Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
kolonnen går spritångan genom en tvätt, i vilken
den tvättas med ett stort överskott på natronlut, som
pumpas runt. Nytt alkali rinner till uppifrån och
motsvarande mängd avrinner genom ett överfallsrör
till lutkolonnens översta botten. Från tvätten går
ångan till spritkolonnens bottenrum. Från detta
pumpas återflödet kontinuerligt till lutkolonnens
översta botten. 95 % sprit uttages cirka 10 bottnar
under spritkolonnens topp, varigenom överdelen
kommer att tjänstgöra som förspritavskiljare. Den
förspritånga, som avgår från kondensorns topp,
kondenseras i en vattenkylare. Av kondensatet uttages
en viss del som försprit, under det resten återföres
till spritkolonnens översta botten.
B. Dimensioner ocli bottenantal.
Lutkolonnen dimensioneras för en ånghastighet på
0,4—0,5 m/sek. I spritkolonnen tillåtes 0,6—0,7 m/sek
vid ett bottenavstånd på minst 250 mm.
Lutkolonnens diameter torde härvid bli av normal storlek,
under det spritkolonnens blir betydligt över den
vanliga, vilken utan tvivel brukar vara för liten.
Alkali-tvätten göres förslagsvis cirka 3 m lång och med
spritkolonnens diameter. Den fylles med
raschig-ringar. Kondensorn göres så stor som möjligt.
Spritkolonnens bottenantal beräknas på vanligt
sätt, t. e. enligt Kirschbaum, varefter 10—12 bottnar
läggas till (avsedda till förspritavskiljare).
Lutkolonnens bottenantal sammanhänger med apparatens
ångförbrukning, varför det bör avpassas efter
bränslepriset.
Med hjälp av ekv (22) kan man räkna ut sambandet
mellan bottenantal och ångförbrukning vid
oförändrad alkoholförlust. Detta har utförts under
följande förutsättningar:
tg 7 = 13,o; xM = 0,328 (= 8,4 g/l);
xE = 82,o (= 95 vol %); ex = 0,064 ;l= 1 %.
Härvid varierades e, och det bottenantal, som
behövdes för att 1, b*eräknades. Vidare
beräknades ångförbrukningen för de olika e-värdena,
varefter resultatet sammanfördes i ett diagram. Ur detta
erhölls sedan grafiskt ångförbrukningen vid ett visst
bottenantal, varvid resultatet blev:
Antal bottnar ....... 14 16 18 20 22 24 26 28 30
Ångförbr. i kg/1 95 % 10,9 10,4 9,9 9,6 9,3 9,o 8,8 8,6 8,5
Med hjälp av en sådan uppställning kan man uträkna,
hur många bottnar, det lönar sig att bygga.
De ovan angivna siffrorna på ångförbrukningen
äro minimivärden, som i praktiken aldrig kunna
uppnås. Då man emellertid torde komma dem tämligen
nära, kunna de användas vid beräkning av lämpligt
bottenantal i lutkolonnen. I regel tycks detta nu
vara 16 vilket förefaller väl lågt. Med nuvarande
bränslepris lönar det sig säkert att bygga till
åtminstone 6 bottnar, varvid ångförbrukningen skulle
sjunka med 10 %.
C. Reglerings- och kontrollinstrument.
Ångförbrukningen regleras på kolonntrycket, t. e.
med en Billmanregulator. Om avverkningen hålles
konstant, torde det gå bra att genom försiktig
omställning av denna regulator ställa in temperaturen i
förspritångan. Det torde ej vara alldeles uteslutet
att göra denna omställning automatisk, men detta
är troligen onödigt. Apparaten måste serveras mät-
tad av ånga av konstant tryck, om man skall kunna
räkna på god drift. Därför är det nödvändigt med
en anordning för mättning av ångan och en pålitlig
tryckregulator före destillationsapparaten. Till
Spritcentralens nyaste destillationsapparater höra
registrerande ångmätare, vilka visat sig utmärkta för att
upptäcka och avhjälpa oregelbundenheter i
apparaternas gång. Ett sådant instrument är önskvärt men
torde ej vara nödvändigt.
Förvärmningen skall hållas oförändrad, vilket sker
genom reglering på konstant temperaturdifferens
mellan in- och utgående lut vid förvärmaren. Denna
reglering kan troligen göras för hand, ty ändringen
bör bli jämn och långsam. Den kan även lätt göras
automatisk, om man så vill. Under alla
förhållanden bör den göras på dranken, t. e. med hjälp av en
sliuntledning, så att motståndet i lutledningen ej
ändras. Förvärmaren dimensioneras med tanke på att
hela drankmängden ej passerar den. Regleras på
detta sätt, måste e + e1 och därmed tg a bli
konstanta, varför alkoholförlusten stiger så litet som
möjligt vid försmutsning av kondensorn (fallande ej.
Ångförbrukningen blir konstant. Av minskningen i
lutens temperatur efter dess passage genom
kondensorn och av drankanalys ser man, när rengöring är
påkallad. Kallutens temperatur skall hållas konstant,
vilket ej torde erbjuda några svårigheter.
Avverkningen skall hållas så konstant som
möjligt. Luten bör därför passera ett nivåkärl, sä? Sitt
trycket på regleringsventilen blir konstant. Ett
instrument, t. e. av strypflänstyp, för kontroll av
tillförd lutmängd är nödvändigt.
Till sprit- och särskilt till försprituttaget fordras
ventiler, som kunna finregleras. Vid det sistnämnda
bör finnas en anordning för mätning av uttagets
storlek, t. e. en mätlykta. Sprituttaget skall regleras på
spritens alkoholhalt. Det är dock troligen lättare att
reglera på temperaturen i spritkolonnen. Härvid
torde det vara lämpligt med en termometer placerad en
bit ovan kolonnbottnen och en.strax under
sprituttaget. Den förra reagerar då tidigt för en ändring
av lutens alkoholhalt, under det den senare bör
reagera för felaktig inställning av sprituttaget, Spritens
alkoholhalt bör dock givetvis ständigt kontrolleras.
Försprituttaget skall göras så litet som möjligt. Det
inställes med hänsyn till spritens renhet, vilken bör
följas genom analys.
Alla kontrollinstrument och handreglerade
inställningsorgan skola så vitt möjligt samlas till en
manöverbotten, så att de äro lätt tillgängliga för
apparatföraren. Temperaturerna böra alltså mätas med
fj ärrtermometrar, vilka, om man så vill, även kunna
göras registrerande. Särskilt värdefull borde en
registrering av förspritångans temperatur vara.
Då de problem, som här behandlats, äro av relativt
invecklad natur, är det möjligt, att på någon punkt
en förhastad slutsats dragits. Detta vore visserligen
en högst beklaglig malör, men om författaren med
denna artikel har lyckats visa, att man kan angripa
destillationsuppgifter teoretiskt och ej uteslutande
behöver lita till erfarenhet och tradition, är hans
huvudmål nått. Kritik och diskussionsinlägg av
intresserade inom industrien emotses därför tacksamt
under adress A.-B. Vin- och Spritcentralen,
Reymers-holm, Stockholm.
96
12 sept. 1942
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
