Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄG. och VATTENBYGGNADSKONST SAMT HUSBYGGNADSTEKNIK
Föredrags hållaren" bekräftade att priset på
trådbussarna var riktigt. På grund av svårigheter att erhålla
material till ledningar har f n endast 50 trådbussar satts
i trafik. Resor med års-, skol- och frikort utgöra ca
10 % och av dessa torde något mindre än hälften
motsvara frikorten.
Civilingenjör E. Nordendahl undrade, varför
trådbussarna insattes i en spårvägslinje och ej i en busslinje.
Varför är det ekonomiska resultatet så dåligt, då
exempelvis spårvägen i Norrköping gick med vinst år 1941
trots att priset per resa var endast 15 öre? Tal
uttalade sin glädje över att ledningen för SS kommit till
den uppfattningen att förortsbebyggelsen är för gles
och vågat offentligt uttala denna sin mening. Om
förortsborna finge betala fullt pris för sina resor, bleve
troligen bebyggelsen icke så utbredd. Det torde vara
ekonomiskt världsfrämmande att ordna en storstads
ytterområden i form av småstugebebyggelse på stora tomter.
Föredragshållaren förklarade att den första
trådbusslinjen insatts som försökslinje. För det ändamålet
var linje 11 idealisk. Vid krigsutbrottet hade arbetet
med beställningarna fortskridit så långt att det varit
ekonomiskt vansinne att flytta trådbusslinjen till
exempelvis linje 54, vilken berör sådana besvärliga platser
som Slussen, Gustavadolfstorg och Vasagatan.
Beträffande spårvägarnas ekonomi meddelade tal att
biljettpriset 20 öre täcker kostnaden för innerstadstrafiken.
Vid jämförelsen med Norrköping får man komma ihåg
att medelreselängden är 2,5 km i Stockholm men
gissningsvis endast 1,5 km i Norrköping.
Professor W. Fellenius frågade, varför man icke
kunde få övergång mellan buss och spårvagn.
Civilingenjör A. B. C. Dahlberg ansåg att det i
förorterna måste finnas en övergångsform mellan höghusen
och rena landet. Tal föreslog att man skulle leda in
förortsbanan direkt till någon central punkt i
exempelvis Bromma och därifrån ha sekundärlinjer.
Professor H. N. Pallin fastslog att trådbussens
införande på Kungsgatan hade avsevärt minskat
trafiksvårigheterna där. Tal instämde med ing. Nordendahl
i önskemålet om bättre planläggning av förorterna.
Däremot är det riktigt att förortsborna betala mindre än
resornas självkostnad. Förortsborna få ju icke plats att
bo i inre staden. Stadsborna få igen kostnaden för ökat
biljettpris i form av minskade tomtpriser och därigenom
minskade hyror. Exploateringen av bostadsmark bör
icke ske efter nuvarande, föränderliga
äganderättsförhållanden utan efter vad som är ekonomiskt och riktigt.
Civilingenjör E. Nordendahl framhöll att en tätare
bebyggelse av förorterna icke behöver betyda
uppgivandet av enfamiljshuset. Både i Tyskland och England
äro dessa i stor utsträckning utformade såsom radhus.
Föredragshållaren medgav att det är tekniskt
möjligt att införa övergång från buss till spårvagn, men
genom klippningen av övergångsbiljetter kommer
konduktören icke att hinna ta upp alla avgifterna. Det är
därför icke ekonomiskt riktigt att införa sådana
biljetter. Beträffande förslaget med sekundärlinjer i
förorterna påpekade tal att Stockholm visserligen var en
storstad men ingen världsstad. T o m i London
eftersträvar man direkta linjer och sekundärlinjer äro
sällsynta.
Ordföranden tackade föredragshållaren för det
eleganta och klara sätt varmed han lagt fram de problem,
som Stockholms spårvägar f n ha att brottas med.
Som avslutning på diskussionen poängterade ordf att
det måste anses som fullkomligt vanvett att mark i
detta land skulle behöva vara så dyr som den är i
Stockholm.
