- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1942. Väg- och vattenbyggnadskonst samt husbyggnadsteknik /
34

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

genom särskild sakkunnig, professor Hjalmar
Granholm, Göteborg, som därvid funnit, "att man i det
diskuterade fallet helt skall försumma den initiala
böjningspåkänningen, åtminstone så länge dess värde
befinner sig under 150 kg/cm2".

På sida 40 skriver F.: "I sitt betänkande av 18
januari 1941 rörande Sandöraset synes Kungl, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen finna mest trolig förklaring
till raset ligga i en av A.-b. Skånska cementgjuteriet
verkställd överslagsberäkning om inverkan av
jordskalv" för att två sidor senare (sida 42) skärpa
uttalandet en nyans, där det heter, "sedan K. väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen funnit sannolikt att
jordskalv vållade ställningsraset". Detta är alltigenom
oriktigt och utgör en anmärkningsvärd förvrängning
av ett av offentlig myndighet gjort uttalande. Rätta
förhållandet är, att styrelsen, som i ett sammanhang
begränsat sig till att konstatera, att, "Därest ett
jordskalv av nämnd storlek ägt rum, kan detsamma
således hava orsakat ställningsraset", i ett annat
sammanhang, nämligen genom utlåtandets
sammanfattning uttalat, att styrelsen icke funnit någon av
angivna omständigheter — och således ej heller
jordskalv — vara av beskaffenhet att ens med
sannolikhet hava orsakat ställningsraset.1

I sin artikel säger F. å sida 40: "Kungl, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen har föredragit att alls icke
taga upp till behandling frågan om broställningens
knäckning i sidled vid hjässan, som undertecknad i
ovan framlagd redogörelse påvisat vara orsak till
raset och vilken redogörelse för över ett år sedan
(april 1940) i sina väsentliga delar tillställdes
styrelsens chef." Efter medgivande av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens chef hava vi varit i tillfälle taga
del av den skriftväxling, som i ärendet förevarit
mellan styrelsens chef och F. Av densamma framgår, att
F. själv uttryckt den önskan, att hans förklaring icke
upptoges till behandling i styrelsens yttrande i ämnet.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har dock
självfallet icke underlåtit att pröva F:s förmodan om
ställningens knäckning i sidled, innan styrelsen avgav sitt
yttrande i ärendet, och därvid funnit densamma sakna
grund. Styrelsen har också utsagt detta i sitt
yttrande, i vilket styrelsen uttalar, att styrelsen, som även
övervägt och undersökt, huruvida andra
omständigheter — än de i utlåtandet särskilt angivna — kunna
påvisas giva en för ställningens bestånd farlig
inverkan, har, med beaktande av vad som framkommit
genom styrelsens egna samt övriga i ärendet
genomförda beräkningar, kommit till den slutsatsen, att med
hänsyn till vad hittills är känt, det icke är möjligt
att beräkningsmässigt påvisa orsaken till
ställningsraset. Att styrelsen icke mera ingående utvecklat
frågan om ställningens knäckning i sidled i sitt
yttrande den 18 januari 1941 beror på att styrelsen
tillmötesgått den av F. enligt ovan uttryckta önskan,
vilket förhållande nu föranlett F. att i denna tidskrifts
allmänna avdelning kritisera styrelsen för
underlåtenhet att upptaga F:s förmodan till behandling.

Vad beträffar de delar av F:s artikel, som beröra

i Vad F. trots påpekanden i professor Karl Ljungbergs
artikel i TT aa 1942 28/2 h 9 och trots "förnyad granskning av
skrivelsen ifråga" i samma häfte säger sig i denna del hava
funnit kan givetvis ej åstadkomma ändring i väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens i enlighet med det ovanstående, i
verkligheten gjorda uttalande.

inverkan av vindbelastning på ställningen, saknas
anledning att närmare bemöta desamma och att
påvisa de fel, som av F. begåtts, då utböjningen i
sidled (punkt 2, sida 49 av F. beräknats till mer än 2 m,
ett resultat, som — i beaktande av att den verkliga
utböjningen vid hård storm varit några få cm —
enbart i och för sig är tillräckligt för att visa
orimligheten av beräkningen. Någon vidlyftig utredning för
att visa, att ställningen vid vindbelastning "kan varit
fullt stabil", är alldeles obehövlig, då fakta i denna
del, vilka ej av F. förnekats, äro dels att ställningen
vid den hårda stormen i juni, då ställningen torde
varit mest uttorkad, var fullt stabil och dels att vid
olyckstillfället vindstilla rådde, vid vilket förhållande
spekulationer rörande inverkan av vindbelastning på
ställningen icke kunna tjäna det syfte, att söka vinna
klarhet om orsaken till ställningsraset.

Det synes därjämte ej blott i sin ordning utan även
nödvändigt, att orsaken till raset i verkligheten först
klarlägges — vilket hittills icke skett — innan någon
diskussion upptages om, huru denna orsak skulle
kunnat undanröjas samt huru gällande bestämmelser i
anslutning härtill eventuellt böra ändras (jämför F:s
punkt 3, sida 49, som i verkligheten innefattar
förslag om ändring i gällande bestämmelser angående
vindtrycks beräkning på brobyggnad).

På sida 40 säger sig F. i sin uppsats den 30 augusti
1941 hava påvisat, att orsaken till ställningsraset varit
knäckning i sidled vid hjässan. Denna slutsats har
F. byggt på resultaten från den del av föreliggande
försök angående spikförbandets egenskaper, som av
entreprenören utförts före ställningens byggande.
F. är emellertid färdig att redan 5 sidor senare (sida
45) medgiva, att "Det är uppenbart, att ovan
utnyttjade försök angående spikförbandets hållfasthet och
deformationer, som förelåg vid byggandet, icke är
tillräckligt för att klarlägga fenomenen vid raset."
Då det får förutsättas att i den refererade meningen
avses de försök, som förelågo vid byggandet och som
F. använt sig av i den tidigare artikeln, kan fastslås,
att det här är fråga om identiskt samma försök, på
grundval av vilka F. tidigare ansett sig hava påvisat
orsaken till ställningsraset. Mot bakgrunden av det
av F. först gjorda uttalandet torde det icke vara
tvivel underkastat, att F:s senare, här ovan refererade
uttalande innebär ett konstaterande, att resultatet i
F:s första uppsats icke kan tillmätas sådant värde,
att det är möjligt att därigenom påvisa orsaken till
ställningsraset. F. har därmed indirekt anslutit sig
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens uttalande i
beräkningsfrågan, nämligen, "att med hänsyn till vad
hittills är känt, det icke är möjligt att
beräkningsmässigt påvisa orsaken till ställningsraset".

I den första av F:s artiklar förelåg — för att
rättfärdiga därvid erhållet resultat, att ställningens
verkliga bärkraft var större än den beräknade — den
svårigheten att finna en förklaring till, varför ställningen
icke rasat tidigare, och F. pekar av denna anledning
i den första artikeln på den förstärkning, övre bågen
erhållit av formen.

I den senare artikeln, där nyssnämnda förstärkning
av bågen ej alls beröres, måste F. tillgripa den
förutsättningen, att planken i ställningen lossnat från
varandra, för att söka visa, att ställningens bärkraft med
hänsyn till knäckning i sidled möjligen kan hava
nedgått till det värde, som den i ställningen förefintliga

34

25 april 1942

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:15:39 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1942v/0042.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free