Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
hållits (vid vardera fyra
parallellserier) hastighetskurvor för 20° och 70°
av det utseende som fig. 3 visar. Vid
jämförelse med kurvorna för 0,5 n syra
enbart vid nämnda temperatur (fig. 1)
finner man, att zinksulfattillsatsen
åstadkommer en betydligt mer
utpräglad negativ temperaturkoefficient. Av
kurvorna framgår således att QmaxÆ=
Q max 70"
Fig. 1. Denna figur representerar zinkens upplösningshastighet som funktion
av procent upplöst metall vid några olika temperaturer. Varje enskild kurva,
som utgör medelvärdet av fyra parallellserier, visar att hastigheten starkt
ändrar sig under försökets gång, dvs. det under namn av induktionsperiod
bekanta fenomenet ger sig tydligt tillkänna här. En viss osäkerhet vidlåder
kurvan för 50°.
= 1,04 vid 0,5 n syra, under det att
motsvarande kvot vid lösningen 0^5 n
svavelsyra -f- 0,15 n zinksulfat är 2,21.
Med andra ord: en tillsats av
zinksulfat hindrar upplösningen betydligt
mera vid 70° än vid 20°.
Vidare har med användande av
lösningen 0,(5 n svavelsyra -f- 0,15 n
zinksulfat utförts några försök på så sätt,
att upplösningen fått fortgå till
ungefär hälften i 20-gradig lösning, varpå
provbiten överflyttats till 70-gradig
lösning av samma sammansättning
som den, varifrån provet uttogs. I
vid olika temperaturer ej är konstant utan ändrar
sig med procent upplöst metall. Jämför man t. e.
kurvan för 20° och den för 60°, så finner man då
20 % av metallen är upplöst ~20 — 1,47 där q20 och
Q 60
p60 beteckna resp. upplösningshastigheter. Göres i
stället jämförelsen vid 70 % upplöst metall erhålles
020
= 0,G5. Det är alltså här meningslöst att utan
vidare påstå, att hastigheten är större vid den ena
eller andra temperaturen, utan det enda riktiga sättet
att karakterisera förloppet är att representera
motsvarande kurva punkt för punkt. Palmaer har vid
flera tillfällen framhållit nödvändigheten av ett
sådant förfarande (4), och förhållandena vid zinkens
korrosion visa till fullo, hur befogad en sådan
anmärkning är. Vill man alltså grafiskt representera
zinkens upplösningshastighet som funktion av
temperaturen, skulle man behöva återge en hel serie av
kurvor, var och en svarande mot en och samma
mängd upplöst metall. Det kan emellertid även ha
ett visst intresse att återge resp. maximihastigheter
som funktion av temperaturen (fig. 2).
För försöken i 0,1 och 0,2 n svavelsyra vid olika
temperaturer ha liknande kurvor erhållits, men
fenomenet synes vara något mindre utpräglat här.
Av det stora antal försök i olika riktningar, som
utförts för att närmare reda ut förloppet och finna
någon förklaring till reaktionshastighetens minskning
vid högre temperatur, skall här endast återges
ytterligare några upplösningsförsök, vilka givit ganska
anmärkningsvärda resultat. Dessa försök ha utförts
med en enklare anordning än den vid de
grundläggande försöken använda. Vid dessa senare
mätningar har nämligen reaktionskolven helt enkelt
försetts med ett gasavledningsrör och bildad vätgas
blivit uppsamlad i en graderad mätcylinder över vatten.
Vid användande av en lösning, som var 0j5 n med
avseende på såväl svavelsyra som zinksulfat har er-
den varma lösningen har så
korrosionshastigheten på vanligt sätt uppmätts. Det
visade sig därvid att hastigheten efter
omflyttning ingalunda kom att följa 70-graders kurvan
utan blev högst avsevärt större (se fig. 4). Detta
kan förklaras så, att det förlopp, som vid högre
temperatur verkar nedsättande på korrosionshastigheten,
ej momentant leder till en sådan ändring, att
hastigheten kommer att anta det för 70-graders kurvan
kännetecknande värdet (det bör observeras, att
abskissan på fig. 4 ej representerar tiden utan procent
upplöst metall, och att upplösningstiden givetvis är
kortare ju högre hastigheten är). Man får alltså här
fram — innan något hämmande inflytande i högre
grad hunnit göra sig gällande — det vanligaste
förloppet vid temperaturhöjning: en kraftig ökning av
korrosionshastigheten. Kurvans förlopp efter om-
1000 -
800 -
600 -
100’ -•
Temperatur °C
Fig. 2. Kurvan återger den under upplösningsperioden
uppträdande maximalhastigheten som funktion av
temperaturen. På grund av vad som sagts under fig. 1
är värdet för 50° något osäkert.
66
12 sept. 1942
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
