och
således något ändra sin volym på vägen ut.
Korrektionernas utförande skall inte närmare behandlas här
utan blott de färdiga resultaten för några fall anges.
Som ett mått på upplösningshastigheten har använts
den per minut och cm2 metallyta (begynnelseyta)
utvecklade mängden vätgas mätt i mm3. Vidare har
hastigheten i detta fall avsatts som funktion av
totalt utvecklad mängd vätgas i procent av teoretiska
slutvolymen. Detta betyder alltså, att man har
hastigheten såsom funktion av procent upplöst metall.
Här skall av de grundläggande serierna endast
återges medelkurvorna för försöken i 0,5 n svavelsyra vid
olika temperaturer (fig. 1).
Som framgår av dessa kurvor har man en avsevärd
ökning av hastigheten mellan 20° och 40°; därefter
är ändringen mindre mellan 40° och 50°, och redan
vid 60° har hastigheten tydligt avtagit, och. slutligen
vid 70° är maximihastigheten (som representeras
av kurvans topp) ungefär densamma som vid 20°.
Man kan vidare lägga märke till, att kurvorna ändra
karaktär med temperaturen. Detta visar sig bl. a. på
Sår sätt 5 ätt maximala hastigheten inträffar senare ju
högre temperaturen är. Det framgår vidare av
kurvorna, att relationen mellan upplösningshastigheterna
11 opril 1942
65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