Vid efterföljande supé och samkväm deltogo ett 50-tal
medlemmar.
Som ett populärt och uppskattat inslag anordnades,
etter modell från rundradions oförberedda talares klubb,
en tävling mellan 3-mannalag av dels teknologer och
dels ingenjörer. Teknologerna hade utvalts i förväg av
studentkårens V-sektion och voro 1. B. Liljeholm, 2. S.
Bergman och 3. T. Olby. Ingenjörernas lag utsågs av
ordf omedelbart före tävlingens början och fick
sammansättningen: 1. G. Vestin, 2. K. Kärnekull och 3. Don
Pedro Hellström. Tävlingen tillgick så att varje talare,
sedan han fått sitt ämne, i en minuts tid fick förbereda
sig och därpå under högst två minuters tid hålla sitt
tal. — Teknologernas ämnen voro:
1. Lyckönskningstal vid operabalettens
100-årsjubi-leum.
2. Tal till en rik arvtant på hennes 80-årsdag.
3. Tal som årskursens representant vid en kamrats
giftermål med en sällsynt osympatisk brud.
Ingenjörernas ämnen voro:
1. Att som spårvägschef tala vid ABF:s
lokalavdelnings sammanträde över ämnet: släpvagnen.
2. Tal som representant för Chalmers T H vid
invigningen av ett betongtekniskt institut i Stockholm.
3. Förklaring till sin hustru vid frukosten efter att
ha kommit hem kl. 06.00 på morgonen.
Illvilliga röster höjdes till protest mot det sista ämnet,
enär don Pedro i detta fall icke kunde anses vara
oförberedd talare.
Någon dom i tävlingen avdömdes icke, utan de
oförberedda talarna fingo var och en en kvarting punsch
som pris.
Erling Reinius
Tekniska samfundets göteborgsavdelning för
väg-och vattenbyggnadskonst hade ordinarie
sammanträde 1942 26/2 på Palace hotell under ordförandeskap
av civilingenjör Torsten Hultin.
Sammanträdet bevistades av ett 50-tal medlemmar.
Kvällens föredrag hölls av byråchefen i väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen Sviyr Stenberg och behandlade
Falsterbokanalen, dess tillkomst, planläggning och
utförande.
Efter en historisk återblick — ända till medeltida
funderingar på kanal genom Falsterbonäset — lämnade
föredragshållaren en mycket intressant redogörelse för
de omfattande kanalarbetena, som trots tidvis mycket
svåra förhållanden utförts på kort tid av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen. Arbetena påbörjades i januari
1940 och voro i huvudsak avslutade hösten 1941.
Vid kaffet efter supén visades en mycket intressant
och instruktiv film från kanalarbetena.
Evald Hellborg
Yngre väg- och vattenbyggares förening hade
årsmöte onsdagen 1942 1/4 å Svenska teknologföreningens
lokal under ordförandeskap av civilingenjör Hilmer
Danielsson.
Till mötet hade inbjudits Yngre mekanisters förening
och Yngre elektroingenjörers förening samt V4-orna,
KTH, vilka några dagar tidigare beslutat om anslutning
till YVF och utsett representanter i dess styrelse. Ordf
framhöll i sitt hälsningstal att under fyra gemensamma
år på Teknis bildas ett kamratskap inom varje årskurs,
som var och en känner ett behov av att få fortsätta med.
Vid sidan av sina andra uppgifter vill föreningen ha en
organisationsform, som möjliggör att odla detta
kamratskap, vilket ej torde kunna realiseras i större enheter. I
fortsättningen berörde ordf dagens diskussionsämne
"Ingenjören i samhällslivet" och uttryckte föreningens stora
glädje över att till föredragshållare ha fått civilingenjör
Bo Ekelund, ordf i Svenska teknologföreningens
avdelning för väg- och vattenbyggnad.
Av föreningsangelägenheterna kan nämnas ett
meddelande, att en kurs i arbetsstudier för väg- och
vatten-byggare torde kunna komma till stånd till hösten tack
25 april 1942
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
